Bladen brinner #10 - Det där kan vara jag

Varannan torsdag!

Den här gången pratar vi om Sofia Nordins efter-katastrofen-serie för ungdomar med, eh... Sofia Nordin. Det här säger hon bland annat: Läsarreaktionerna är att killarna i böckerna är så himla känsliga och mjuka och osäkra och... lite halvsvaga, medan tjejerna uppfattas som starka problemlösare. Sofia själv tycker: De är ju likadana? Jag tycker: Intressant. Den fjärde (och nya) boken i serien heter "Om du såg mig nu". Hela serien är svinbra.

Sen har Johanna pratat med Kajsa Gordan, som skrivit "Om jag får stanna" om två bästisar i elvaårsåldern. Den ena heter Stella och lever medelklassliv i en villa. Den andra heter Ilona och lever gömd på ett kloster i väntan på besked om uppehållstillstånd.

Och så diskuterar vi litterära killar som kan prata om sina känslor.

Här kan man lyssna! Eller överallt där poddar finns. Och på sajten listar vi alla böcker som nämns i avsnittet.

Bladen brinner #9 "Spår av spöken"

Plöjer ditt barn alla Ingelin Angerborns spökhistorier? I senaste avsnittet av Bladen brinner är jag hemma hos henne och pratar om vad hon vill med dem. Det här är svaret: Trösta. Sig själv och läsaren, och kanske ge dem känslan av att döden inte behöver vara så himla sorglig och definitiv som man ofta tror.

Förutom det så pratar vi också med Helena Hansson som är översättare om hur man överför amerikanska ungdomars dialog i en bok till svensk text och får det att låta bra. Och så diskuterar vi svordomar. Får de finnas i en bok för barn? Och varför gillar vi att svära när vi skriver?

Här kan man lyssna:

Tala med mig om penslar

Det här har jag insett är mitt viktigaste livselixir: Att sitta rätt upp och ner på nån himla stol och prata med någon i flera timmar om 1. Människors psyken och känslor, 2. Konstnärliga arbetsprocesser 3. Kvinnors (och mäns) roll i samhället och historien, och 4. Populärkultur och böcker som handlar om punkt 1-3. Jag vill alltid prata om detta, nästan bara om detta, gärna alla punkterna ihop, hela tiden, jag får aldrig nog. En av mina vanligaste dagdrömmar är att jag har candle light dinners med olika skarpa kvinnor som jag beundrar, och så sitter vi mitt emot varann och bara pratar och pratar och pratar, på exakt samma våglängd, med exakt samma humor, med exakt 2 glas vin i kroppen, med exakt lika rosiga kinder. Sen går vi ut i naturen och håller käften och tittar ut över ett hav eller ett fält och badar nån himla vedeldad bastu, och hjärnorna bara: sprakar av allt som är viktigt.

När jag intervjuar människor till podden nu säger jag så här till författarna och illustratörerna jag ska träffa: "Det tar nog max en timme, allt som allt", och då tycker jag att jag tar i, för Gustav ska ju klippa ljudet sen, och jag vet att slutresultatet ska bli en 10 minuter lång intervju, han suckar jättehögt när jag kommer hem med 55 minuters råmaterial. Sen åker jag iväg. Sätter mig på en stol kanske i en ateljé (åh gud, be still my beating heart). Och sen är det kört.

Har dryga två timmars råmaterial med mig hem från samtalet jag hade med konstnären och illustratören Sara Lundberg idag.

Jag har uppenbarligen förträngt precis allt jag lärde mig om intervjuteknik på journalisthögskolan, och det finns ingenting i det här arbetssättet som är effektivt, men jag har mycket, mycket rosiga kinder och hjärnan sprattlar hit och dit. Jag vill egentligen aldrig vara i något annat tillstånd.