Sveket mot hästboksläsarna

Jag håller på att skriva en text om hästböcker, och göra ett inslag till podden om samma ämne. Det är intressant. Min känsla har gått från "åh, vad kul det här blir, jag älskar ju hästböcker, kommer ni ihåg Britta och Silver?" till ett pyrande vansinne på ungefär två veckor nu. Finns det någon annan typ av böcker som har så låg status? Böcker för tioåriga tjejer. Om hästar. Men please.

Som vanligt är det som omvända världen. Det folk (utanför stallet, eller utanför hästboksläsarkretsen) tror om stallet och hästböcker, och det stallet och hästböckerna verkligen är. Och det är ju inget nytt, förstås. (Lex till exempel reaktionerna häromveckan när Peder Fredricsson fick Jerringpriset, och stora delar av svenska folket ba: "Höhö, ge priset till hästen, ridning är ingen sport.") Det fattade jag redan när jag var en elvaårig hästboksläsare. Jag har nog bara aldrig känt mig speciellt arg över det innan. Det har bara... varit så, lönlöst att ens diskutera. Man pratar inte häst och hästböcker med andra än de som också hänger i stall. Ett stall är ett stall är ett stall, och ingenting som händer där bryr folk sig om utanför stallets väggar. Så man ritar sina hästar och läser sina böcker och dagdrömmer om galoppstigar i tysthet, och låter resten av världen ta upp all plats med att prata om fotboll och hockey.

Om hästboken tror människor i allmänhet det här, har jag förstått: Böckerna är likadana allihop. Böckerna är väldigt mallade. Böckerna handlar om gullandet mellan tjej och häst. Böckerna är skräp, som inte är värda att nämnas, i något sammanhang. Jag har trott det själv, trots att jag som elvaåring läste kassavis av dem. "Jag läste skitmycket hästböcker och skräp" har jag sagt som vuxen när någon frågat, och skrattat lite, som om det fanns ett skämt inbakat i påståendet.

Åh, lilla elvaåring. KÄMPA PÅ!

Men ju mer jag läser på (läser om), desto mer inser jag att det finns en hyfsat bred och levande hästbokskultur i Sverige, med olika slags böcker och teman och berättelser och stämningar. Och ja, jo. En del kanske är mallade böcker om gullandet mellan tjej och häst, som skulle kunna klassas som skräp om man ville. Men mycket är det inte. Och att avfärda hästboken med ett "jaja, men hästböcker intresserar mig inte" är... , ja, vad är det? Jag vill helst säga idiotiskt. Men jag nöjer mig väl med att det är ett bevis på att man inte bemödat sig med att läsa speciellt många hästböcker.

Det här är min känsla: Alla dessa nio, tio, elva, tolvåriga flickor som ligger hemma på kvällarna och plöjer hästbok efter hästbok, som tänker och drömmer och lär sig och gör, som har ett intresse som glöder i hela kroppen på dem...

Gud, vad vi sviker dem när vi inte bryr oss ett skit.

*går till bibblan*

*lånar hundra hästböcker*

*SKÄRPER MIG*

Bladen brinner #8 – "Öppna upp världen"

Se här då, jullovet är slut, Bladen brinner är tillbaka! Jag tycker det här blev ett av våra bästa avsnitt hittills. Det innehåller: Snack om faktaböcker för barn (inklusive Sarah Sheppard!), snack om ekonomi (på temat "Vem har råd att skriva barnböcker?") och snack om att bildsätta en berättelse av Ulf Stark (inklusive Per Gustavsson!). Det innehåller även: Norska. Fniss. Och jättemånga boktips.

Sajt hittar ni här, och podden finns (förutom här, då) där poddar brukar finnas, till exempel iTunes eller Acast eller Soundcloud.

Scenkonstmuseet och kluren

En sjukt rolig grej som jag jobbat med under hösten, vintern, våren är barnspåret på Scenkonstmuseet som snart öppnar i Stockholm. Jag visste knappt vad varken 1. Ett scenkonstmuseum eller 2. Ett barnspår var när jag fick frågan, men nu vet jag båda. Så snabb på att lära ändå? Nu ska ni få höra.

Scenkonstmuseet är ett nytt museum för dans, musik och teater som håller på att byggas upp i ett ascoolt gammalt hus som ligger bredvid Dramaten ungefär. Ett barnspår är... jamen, det kan se ut hur som helst, beroende på museum och idé. Men när barnen kommer till just Scenkonstmuseet så småningom så ser barnspåret ut så här: Varje barn får en folder, och i den kan man (eller ja, ens vuxen) läsa en liten berättelse som handlar om en figur som jag hittat på, och sen får man små kluriga uppgifter som denna figur lämnat runt om i huvudutställningen, så att man på slutet kan lösa en gåta. Ungefär. Jag tänker mig att figuren (Scengångaren!) blir som en kompis, eller guide, eller sällskap runt i huvudutställningen, kanske. Som berättar om de coolaste grejerna hen hittat där, och uppmuntrar barnen att testa. Och my oh my, om det kommer finnas roliga grejer att testa i detta museum? Herregud! Varje gång jag går därifrån är jag helt spattig för att det är så sabla kul där. Så mycket interaktivitet! Så snyggt! Så inspirerande! Kostymer och smink och scenografi och instrument och mikrofoner och dansskor och opera och dansvägg och dockteater och låtminnen, ah. Jag skulle kunna roa mig där inne i timmar. Mina barn med.

Jaja.

Det är Lena Sjöberg som illustrerar barnspårsfoldern, och en skitduktig dockmakare som heter Helena Bäckman som har gjort själva figuren som handdocka. Museet öppnar den 11 februari, men barnspåret lanseras först lite senare i vår.

Ni kan se det som ett inför-tips.

Jag har hittills bara varit där när allt varit halvfärdigt och under uppbyggnad och asrörigt, och jag har ändå blivit på helt ohemult gott humör. Det kommer bli skitbra.

Om ett drygt litet år

För fyra år sedan var jag i Oskarhamn och jobbade en hel vecka, och mejlade helt nervöst innan jag åkte dit till en illustratör som jag inte kände, men som jag visste bodde i närheten, och som liksom... verkade vara en så himla bra människa att jag bara var nödd och tvungen att fråga om hon ville dricka kaffe någon eftermiddag, nu när jag ändå var där? Det var Emma Adbåge. Hon sa ja. Jag skrev det här inlägget efter den fikan, och kommer ihåg att jag var helt fnissig hela kvällen sen.

Jag får det typ att låta som om jag friade till'na?

Det är för att det var lite så det kändes.

(Med vänlig hälsning, blyg person.)

(Vem fan mejlar ens folk och bara föreslår fikor till höger och vänster?)

(Inte jag.)

Men aja. Sedan dess har vi i alla fall fikat flera gånger i verkliga livet, och jättemånga fler gånger i låtsasvärlden. Förutom att Emma illustrerar som en chef (om...eh, den chefen är skitbra på att illustrera), så är hon också klok som en bok, skitbra att flamsa med, och snäll.

Och nästa vår släpper vi en bok ihop.

IH!

Tänk att det kan få vara så lyrrigt ibland, livet.

Det är en bilderbok som vi kom på under en sms-växling, och i kommentarsfält under varandras bilder på instagram, och inuti våra huvuden, och som hon ska illustrera och jag ska skriva text till, och det är ju eeeevighetslångt till nästa vår, men ändå.

Jag är väldigt glad åt det här.

Hon med bokskåpet

Så! Nu sitter det där utmed vägen, Bokskåpet 2.0. Det är fyllt med böcker för alla åldrar, och alla som går förbi får gärna låna eller byta en bok. Det som är mest kul med att ha det där är: Att folk blir glada. Kanske nästan mest barn? Det är i alla fall barnböckerna som går åt först. Igår när vi hängde upp det ställde jag dit åtta bilderböcker. Det var tre kvar nu när jag var ute och kollade, och det hade flyttat in flera nya vuxenböcker som inte fanns där igår. Det går snabbt! Tycker tanken på att böckerna som vi läst vandrar vidare är tillfredsställande på något vis. Plus att jag går omkring och göttar mig åt att vi lajvar litteraturförmedlare. Mm... litteraturförmedlare. Så fint ord.

Baserat på förra vändan med bokskåp kommer det generellt försvinna lite fler böcker från skåpet än det fylls på, barnböckerna kommer ryka först, och gamla inbundna vuxenböcker av till exempel Isaac Singer kommer ställas dit och bli stående. Vi lägger lite tid (och mycket böcker) på att hålla skåpet fyllt, och rensa ut sådant som bara står, fylla på med nyare böcker som går åt. Vi vill helst att det ska hända saker i skåpet, och att det ska gå att hitta grejer man blir sugen på att läsa för alla åldrar där - inte att det ska bli en avstjälpningsplats dit utrensade böcker går för att dö. Det kräver lite underhåll för att det ska bli så. Fast värt!

9 gånger av 10 någon jag inte känner i Gnesta undrar vem jag är och jag förklarar var vi bor och försöker hitta något att hänga upp oss på så landar det i "jahaaaa, du är hon med bokskåpet?".

Det kan man ju verkligen leva med ändå?

Jag kan.