Krakow, baby!

Gjorde just detta härliga: hejade på distans när Johanna bokade resa och boende för två i Krakow i mars. Det satt långt inne att byta Lissabon (som vi varit i twice) mot något annat skrivresmål, men nu känner jag mig SÅ SJUKT PEPPAD PÅ KRAKOW!!! Vi ska vara där i en vecka och skriva 70% av tiden och prata skriv resten av tiden, och det kommer bli: Bra. Speciellt eftersom jag efter att ha sett Skam aldrig vill göra något annat än att skriva serier om unga människor, så nu (eller ja, efter jul) tänker jag göra det. Och med "serie" menar jag nog mest serie i bokform, men hey! Jag är inte den som är den. Det går fint att göra teveserie av den sen också.

Läste i alla fall de 94 sidor jag hittills skrivit om hon som heter Liv idag och känner försiktig optimism. Jag har varit rädd för dokumentet i ett halvår, men i vår, där, i Krakow. Då jädrar.

Bladen brinner #7 – I en idealvärld

Vad är julmagi, egentligen? Jag ställde frågan till Siri Spont när jag intervjuade henne om adventsboken "En förtrollad jul" och det här är vad hon bland annat sa: "Känslan av att människor fortfarande kan hjälpa varandra". Det kom nästan tårar.

I höstens sista avsnitt av Bladen brinner pratar vi om idealvärldar, hamstrar, bokhandeln innan jul, osympatiska karaktärer i böcker, förortsbarn, julskyltning och känslomässig läsning. Lyssna direkt här, eller på iTunes, Acast, Soundcloud eller via sajten.

Viggo

Jag har gjort en så märklig grej de senaste veckorna, nämligen SKRIVIT EN BOK, från början till slut, och skickat in den till förlaget, utan att fastna. Det har ju hänt förut att jag lyckats med detta oerhörda, men det har inte hänt på väldigt länge. Och det har aldrig hänt så här... effektivt.

Från idé –> strukturerad kapitalplan –> datorn –> skriv –> klar med första genomskrivningen –> läsa igenom  –> mejla in till förlaget –> nu, utan att ens titta upp. Som om jag dök rakt ner i alltihop, höll andan, simmade på, och vägrade gå upp till ytan för att ens hämta luft på vägen, i ren panik över att det där andetaget/pausen/eftertanken skulle kunna bli ännu en halvfärdig bok att lägga till samlingen.

Det är en kapitelbok att högläsa för såna som är mellan 6-8 år, så det är ju inga enorma mängder text vi snackar om. MEN ÄNDÅ?!? Det är en skrivprocess som inte liknar någon av de jag varit inne i tidigare. Och kanske är metoden värdelös - för jag har ingen känsla för om texten blev bra ens. Men det är sån lättnad att det blev, att det finns något nu som jag kan jobba med, en stomme, ett utkast, jag tror knappt ni förstår? Det är så mycket enklare att rätta till och ändra och skriva om och redigera än att hålla på och... hitta på allt i den första skrivvändan. Första skrivvändan är en pain in the arse, skulle jag vilja säga.

Om det här blir, så blir det om en kille som heter Viggo, och om att vara rädd för mörker, spöken, mördare, clowner och att någon ska komma och ta ens lillebror när man sover. Och att ha alla känslor utanpå kroppen, samtidigt som man kämpar på för att vara stor och cool, som de äldre killarna på skolan.

För det är ett ämne som... eh.

Ligger rätt nära till hands.

5 bra böcker att ge i julklapp till någon över 13 år

Till tonårsläsarna (och såna som är vuxna också för den delen)! Det här är fem skitbra böcker. Vill du få mer info (tex författarnamn) om titlarna går du till Bladen brinners sajt här! Där finns också julklappstips för andra åldrar. Hej svejs från filmverkstaden.

5 bra julklappsböcker att ge bort till någon mellan 9-12 år

Fler boktips inför jul! Här är fem bra böcker för alla som firar med någon mellan 9-12 år. Mer info om titlarna och fler boktips hittar du på Bladen brinners sajt, här.

Bladen brinner #6 - Som en hinderbana

Det här är något vi aldrig hade kunnat säga för några år sen: I nya avsnittet av Bladen brinner pratar vi om nya, bra slukarböcker med transpersoner i huvudrollen. Och så pratar vi om behovet av lättlästa böcker - som är större än någonsin. Delvis för att barn läser sämre idag, men också för att alla nyanlända barn som kommit hit från andra länder behöver lättlästa böcker på svenska för att komma in i språket. Och så diskuterar vi grejen med att utmana normer när man skriver! Vi träffar: Alex Gino! Mårten Melin! Sara Ohlsson!

Jag tycker själv att det är ett bra avsnitt, så lyssna?

5 bra böcker att ge bort till någon mellan 6-8 år

Julklappstipsandet fortsätter, nu för åldern 6-8 år. Vill du veta mer om de här titlarna besöker du till att börja med Bladen brinners sajt här.

Och Fatima, du frågade efter kapitelböcker för 4-åringar och uppåt? Det finns inte så väldigt många kapitelböcker för så små barn, faktiskt. Men satsa på "Nina och snöleoparden" av Emi Gunér, eller "En myras liv" i tipsen här ovanför, av Linn Gottfridsson. Båda de har funkat väldigt bra hos oss!

5 bra bilderböcker att ge bort i julklapp

Det är advent! Man får tipsa om julklappsböcker! Jag och Johanna har plockat fram våra fem favoriter i olika ålderskategorier och filmat små boktipssnuttar inför jul. Lägger upp dem här också, så kanske ännu fler får tips?

Först ut är 5 bilderböcker, i veckan kommer tips för äldre barn också. Mer info om titlarna hittar ni på Bladen brinners sajt, här.

Vem har råd att skriva barnböcker?

I onsdags var jag  på Svenska Barnboksinstitutet hela dagen och lyssnade på en heldags snack om kvalitet eller kvantitet i barnboksvärlden. En samtalspunkt var "Vem har råd att skriva barnböcker?" och fasen, alltså, jag ville aldrig att de skulle sluta prata? Tycker följande är löjligt intressant:

– Det finns extremt få barnboksförfattare i Sverige som kan leva på sina böcker. Royaltyn man får för sina sålda böcker räcker i de allra flesta fall inte till för att försörja en människa, även om människan är väldigt etablerad som författare. Man kan heta till exempel Ulf Stark (och detta grundar jag på att Ulf Stark var med i panelen som pratade, och att han, eh... sa det) och ändå inte på långa vägar kunna försörja sig på att skriva.

– Nästan alla är alltså beroende av att hitta andra inkomstkällor utöver själva böckerna. Vanliga sådana kan vara: Ha ett helt annat heltids- eller deltidsjobb. Föreläsa och hålla skrivkurser. Leva på arv. Vara gift med en välavlönad person. Eller: Söka stipendium och hoppas på det bästa. (Det sistnämnda är ingenting jag rekommenderar, för det är inte alls självklart att det ens 1. Finns stipendier att söka, eller 2. Att man får dem.)

– Samtidigt ges det ut fler och fler barnböcker i Sverige. Utgivningen har ökat sex år i rad nu.

– Och försäljningen av dessa barnböcker ökar också, men inte alls i paritet med utgivningen.

– Det betyder att det är fler barnböcker som ska slåss om samma köpare, och det gör att genomsnittsupplagorna för böcker blir mindre och mindre.

– Meaning: En författare som för tio år sen kanske brukade sälja 10 000 exemplar av en ny bok kanske idag bara säljer 3000 exemplar av en ny bok. Även om boken är precis lika bra.

– Det blir väldigt stor skillnad för ekonomin, det. I konkreta siffror ungefär så här: Sälj 10 000 ex av en ungdomsbok (som du är ensam upphovsman till) – tjäna 250 000 kronor (f-skatt). Sälj 3000 ex av samma bok – tjäna 80000 kr (f-skatt). 80 000 kronor i f-skatt för en bok som det har tagit... säg, ett år att skriva i alla fall? Det är verkligen inte mycket.

– Och det är naturligtvis helt sjukt förenklat att se det så här, för det är ju massvis med andra saker som spelar in för om en bok ska sälja eller inte sälja också. Men som tendens. Är det ändå intressant.

– För vad gör det med författarens arbetssituation? En gissning är ju att det leder till stress, och känslan av att man måste skriva fler böcker, snabbare, för att kunna hålla på. Eller att fler försöker skriva "ett säkert kort" för att garantera åtminstone en liten försäljning.

– Och "fler böcker, snabbare" eller "säkra kort" känns inte direkt som en så jättebra drivkraft om man också gärna vill att böckerna ska bli bra. Eller?

– Utan att tänka allt för länge tycker jag det känns som att det borde leda till ... mer skräp. Jag menar inte att det nödvändigtvis måste vara så att en bok som tagit tre år att skriva är bättre än en som tagit tre veckor att skriva, för det kan säkert vara precis tvärtom. Men generellt. Jag tror inte på tidsbrist som kvalitetshöjare i det stora hela.

– Men framförallt, framförallt, tänker jag att allt ovanstående stänger ute så väldigt många röster från det här yrket. Vem har råd att syssla med att skriva böcker? Inte fan är det de vi skulle behöva höra fler historier från i alla fall. Och det är ju ingen ny tanke på något sätt, men den är ändå skitviktig.

Med vänlig hälsning,
privilegierad svennemedelklassmänniska

(Bubblartankar: Älskar ändå mitt jobb/Vill aldrig ha nåt annat/Alla dessa människor som brinner /Hur lätt är det att brinna om man om man inte kan betala räkningarna?/Är så jävla tacksam/Får helst inte bli sjuk.)

Bladen brinner #5 - Kusligt aktuell

I våras var både jag och Johanna på ALMA-prisutdelningen och lipade åt Meg Rosoffs tal. Så cool person! Så bra talare!

I det nya avsnittet av Bladen brinner pratar vi med henne, Camilla Lagerqvist och Linn Gottfridsson. Och ska ni ta med er ett och bara ett boktips från det här avsnittet så kan jag inte nog poängtera hur mycket jag älskar "En myras liv", som är en kapitelbok för såna som är mellan 5 och 8, typ. Den har ingenting med myror att göra. Den handlar om vardag, nya kompisar, gamla kompisar och föräldrar som bråkar med arga röster på kvällen. Så sjukt bra och fnissig och gråtig, jag älskar denna Myra!

Lyssna direkt här genom att trycka play, eller på iTunes, Acast eller Soundcloud. Eller på vår sajt, förstås. Ni har väl inte missat vår sajt? Där listar vi alla böckerna som nämns i avsnitten och så finns det extralyssning och stuff.

Tjuvtitt: Ivar träffar en Pteranodon

Den här finns nu! Det är den femte (fristående) boken om Ivar som har ett dinoland där han får träffa olika livs levande reptiler. Den här gången träffar han en flygödla som heter Penny. Andra saker som händer: Pappans anonyma dejt från förra boken har avancerat fram till tröskeln till Ivars rum och fått ett namn. Ivar hamnar i kvicksand. Plus: Penny har en undermålig koja, så Ivar får ta fram sin inre Isabelle McAllister och fixa rummet åt'na. Och så finns det fakta om Pteranodon längst bak! 

Det är Emma Göthner som gör bilderna, och böckerna passar från 3 år, typ. Finns i bokhandlar och på nätet (eller hemma hos mig om man vill köpa en med autograf i!). De tidigare böckerna om Ivar heter "Ivar träffar en Stegosaurus", "Ivar träffar en Tyrannosaurus", "Ivar träffar en Diplodocus" och "Ivar träffar en Triceratops". Och, och! Det finns pussel och pysselbok också.

Bladen brinner #4 – Korvrim i telefonen

Det är varannan torsdag! I det här avsnittet har jag träffat Emma och Lisen Adbåge och berättat för dem hur min fantasibild av hur deras uppväxt såg ut ter sig i mitt huvud (två femåringa tvillingsystrar med likadana luggar satt vid ett stort slagbord fyllt av pennor i ett väldigt konstnärligt hem och ritade), och frågat hur det verkligen var i riktiga världen (två femåriga tvillingsystrar med likadana luggar satt ibland vid ett stort slagbord fyllt av pennor i ett väldigt konstnärligt hem och ritade. Och resten av tiden satt de på varsitt rum och ritade och kände gemenskapen genom väggen.).

Dessutom har Johanna pratat kriminalromaner för unga med Christoffer Carlsson. Har ni läst hans vuxendeckare? Jag tycker skitmycket om dem. Och "Oktober är den kallaste månaden", som är hans första för ungdomar, har samma ton och stil på något vis. Han är väldigt bra på att skriva om små orter och hur de formar alla som lever där.

Och så babblar vi om pappor i barnböcker! Hur de var (frånvarande) och hur de börjar bli (bättre). Lyssna extremgärna! Antingen där poddar finns (iTunes, Acast, Soundcloud etc) eller direkt här, genom att trycka play.



Och vill ni åt en hel lista med boktips på böcker för barn & unga där papporna brer mackor och packar gympapåsar klickar ni här.

Kärnverksamheten

Idag har jag skrivit på en bok. Från 08.02 till 16.05 har jag skrivit sida upp och sida ner i ett worddokument på något som kanske kommer bli en bok så småningom. Och med tanke på att jag går omkring och inbillar mig att jag är författare på heltid så är det oerhört anmärkningsvärt hur länge sedan det var jag testade på denna härliga lilla del av kärnverksamheten: Att faktiskt skriva något. Jag har inte gjort det sedan i juni?

I helgen när vi hade kompisar här frågade en av dem "okej, vilken är nästa bok som släpps nu då?" Och jag stannade liksom upp mitt i en rörelse och bara: "Eh... ingen?" Jag har ingen bok på gång. Inte ens någon som är halvfärdig.

Jag har:

- en podd som slukar helt orimligt mycket arbetstid
- tusen skolbesök
- ett rätt stort uppdrag åt ett museum
- tre påbörjade dokument i datorn som jag känner mig mer eller mindre rädd för

Men ingen bok i sikte.

Jahopp.

Jag har inte heller:

- panik.

Än.

Men har man sagt upp sig från sin fasta tjänst för att satsa på att skriva, och sedan skrivit tre, fyra böcker om året i några år fram tills nu, när man plötsligt bara... inte gör det längre, sååååå.

*andas i påse*

Jag vill aldrig, aldrig klaga på min jobbsituation. Jag har valt den själv, och jag jobbar med det absolut roligaste jag kan fantisera ihop, jag kan faktiskt leva på min barndomsdröm. Och när en högstadieelev frågade mig förra veckan om det finns något annat jobb i världen jag hellre vill ha så kunde jag på riktigt inte komma på ett enda. Jag är så sjukt priviligerad. Men det finns också sidor med det här som inte är så fluffiga.

Vad händer om jag inte orkar? Vad händer om böckerna bara... inte blir skrivna?

Jag skrev sex kapitel på en bok idag och sen la jag mig och sov som en sten i två timmar.

Det är något med det här året.

Bladen brinner #3 – Nåt slags knöl

Kan en heterosexuell tonårstjej ha en extremt nära och fysisk vänskapsrelation med en heterosexuell tonårskille utan minsta mankemang? Utan att någon blir kär? Utan att någon blir svartsjuk? På riktigt? Bland annat det undrar vi i tredje avsnittet av "Bladen brinner", som finns ute nu. Plus att vi träffat serieproffset Mats Jonsson! Och en av våra favoritförfattare Maja Hjertzell!

Eller ja, jag träffade Mats Jonsson, Johanna träffade Maja Hjertzell. Och jag kan inte tala för Johanna, men jag hade i alla fall micket, micket kul under min intervju. Fatta att Mats langade fram skisser! SKISSER! Åh gud, vad jag älskar skisser. Så pedagogiskt också, för jag har ju fattat det förut, men jag fattar det ännu mer nu, vilken tid det ligger bakom en seriebok? Kanske 1500 bilder (rutor). Så impad av tålamodet.

Om man lyssnar får man förresten även höra mig härma en vildvittra. Once in a lifetime, etc.

Podden finns på iTunes, Acast, Soundcloud, vår sajt och här:

Tjugo år senare

Det är så gulligt hur jag jämt tror att jag ska jobba på vägen hem från olika föreläsningar. HAHA! Idag har jag varit i Malmö, och steg på tåget på Malmö C klockan 19.11. Somnade väl klockan 19.13 eller så? Har sedan sovit som om någon sövt ner mig fram till nu, när tåget stannade i Södertälje, och kommer väl strax somna om på pendeln.

Pigg person.

Kanske har jag dreglat.

Men dagen har varit bra.

Jag har varit på Malmö Latinskola och pratat skrivande i den tjusigaste aula jag någonsin sett, och sedan haft skrivverkstad i biblioteket med tjugo gymnasieelever. Det var så fint att titta ut över de som satt där när de berättade vad de hette och hur mycket de brukade skriva och känna att här, i den här gruppen, hade jag kunnat (velat) sitta som sjuttonåring också, och säga exakt samma.

"Jag skriver rätt mycket, dagbok och så, dikter."

Only att de här var ungefär tio gånger smartare och hade kommit hundra gånger längre i sitt skrivande än jag hade när jag var så gammal, för de frågade saker som "hur hittar man sin röst?" Herregud. Det händer att jag får känslan av att vilja byta plats med dem. Putta upp sjuttonåringarna längst fram och sätta mig själv i publiken istället, och låta dem lära mig allt de vet.

Det enda som möjligen skiljer mig från dem är tjugo års nötande mot tangentbordet, tjugo års läsning med huvudet inställt på härm.

Bladen brinner #2 - Inslag av magi

Har ni läst Cornelia Funke? Hon är den tyska författaren bakom enorma succéer som "Bläckhjärta" och "Tjuvarnas herre", och när hon var i Sverige för någon vecka sedan träffade jag henne för Bladen brinners räkning. Sjukt trevlig människa! Börjar fan i mig tro att alla som skriver barn- och ungdomsböcker är sinnessjukt trevliga. Återkommer (ehe, kanske inte) när jag stöter på någon som inte passar in i den spaningen.

Hur som, Cornelia Funke är med i andra avsnittet av Bladen brinner. Jag tycker speciellt om att hon säger "For me, books are like windows and doors" och att om man inte har tillgång till dessa fönster och dörrar "you sit in a box". Och så är Elin Lindell med! Med henne pratade jag om att skriva vardagsnära böcker, och om vad en "snäll barnbok" är för något. Vill man ens skriva sådana?

Man kan lyssna direkt här, genom att trycka play. Eller genom att leta upp podden där poddar finns, på iTunes, Acast, Soundcloud, what have you.

10 års yrkesliv på ett golv

Jag la ut dem allihop på golvet, och ställde mig för att titta på dem som ett annat miffo. Kanske var det ett försök till någon slags självhjälp (kära lilla huvud, du har gjort det tjugoen gånger, du kan göra det en tjugoandra också). Kanske var det bara för att jag ville se dem. Jag vet inte. Skit i det.

I år är det 10 år sedan jag fick mitt första bokkontrakt. TIO ÅR!!! Så sjukt.

En gång när jag var nitton år var jag på vårt favoritfik i Växjö med min kompis Fredrik och åt väl en vegetarisk Casalinga, för det gjorde vi ju jämt. Jag sa: "Jag vill vara där Meg Ryan jobbar i 'You've got mail', den barnbokhandeln, allt det vill jag ha runt mig. Fast jag vill kanske hitta på böckerna själv. Och så ska man kunna köpa kakor." Och han sa: "Du kommer ju göra det. Det är ju det som är så sjukt. Du kommer hitta på finurliga, pyssliga, skitfina grejer som kanske vecklar ut sig till ett typ 3D-dockskåp när ett barn öppnar bokpärmarna, MAN BLIR FAN PROVOCERAD NÄR MAN TÄNKER PÅ DET, men det kommer bli så."

Jag minns detta ordagrant för att jag kanske aldrig har blivit gladare i mitt jordeliv.

Det är märkligt hur det kan kännas så dubbelt att titta på dem. Att man kan vara hundra procent vansinnesstolt och känna nästan... skam samtidigt. Som att alltid vilja ha dem framme, men bara våga titta på dem genom ett kisande, jävligt kritiskt öga. Det känns inte alls självklart att jag kommer kunna (nej, våga) skriva en hel bok igen. Och samtidigt känns det helt otänkbart att inte.

Tio års yrkesliv på ett golv.

Det ryms i en ruta, det är inte mer, jag vet inte om jag tycker det räcker.

Men jag har gjort allt det här.

Det är också det.

Post bokmässan

Jag började känna mig halvsjuk i samma sekund som vi satte oss på tåget från bokmässan, jag och Johanna, och nu går jag omkring här i mina raggsockor med frossa och halsont och snor all over the place. Det slår aldrig fel. Jag har sovit middag i tre timmar.

Men själva mässan blev ändå oerhört bra till slut. Vi var där för att prata om podden, skåla in premiären på ett mingel, och leda en rad olika intervjuer med andra författare på scén. Och! Kanske nästan viktigast: Titta efter människor i folkvimlet som bar en Bladen brinner-tygkasse och peka uppspelt varje gång vi såg en och säga "titta, där går en fantastisk människa!"

Det är så sjukt roligt med allt stöd vi får kring det här himla programmet. Både innan, och nu när första avsnittet är släppt, ni lyssnar ju? Och kommer fram och säger hej och heja, äntligen pratar någon barnböcker. Det är så himla generöst, jag blir skitglad.

En härlig stund i livet igår låg vi före Filip & Fredrik på iTunes topplista. Och före Liv Strömquist. Och före Ebba von Sydow. Den där topplistan works in mysterious ways, så det säger nog egentligen inte så mycket, men se fall jag bryr mig. Passar på att känna mig helt sjukt poppis, snyter mig, kryper ner under täcket, har frossa, tänker på avsnitt två, tre, fyra, fem, och så vidare in i typ evigheten.

Premiär för Bladen brinner #1 - Små fluffiga lamm

Iiiiiih! Let's do this. NU FINNS FÖRSTA AVSNITTET!

Bladen brinner är ett program för dig som är vuxen och känner ett behov av att once in a while få boktips för barn och unga. Kanske är du förälder? Pedagog? Farfar? Bara allmänt intresserad av litteratur?

Det är jag och Johanna Lindbäck som står bakom podden, men det är verkligen inte bara vi som snackar. Tanken är att varje avsnitt (ungefär 30 minuter långt!) ska ha minst 3 olika inslag - intervjuer, reportage, boksamtal. Lite som ett magasin om barn- och ungdomsböcker, liksom.

I det här allra första avsnittet har vi varit hemma hos Barbro Lindgren i hennes hus på Öland, och pratar om "Bladen brinner" (boken) och hur hon (Barbro) blev deprimerad som 10-åring och gick hem från skolan för att det kändes så ledsamt att sitta kvar. Vi har också pratat med Mårten Sandén, om varför han återkommer till temat sorg i sina barnböcker, och varför vuxna vill att barn bara ska läsa om små fluffiga lamm. Och så diskuterar vi den splitter nya bilderboken "En sån dag" av Sanna Borell, och undrar varför vi har så höga krav på bilderboksmammor. HOPPAS DU GILLAR!

Du kan lyssna direkt här, genom att trycka play. Eller via vår sajt, iTunes, Acast, Soundcloud och så vidare.

Bladen brinner #0 – Om en liten vecka

Det är en liten ynka vecka kvar tills första avsnittet av Bladen brinner släpps, och nu finns vi på iTunes och Acast och gud vet alla ställen. YEAH!!! Vi har lagt upp en kort inför-podd där vi berättar varför vi gör podden, vilka vi samarbetar med, och förklarar lite om vad man kan vänta sig om man tänker lyssna sen. Plus att man kan tjuvlyssna på musiken i podden, ju! (Den är gjord av Håkan Lidbo.)

Här kan man trycka play:


Eller så går man in på vår sajt, bekantar sig, stretchar lite, LADDAR JÄRNET INFÖR TORSDAG OM EN VECKA, och lyssnar därifrån.

Puss, puss.

Snart nu

Skapade just eventet "första avsnittet släpps" på Bladen brinners facebooksida och fick sen akut lägga mig ner och hyperventilera lite i en kudde. Så jädra snart nu! 22 september har podden premiär. Jag är mycket uppstressad och exalterad och panikslagen och uppe i varv över detta faktum. Det är väldigt kul att jobba med den (och det är ju tur, med tanke på att jag knappt gör annat), men också mycket och tidskrävande och ganska svårt och vä-hä-hä-häldigt fyllt av prestationsångest.

*hick*

JA, JA.

På bokmässan SOM ÄR OM NÄSTAN BARA EN VECKA OMG OMG OMG!!! ska vi ha ett mingel som börjar med författarintervjuer på scén (Pija Lindenbaum! Emma Adbåge! Alex Gino! Sara Ohlsson!) och sedan fortsätter med kall öl och skål för podden, litteraturen och kanske även livet. Vi minglar ihop med Lilla Piratförlaget, och alla som är på mässan på torsdagen är välkomna. 16.30 på Piratförlagets scen börjar intervjuerna.

Ska även: Intervjua Ulf Stark på Vi Läsers scen (klockan 14.00 på torsdagen).

Samt: Berätta om podden lite här och var, till exempel på Ung scen på fredagen. (17.00)

Och: Stirra runt med glasartad blick.

Ja, jädrar. Det kommer bli roligt. Om jag fortfarande lever och andas när mässan slår upp dörrarna kommer det bli roligt. Det kommer det. Det kommer väl bli roligt? Jo.

*hick*

Om det här med research

Det här kan jag ju prata lite om, det var länge sen: skriv! Det går långsamt med den där boken jag skriver på för tillfället, för jag ägnar mig på heltid åt att känna stress inför podd, (ja, och jobba med podd). Men jag gör research inför skriv! Och jag tänker! Det är två väldigt nödvändiga grejer ändå.

Min research består hittills av att prata med människor om panikångest. Jag vet inte riktigt vad som hände med "jag ska skriva en glad, fluffig bok om pirrig kärlek", men nåt hände, så nu handlar den om panikångest. Också. Tror jag? Man får se.

I förrgår fikade jag i alla fall med en ung person som jag fått tag på som kunde tänka sig att berätta: hur hen upplever en panikångestattack, vad som hände när hen fick en attack i skolan, vad hen tänkte, kände, gjorde, sa till sin omgivning första gången det inträffade. Så sjukt värdefullt för mig, och vansinnigt snällt av personen i fråga.

Har även en dejt med en psykolog inbokad i ärendet.

SÅN LYX! Att få välja ett ämne man är intresserad av, prata med folk om det, och lära sig grejer, PÅ ARBETSTID, älskar mitt jobb.

Tillbaka på jobbet

Det är tisdag (det är väl tisdag?) och jag har börjat jobba, det var någon dag sen, vi kan väl säga söndag. Med migränkänningar sitter jag i soffan, fortfarande i nattlinne klockan 16.53, och mejlar förlag efter förlag och frågar efter böcker jag vill läsa och prata om i Bladen brinner. När det trillar in pdf:er i inkorgen känns det som presenter. Jag har läst fem böcker på lika många timmar. Mina ögon flimrar. Och jag har lämnat en artikel och bokat besök i sjutton skolklasser och översatt en bilderbok, och jag har glömt ha glasögonen på mig, jag är inte van, jag får skylla mig själv, men huvudet gör ont. 

Om jag ska jämföra min stressnivå inför den här hösten med stressnivåer inför andra höstar så är den: hög. 

Det oroar mig lite. 

Sidan 94 and counting

Alltså, jag har väldigt, väldigt roligt när jag skriver den här boken jag håller på med nu. Det har jag verkligen. Det är den jag började på när Johanna och jag var i Lissabon i våras, och sen dess har jag inte direkt haft någon tid att skriva, men den här veckan har jag ju haft det, och det har varit: EN FEST.

Det här är mina (OBS! egna) roligaste (OBS! ej nödvändigtvis som i haha) grejer med den:

- Den sjuttonåriga tjejen det handlar om flyttar från Stockholm och in i ett hus på en kulle "i en by utanför en by" i Småland med sin pappa, och i verkligheten finns det huset i byn där mina föräldrar bor och har legat på den där kullen och retat mig i hela mitt liv för att det är så förbannat fint men aldrig blir till salu så att någon (till exempel jag eller något av mina syskon) kan köpa det. Det är Säljeryds mest mytomspunna hus. Jag får som små rys över hela armarna när jag tänker på att Liv i boken faktiskt får bo där och riva tapeter, och elda i vedspis, och ha möss i köket. Det är väl så nära jag någonsin kommer att komma det där huset själv, antar jag.

- Livs pappa är kommunikationskonsult och på många sätt mycket, mycket lik mannen jag lever med när det kommer till intressen och detaljer och klädstil och samtalsämnen. Både Gustav och jag fnissar nästan ihjäl oss när jag till exempel skriver om hur pappan kommer hem och har åkt tåg och är sur över utbudet av vegetarisk mat på SJ och såna grejer. Jag klipper ut och mejlar de festligaste styckena om Livs pappa till Gustav med jämna mellanrum och så skriver han LOL tillbaka när han läst.

- Det finns en tjej som åker samma buss som Liv gör till skolan varje morgon, som spelar Candy Crush hela tiden, och eftersom Liv inte har någon aning om vad tjejen egentligen heter så börjar hon i huvudet kalla henne för Candycrush, och varje gång jag skriver det tycker jag att det ser hilarious ut, för VEM HETER ENS CANDYCRUSH?!?

- Det finns även en Dostojevskij.

- Och en granne som heter Torsten som hittills bara haft typ två repliker i boken och det är "Åh, fan" och "Där ser man."

- Ja, och så är Liv den typen av person som dagdrömmer nåt så djävulskt mycket hela tiden och fantiserar ihop hela historier i huvudet om folk hon inte vet någonting om och drömmer om att skaffa ett piano för att hela kullen de bor på känns så väldigt Jane Austen, och man kan ju verkligen relatera till dagdrömmande personer som tänker sig att de är med i Förnuft & Känsla lite då och då, det kan man ju, och...

... äh.

Ju längre jag gör den här listan, desto mer känner jag att min förläggare och min redaktör eventuellt kommer att få ett mycket hårt jobb med att rensa bort sånt som jag tycker är roligt men ingen annan från den här texten om den någonsin ska bli något av värde av den i framtiden, men SKIT I DET NU, this is not the time to ifrågasätta något, jag kör på. Vi får väl se var det hamnar till slut.

Bladenbrinner.se

Kickstarterkampanjen för Bladen brinner avslutades i torsdags kväll, och landade på 148 000 kronor. Det gör 1. Podden till den näst mest crowdfundade podd någonsin i Sverige, och 2. Oss väldigt, väldigt glada. Det är smått otroligt med gensvaret vi fått, faktiskt? Jag tolkar det som att vi var långt ifrån ensamma om att längta efter att barnböckerna också ska lyftas upp i ljuset någon sabla gång här i världen, och det, my friends, känns ju oerhört FINT.

Väldigt, väldigt stort tack till alla som varit med och hejat och delat länkar och bidragit till kampanjen och varit snälla!

Vi firade med att bygga en sajt, som man kan hitta om man klickar sig in på www.bladenbrinner.se Där kommer man kunna lyssna på podden så småningom, men också läsa om oss, om idén, hitta våra kontaktuppgifter und so weiter. I september släpper vi första avsnittet!

Vad jag ville, hur det blev

Vad ville du bli när du var liten?
Sjöjungfru, tanten som jobbar i godisbutiken som Pippi handlar godis i, lärare (om jag skulle få tillgång till materialrummet) och författare. Hade även en kort period när jag ville bli försvarsadvokat i USA för att min tuffaste kusin Anna ville det.

Vad trodde du att du skulle bli när du var tonåring?
Psykolog eller journalist.

Gick du någon nishad gymnasielinje?
Verkligen inte, jag gick samhäll - samhäll.

Vad hade du för betyg?
Den sortens betyg som man får när man har lätt för att lära, tycker om att plugga, och är livrädd för  att känna sig dum och misslyckas. På högstadiet tror jag jag fick 4.8 i snitt till slut. På gymnasiet 19.5.

Vilka var dina bästa och sämsta ämnen?
Mitt allra bästa var väl svenska. Men högt upp på listan ligger även: matte, kemi, foto, engelska. Mina sämsta? Idrott och geografi, kanske.

Utbildade du dig efter gymnasiet?
Gud, ja. Wild horses couldn't have stoppat mig från universitetet, jag hade drömt om universitetet sedan jag var tolv. Jag läste först litteraturvetenskap i tre terminer, och sen journalisthögskolan i 2,5 år. Jag vet inte om jag är färdig än.

Vilket var ditt allra första jobb?
Det var nog det när jag städade charterflygplan ihop med Carolina Klüft.

Vad har du mer haft för yrken?
Jag har: städat flygplatsen i Växjö, varit vårdbiträde, jobbat som personlig assistent, jobbat på café, varit gyminstruktör, passat barn, sommarvikarierat som reporter på lokaltidning, jobbat på Kamratposten, varit redaktör för Barnens bokklubb, varit redaktör på bokförlag, stått i bokhandel och, hm, hm, hm ... vad mer? Jag har planterat skog.

När hamnade du i den banan du är i idag?
Alltså, det var en glidande förskjutning från journalist (som skrev för barn) till journalist (som skrev om böcker för barn) till journalist (som skrev böcker för barn) till författare (som ibland gör journalistiska grejer). Jag upptäckte att jag kunde skriva för barn när jag fick praktik på Kamratposten under journalisthögskolan. Jag tänker att mycket av det jag kan på något vis härstammar från tiden på KP.

Vilken är stunden då du liksom visste att du är på rätt väg?
Det var kanske när jag fick i uppgift att skriva en "Kärlekens ABC" till alla hjärtans dag under min praktik på KP, och det skulle bli en berättelse, med ett kapitel för varje bokstav, och Emma Hamberg skulle rita bilder till. Helvete, vad jag hade kul. Och fick beröm. Och kände mig on top of the world. Efter det bestämde jag att "skriva för barn" var min grej.

Vad brukar du få höra att du är bra på i ditt jobb?
Att hitta rätt ton och nivå för den ålder jag skriver för, och vara rolig när jag skriver om vardag.

Vilka är dina sämsta sidor på arbetet?
Jag har svårare och svårare att släppa kontrollen, och lita på att andra människor kan och sköter sitt jobb utan att jag håller ett vakande öga på dem och kanske lägger mig i, eller dubbelkollar (eller tar över och gör allt själv). Ju längre jag jobbar som egenföretagare och sitter hemma utan kollegor, desto sämre blir jag på att samarbeta. Jag vill göra allt på mitt sätt, eller inte alls. Det är inte så sympatiskt.

Tre saker du är extra stolt över att du gjort i ditt jobb?
- Att jag fått femtonåriga killar som "hatar alla kärleksböcker" att läsa en romantisk komedi som "Det är så logiskt alla fattar utom du" och motvilligt erkänna att de gillat den.
- Att jag åkt fucking land och rike runt och gjort skrivövningar med högstadieelever och särskoleelever som tror att de hatar att skriva och inte kan hitta på, och fått dem att fnissande komma på skitbra grejer och skriva texter på löpande band.
- Att det ringde (!!!) en fjortonårig tjej till mig en gång och ursäktade sig för att hon inte var så bra på svenska och sa att hon bara ville säga att hon aldrig hade lyckats läsa en bok på det här nya språket förut, men nu hade hon läst min, och nu låg hon i sin säng och "bara kände så himla mycket" så hon var tvungen att ringa och prata lite.

Vad går ditt jobb ut på mest?
Att skriva böcker. Och åka runt till skolor och prata om böcker, läsande och skrivande.

Vad skulle du vilja jobba med om du inte gjorde det du gör nu?
Jag skulle vilja vara lärare på särskolan, kanske. Eller psykolog.

Vad tror du skulle vara det sämsta jobbet för dig?
Politiker, åh, fy fan, jag skulle aldrig, aldrig, aldrig palla, jag skulle gråta hela tiden, jag är så imponerad av att de orkar bli tittade på hela tiden, och synade i varje söm, och vara med i debatter som är bråkiga.

Vad gör du om fem år?
Jag hoppas att jag gör ungefär samma sak som nu.

Vad gör du när du är 60 år?
Då har jag börjat min transformation till att bli en (blek) kopia av Barbro Lindgren, och när jag är åttio, som hon, då lever jag också på en gård och sitter under ett träd, och går små promenader, och tänker på grejer hela tiden, och ibland skriver jag ner dem, och kanske blir det böcker av det, kanske inte.

Vad skulle det stå på ditt visitkort om du fick drömma?
"Bra på att rita", kanske. Det är så himla coolt med folk som kan rita.

Packar upp

I våras skrev en författarkollega till mig typ så här i en facebookstatus: "Tack alla 20 skolklasser jag träffat under författarbesök i veckan! Ni har varit fantastiska. Nu behöver jag en helg där jag bara får dammsuga." Jag tryckte like. Jag kunde relatera. Varje gång jag kommer hem efter att ha föreläst någonstans vill jag städa och dammsuga och byta lakan och vattna blommor och nypa blad från pelargonerna och packa upp min väska och sen vill jag kura ihop mig som en katt i ett litet hörn av mitt hem och ligga där och djupandas i ett dygn eller två, medan barnen klättrar omkring på mig och pladdrar om minecraft och trycker sig mot mina överarmar, som vore de gosedjur.

Igår kväll kom jag hem efter terminens sista föreläsning.

Idag har jag mina mjukaste kläder.

Snart får jag sommarlov.

Då hoppas jag att jag kanske kan somna utan vända huvudet mot kudden och trycka tinningen skithårt mot fluffet, för att stänga av listandet av saker jag måste tänka på imorgon, listandet av saker jag ligger efter med, listandet av allt jag behöver få bortgjort.

Greetings from Frankfurt

Kära dagbok! 

Är i Frankfurt. Jag blev nerbjuden hit av min tyska översättare, för att delta i ett översättarseminarium på universitetet. Jag tycker det är 100% fascinerande att det finns en massa tyska studenter som sitter på ett universitet i Frankfurt och läser svenska av alla jädra språk de skulle kunna läsa. En del av dem vill bli översättare, och idag har jag varit med på en workshop där de dissekerade ett stycke av "Allt jag säger är sant". Bland annat uppehöll de sig en ganska lång stund vid hur man skulle översätta exempelvis "våldshångla med en vägg" som jag uppenbarligen tyckte var helt normalt uttryck när jag skrev boken. Idag, när jag satt och skulle förklara exakt hur jag menade när jag valde just de orden, och beskriva "auran kring uttrycket"... well. Svårt. Det är 100% fascinerande med översättningar också.

Det roligaste var ikväll, när jag och översättaren satt på en scen och samtalade inför publik, och jag fick läsa inledningen på "Allt jag säger är sant" på svenska, och hon läste samma inledning på tyska. direkt efter. 

Det är tamejfan rätt fräckt ändå att höra sina ord på ett annat språk.

Nu är jag trött.

Internet är slött.

Det rimmade.

Stöd Bladen brinner du också!

Det är en vecka kvar på kickstarterkampanjen för barnboksprogrammet "Bladen brinner" nu, och 237 extremt sympatiska människor har gått in och bidragit för att göra podden verklig. Du hinner också!

Det är för en god sak, jag blir skitglad, och det är inte svårt.

Klicka här för att komma till kampanjen!

Och! Om man aldrig har varit inne på kickstarter förut och undrar hur i hela friden man gör för att stödja ett projekt kan man kolla på den här filmsnutten, där jag guidar genom alla stegen, berättar exakt var man klickar och vad man ska fylla i och hur det funkar.



Puss på er!

Barbro

Så, vad har ni gjort i helgen då?

(Jag vet, jag vet, ni har varit på Håkan.)

Själv har jag träffat Barbro Lindgren.

Det är, i min värld, ungefär likställt med att träffa... vet ej, men nån oerhört upphöjd person i alla fall, nån som man beundrat i nästan hela livet. Vi fikade i hennes trädgård på Öland. Jag intervjuade henne till Bladen brinner. I flera timmar fick jag vara där med henne, och ställa hundra frågor, och lyssna på hennes svar och kolla på hennes hus och hennes gamla slagbord och hennes citrusträd i växthuset och prata om dagböcker och depressioner och katter och barn och frihet och ensamhet och grisen Benny och skrivande och tänkande och vikten av att rummen omkring en ska vara rätt för att man ska trivas.

Hon vill inte vara någons mentor.

Men för mig kommer de där timmarna i hennes trädgård från och med nu i alla fall att kännas viktigare än väldigt, väldigt många andra timmar av mitt liv.

Ni får höra en liten del av samtalet i podden i höst om ni vill.

Resten ska jag ha under huvudkudden.

Hur ser din skrivprocess ut?

Det undrar jag med. Det var så länge sen nu. Nä, men allvarligt så vaknade jag upp i morse och kom på att jag glömt bort att svara på de sista frågorna i den här frågestunden, och att det var hemskt dålig stil, så här kommer svaret på frågan: "Hur ser själva skrivprocessen ut, vad är lättast, svårast, och hur lång tid tar det innan du har ett första utkast klart?" Jag har tidigare svarat på blandade frågor om skrivande här, om hur det var att skriva Djupa Ro här, om att välja skrividé här, och om att planera min historia här. Så nu utgår vi från att jag har kommit på idén och gjort planeringen och satt mig ner för att börja skriva, m'kej?

Jag har känslorna all over the place när jag skriver. Många av dem saknar rim och reson. En dagen är det typ så här: "Det här blir så jävla bra. Alltså så sjukt bra? Jag kommer få Augustpriset. Jag kommer bli beröööööömd!" Andra dagar är det mer så här: "Det här blir så jävla dåligt. Alltså så sjukt dåligt? Varför håller jag på? Jag borde börja krossa sten." En helt orimligt stor del av tiden jag borde lägga på själva skrivandet under skrivprocessen går alltså åt till att hantera denna härliga känslococktail bestående av lika delar hybris/otillräcklighet/manisk eufori/apatisk ledsamhet. Det är helt och hållet utmattande. Jag svettas ganska mycket.

Men när jag väl skriver så skriver jag från början till slut. Jag börjar på (det jag inbillar mig kommer att vara) sidan ett i berättelsen, och tragglar mig igenom allt tills jag kommit till sista sidan. Jag hoppar inte fram och tillbaka och skriver ett stycke här och ett stycke där, herregud, aldrig i livet. Jag kan inte det. Jag vill att tempot i texten ska flyta varierat framåt, och att övergångarna mellan stycken och kapitel ska sitta som en smäck, och jag fattar inte hur man får till det om man hoppar hit och dit, så jag skriver från början. Helst vill jag börja varje skrivdag med att läsa igenom allt jag skrivit dittills för att få in rytmen, tonen, tempot, läget i laget innan jag fortsätter. Det funkar ju inte riktigt om man är på sidan 322, för då går hela skrivdagen åt till att läsa. Men helst. Så mycket som möjligt.

Det svåraste är: Att det tar så lång tid. Att jag fastnar nästan hela tiden. Att det inte hjälper att jag tänkt ut allt skittydligt i huvudet, för det är ändå så himla svårt att få ner det på papper. Att inte bryta ihop och skrika FAN! varje gång det händer. Att inte känna mig otålig och arg på mig själv när jag måste ägna en hel arbetsdag åt den diffusa arbetsuppgiften "tänka" för att komma vidare. Att... hur länge ska jag fortsätta?

Det lättaste är: När jag får skriva dialog.

Inte ens det är speciellt lätt.

Det tar mig ungefär ett år att skriva ett första utkast på en ungdomsroman nu för tiden. Så lång tid tar det för att jag 1. Inte har speciellt mycket skrivtid, trots att jag jobbar heltid som författare. Jag kanske skriver... en tredjedel av min arbetstid, och 2. För att min skrivprocess tydligen innehåller stora mängder köra fast, skrika FAN!, ägna hela arbetsdagar åt den diffusa arbetsuppgiften "tänka" och hålla på. (Om jag bara fick en krona för varje hålla på, herregud, skulle skratta hela vägen till banken.)

Ändå finns det ingenting jag tycker är bättre.

Är rädd att jag skulle välja "perfekt skrivdag" framför "perfekt ledig dag"/"perfekt stund med barnen"/"perfekt samtal"/"perfekt sex"/"perfekt mat"/"perfekt vad som helst annat" åtminstone 7 gånger av 10 om jag kunde. Det känns väl sådär. Tror liksom ändå det finns en poäng med att vårda verkliga relationer också? Inte bara sådana jag hittat på i huvudet.

Tretton timmar senare

Hej från en person som vaknade gråtmild i morse, och kunde konstatera att gensvaret kring "Bladen brinner" inte liknar något vi ens hade hoppats på i hemlighet. Det tog 13 timmar innan vi hade nått vårt mål med kickstarterkampanjen, och säkrat att en första säsong av podden blir av. TRETTON TIMMAR! Det är ingenting. Det är helt fantastiskt.

Just nu är det 133 personer som bidragit med varsin summa, för att heja på projektet. 133 gånger har det plingat till i min inbox. 133 gånger har jag blivit helt vansinnigt uppspelt. Och liksom... rörd? Jag är naturligtvis insnöad i överkant, och drar hemskt stora växlar nu, men jag tycker fasen det känns hoppfullt för världen, det här. Att folk ändå är beredda att ta pengar ur sin egen ficka, och satsa på att barnens böcker ska få större utrymme. Fint är vad det är.

Insamlingen av pengar fortsätter en månad till, och det vi får in nu kommer användas till framtida avsnitt av "Bladen brinner". Man kan se det som att första säsongen är finansierad redan. Nu siktar vi på att säkra även säsong två.

Här kan man klicka om man vill bidra.

Stöd "Bladen brinner" - kampanjen är igång!

Okej, let's do this! Från och med NU! och en månad framöver pågår kickstarterkampanjen som vi hoppas ska göra "Bladen brinner" möjlig. Om vi når målet med kampanjen (60 000 kronor) blir podden av. EXCITE!

Vem som helst kan bidra med vilken summa som helst för att stödja projektet. Det är lätt! Klicka dig in till kampanjen här, scrolla runt och läs mer, se på film, etc, etc, och klicka sedan på den gröna knappen "back this project" långt upp på sidan för att ge ett bidrag.

Så spänd nu! Hur ska det här gå? INGEN VET.

Vi tycker i alla fall verkligen att ett program som "Bladen brinner" behövs. Som en strålkastare på, eller bevakning av litteratur för barn och unga, riktad till de vuxna som förväntas hitta rätt bok till rätt barn sen. För att öka läslusten. Och verka läsfrämjande. Hoppas, hoppas, hoppas att världen tycker samma.

Gör ni det, världen?

Klicketiklick.

Det undrar jag nu, yo

”Var är samtalet kring dagens barnböcker?” Det undrar jag och Johanna Lindbäck i den här debattartikeln som publicerades på SVT Opinion idag. Så himla populärt att som vuxen (medieredaktion) slå fast ATT det är viktigt att barn läser. Men inte alls lika populärt att prata om VAD de läser. Det är så skevt att tro att det ska räcka med kravet?

”Du måste läsa! Vuxenvärlden skiter fullständigt i vad det är du läser, vi bryr oss inte om era böcker. Men du måste läsa! Det är väldigt viktigt.”

Alltså, tycker verkligen det är dags att steppa upp kring det här. Det finns jättemycket jättebra INNEHÅLL i barnböcker att prata om, om man bara… eh, öppnar dem och kollar? Vågar nästan lova att det är lättare att få ett barn att bli en läsare om man som vuxen engagerat pratar om äventyren, kärleken, spänningen, monstren, kattungarna, spökena, de knasiga personerna, de svåra frågorna, WHAT HAVE YOU som finns inuti boken, och inte bara säger igen och igen och igen att det är viktigt att barnet läser.

På måndag startar Kickstarterkampanjen för ”Bladen brinner”.

Ställ alla alarm på klockan 10 och gå in och stöd oss?

Veckans vegovideo #9 - Barn & ny mat

Det är dags för den sista filmen i serien Veckans vegovideo, och den handlar om barn, smak och ny mat. Har gjort mitt bästa för att komprimera ihop mina och barndietisten & proffset Sara Asks bästa knep på hur man får kräsna barn att våga smaka på ny (eventuellt vegetarisk) mat i ett filmklipp på under fyra minuter. Enjoy! Och tack för den här filmperioden. Det var kul.

Veckans vegovideo #8 - Tofu

I veckan var jag och Sara i Linköping och föreläste för ett gäng glada personer som var sugna på att börja laga mer vegetariskt hemma, och sen lagade vi mat ihop efter föreläsningen. Det var himla roligt! Har inte fnissat så mycket på jobb på länge. Inte minst var det kul när flera (av varandra oberoende personer) kom fram efteråt och bara: "Det här med tofu, alltså... Kan vi prata lite till om det? Liksom... är du helt sääääker på att man kan äta det? Och göra något gott av det?"

Verkar som om tofu fortfarande har lite att jobba med innan det slår brett i stugorna.

I alla fall: Veckans vegovideo och recept (på sesampanerad tofu, som är mitt favoritsätt att tillaga tofu på för tillfället) ligger uppe på meravego.se

Prova i helgen?

Läs för era barn! *står med knuten näve*

Oh lord, den här personen, ändå rätt lättad nu, faktiskt. Ikväll har jag föreläst om högläsning för barn PÅ MITT EGNA BARNS föräldramöte på förskolan. Alltså, vem gör sånt? Ingen, va? Har ångrat mig så mycket sen den där dagen i höstas någon gång, när förskolan uppmanade oss föräldrar "att bygga broar mellan hemmet och förskolan, och tänka efter om ni kan något som ni kan bidra med, som kan vara till nytta för oss andra, och tvärtom", och jag bara, på uppstuds: "Amen, jag! Jag älskar ju er,  jag vill gärna ge tillbaka. Jag kan rätt mycket om läs- och skrivutveckling och barnböcker. Kan ni ha nytta av det?" Så himla obekvämt att föreläsa för de andra föräldrarna? Vem tror jag att jag är ens? Uh.

Men hur som helst - att barn lär sig läsa är skitviktigt. Och högläsning är en sådan himla konkret (och rätt enkel) grej i den processen som man kan bidra med som förälder. Så jag pratar mer än gärna om det. Och jag tycker det är bättre att prata om det redan på förskolenivå, än att vänta sig någon slags quick fix när man står där med en femtonåring som inte läser sen, för då är det för sent mycket svårare.

Jag märker att jag har svängt, sedan jag började jobba med det här. I början tänkte jag mycket på att "väcka läslust" och "locka barnet till läsning", och liksom... gå på det härliga spåret. "Det finns så mycket fantastiska berättelser! Klart att vi ska upptäcka dem tillsammans! (Plus: läsning är bra för dig!)" Jag var försiktigt emot allt som andades tvång, plikt och hot och mutor, och ville bara att läsning skulle förknippas med roliga grejer.

Nu tänker jag på läsning mer som jag tänker på tandborstning. En vana som måste grundläggas tidigt, och sen underhållas, dag ut och dag in. Inte för att det alltid är kul, eller för att det passar in i ens pressade tidsschema, eller för att barnet hellre vill läsa än att spela minecraft, utan för att det är nödvändigt. Man måste kunna läsa, annars kan man inte delta i samhället. Man hamnar utanför, och det vill man inte. Det vill vi inte. Och det är rätt många femtonåringar (var femte!) i Sverige idag som inte kan ta sig igenom en vanlig tidningstext, så man får fasen kämpa på.

HÖGLÄS FÖR ERA BARN! FRÅN FÖDSELN, TILLS DE BER OM NÅD NÅGONSTANS I TJUGOFEMÅRSÅLDERN!

(Åh herregud, arma medföräldrar på förskolan, förlåt för allt. Eller varsågod, eller hur man nu ska se det.)

Har två boktips att komma med på ämnet: "Läslust i hemmet", av Carina Fast, som jag tycker är en bra och lättillgänglig bok om läs- och skrivutveckling som funkar för gemene förälder, och "En myras liv" av Linn Gottfridsson och Emma Adbåge, som är en (av ytterst få) högläsningssuccéer i kapitelboksform i detta hem med två barn på 5 & 7 år.

Vart är vi på väg?

Har kanske vunnit något slags pris i kollektivtrafik idag. Här är hela listan:

Pendeltåg = 2 timmar och 40 minuter
X 2000 = 2 timmar, 5 minuter
SJ Regionaltåg = 30 minuter
Buss = 30 minuter

Äh, inte ens speciellt mycket ju, märker jag, det kändes kanske mest så på grund av många byten. Har i alla fall varit en sväng i Märsta och pratat med högstadieklasser, och sedan åkt vidare till Tidaholm för att prata med högstadieklasser, och nu befinner jag mig på ett hotell som har de fluffigaste täckena i mänsklighetens historia och tänker: sova.

Om du bor i Tidaholm och läser här och inte har något för dig imorgon kväll tycker jag du ska komma till bibblan och säga hej och gå på skrivworkshop. Kanske inte jättestor sannolikhet att någon av er prickar in alla de tre kriterierna, men VEM VET. 18.30! Gratis! För alla över 12 år! Även såna som är 87!

Godnatt.

"Flykten" av Francesca Sanna

Jag översatte texten till den här bilderboken i vintras, så jag är måhända jävig, men ni måste läsa den med era barn, ni måste faktiskt. "Flykten" handlar om två syskon, som flyr med sin mamma efter att kriget har kommit och gjort kaos med deras vardag och tagit deras pappa. De åker långt och länge, genom skogar, över hav, och rädslan finns närvarande hela tiden. Men det finns faktiskt också hopp i den här berättelsen. (De kommer fram! Till ett ställe där det inte är krig! Där de kan få börja om på nytt!) Jag tycker den är en perfekt ingång till ett samtal om världsläget med barn från 3 år och uppåt.

Veckans vegovideo #7 - Paneer

Till alla som någon gång tänkt tanken att det vore gott att kunna göra en egen palak paneer. Puss & kram! Recept på meravego.se

Om jag vore snubbe

Som vanligt när jag gör skolbesök på högstadiet tänker jag tanken: Om jag var man? Hur skulle det vara att stiga in i den här okända åttan då? Vad skulle vara annorlunda?

En gång när jag kom till en skola fick jag höra att en manlig kollega hade varit där på författarbesök året innan. ”Det var SÅ roligt, han fick verkligen med sig alla eleverna. Han gjorde armhävningar framme vid katedern.” ARMHÄVNINGAR. Under ett författarbesök?!? I åttan?!? Kul! Minnesvärt!

Jag har extremt svårt att se det hända mig.

Och då tänker jag inte bara på min armhävningsteknik.

Det här är vad jag tror att hyfsat många femtonåringar tänker när jag stiger in i ett klassrum: Jahopp, en kvinna. I ospännande ålder. Hon ser ut ungefär som vår gamla vanliga svensklärare? Ja. Jo. Ja, en sån. Som pratar om böcker. Och tycker det är viktigt att läsa. Alright, look alive, det är bara 60 minuter. 

Inbillar jag mig att det är mindre uppförsbacke att ta sig över för en man som stiger in i samma klassrum? Inbillar jag mig att det finns en anledning till att nästan alla lärare med en aura av ”hjälte” eller ”förebild” eller ”skön person” under min egna skoltid var män?

Herregud, alla dessa kvinnor. Som bara kämpar på.

Är väl medveten om att det finns andra problem med att vara man i skolvärlden (eller på fritids! Eller på förskolan!) som jag inte behöver tampas med som kvinna. Och jag vet i fan om jag skulle vilja göra armhävningar inför en högstadieklass.

Men jag kan ändå inte låta bli att tänka tanken.

Om jag vore snubbe? Och steg in i en helt okänd högstadieklass? Vad skulle vara annorlunda?

Veckans vegovideo #6 - Protein

Hur är det nu igen då, finns det något protein i vegetarisk mat? Eller finns det risk att man får proteinbrist av att inte äta kött? Vi har alla (hehe) svaren! Recept och allt på meravego.se

Veckans vegovideo #5 - Pannkakor

Pannkakor, pannkakor, ständigt dessa pannkakor. Finns det något sätt att göra barnens favoritmat lite... matigare? Veckans vegovideo handlar om oändliga möjligheter att mixa ner grejer i pannkakssmet. Recept på meravego.se!

Hur lägger du upp planeringen av dina böcker? Och hur slaviskt följer du den?

På't igen då, jag betar av frågorna från den här frågestunden om skrivande (fler svar hittar du här och här och här). Förra svaret handlade om att komma på en idé, och veta att den håller.  Där skrev jag att jag brukar skriva ett synopsis en bit in i idéprocessen. Det brukar jag.

Inför "Djupa Ro" skrev jag fyra A4-sidor, med följande rubriker: Miljön. Huvudkaraktärer. Handling i korthet. David. Paula. Ludde. Tove. Jonathan. Det här är en lista på frågor jag tycker är viktiga för den här boken. När händer vad? (Måndag. Tisdag. Onsdag. Torsdag. Fredag. Lördag. Söndag. ) När jag läser igenom de fyra sidorna nu i efterhand så tycker jag att de stämmer förvånansvärt bra. Inte allt, så klart, men rätt mycket. Mer än vanligt.

I mina synopsis är det alltid väldigt mycket fokus på de olika personerna. Jag tänker mycket på vilka de är, vad de drömmer om, är rädda för, vad som driver dem och hur de interagerar med andra. Jag älskar att skriva de här planeringsbeskrivningarna av karaktärerna. Det händer att jag får säga åt mig själv på skarpen att hålla dem kort, och ba: "Men skit i att babbla på om fem tusen små egenheter och ovanor och känslor varenda person har nån himla gång nu då. Fokusera på vad som ska hända i boken, Lisa. Vad ska de göra?"

Jag går på magkänsla när det gäller planeringen av dramaturgin. Inte för att min magkänsla nödvändigtvis är så himla bra, utan för att det är det enda redskap jag har att tillgå. Jag kan (tyvärr) ingenting teoretiskt om olika dramaturgiska modeller.  Men jag har läst jättemånga berättelser, och sett jättemånga filmer, och jag brukar tänka att den färdiga boken ska bli ungefär 200 sidor. Och sen har de där 200 sidorna i bakhuvudet hela tiden, och portionerar på ett ungefär ut de stora händelserna där jag tycker de passar. Jag tänker saker i stil med: "Den här viktiga personen måste komma in under de första 40 sidorna" eller "Den här avgörande händelsen får inte hända innan sidan 100" eller "Senast på sidan 150 måste jag börja runda av det där spåret."

Rätt ofta tjuvkollar jag i mina favoritböcker och försöker genomskåda hur de är uppbyggda och göra likadant.

Ja, och sen börjar jag skriva.

Det här är vad jag har kommit fram till efter fyra romaner: 1. Ju tydligare jag varit i min planering, desto lättare blir skrivandet, och 2. Jag kan ändå inte för mitt liv förmå mig att bli tydligare än de där 4 sidornas synopsis innan jag börjar skriva. Jag önskar så att jag vore en post it-författare, som hade en hel vägg i sitt arbetsrum full med lappar och bilder och struktur, och visste exakt vad som skulle hända i kapitel för kapitel innan de började skriva. Men jag kommer aldrig bli den typen av författare.

Jag skriver mina fyra sidors plan, och sen kör jag. Resten får växa fram under tiden.

Det finns väl en pytteliten chans att slutresultatet blir precis som jag skrev i planen, men det är mycket större chans att det inte blir det. Jag lär ju känna boken medan jag skriver den, liksom? Hur skulle jag kunna veta allt om den när jag sitter där helt aningslös i början och försöker göra en planering? Beats me.

Babysteps för Bladen brinner

Vi går runt på möten nu, jag och Johanna, och pratar med folk som vi tänker vill och kan stödja vår idé om podcasten "Bladen brinner", om böcker för barn och unga. Det är himla roligt! Vi säger saker i stil med "Vi vill så sjukt många grejer! Lyfta fram böcker som annars aldrig syns! Prata med författare som annars aldrig hörs! Göra reportage om representation i bilderböcker! Stå bakom ryggen på Emma Adbåge när hon målar och prata om färgkombinationer! Fråga Mårten Sanden varför han så ofta skriver om sorg!" och de säger saker i stil med: "Jamen, ja! GÖR GÄRNA DET!"

Och inuti mig sitter Lisa, 22 år, som just börjat på journalisthögskolan och drömmer om att bevaka barnböcker, och skriker rakt ut av upphetsning.

Lite senare i vår lanserar vi en crowdfundingkampanj, så att vem som helst som längtar efter ett intressant samtal om böcker för barn och unga (och boktips!) kan bidra med en spänn eller två eller hundra till vår podd, så att vi kan betala producent och klippare och ge arvoden till frilansare.

Ingen vet ju ännu hur det här kommer gå. Men... känner mig ändå, just idag, försiktigt hoppfull om att det här ska gå att ro i land. Och firade med det enda rätta: skapa en facebooksida för podden, som man kan hitta här. Gilla gärna den! Så missar ni inga nyheter om när, hur, var och varför.

Veckans vegovideo #4 - Vårrullar

Kan man göra egna färska vårrullar? Hur viker man? Vad serverar man till? Hur gööööör man? Så här! (Inkl. dansande Hugh Grant.)

Recept och allt på meravego.se, och kampanj på "Ännu mera vego" hos Bokus här!

Veckans vegovideo #3 - Påskmat

Svensk högtidsmat brukar ju i regel innebära en buffé med kött och fisk och stabbig bonnamat (oavsett högtid, typ). Hur gör man om man vill fira exempelvis påsk utan kött? Går det ens?

I veckans vegovideo kavlar jag smördeg och gästas av en känd president. Recept och sånt på meravego.se! Och kampanjen hos Bokus (Ännu mera vego till extra lågt pris) pågår i någon vecka till, så mitt ödmjuka tips är: passa på.

Hur väljer du skrividé, och hur vet du att den håller?

Det här är ett svar från frågestunden om skrivande, och jag har fasen ingen som helst aning om hur jag ska svara på den här frågan, för den är svår. Konstigt nog också: svårare för varje bok jag skriver. Jag hoppas att det beror på att jag övat upp mig på att hitta på idéer, och därmed har fler, och får svårare att välja mellan dem. Men det kan också betyda att jag blivit en neurotisk velpotta på gamledar. Ingen vet.

Jag brukar i alla fall börja med att få en diffus känsla för vilken typ av bok jag vill skriva, till exempel "en kärleksbok". Sen brukar jag komma på helt skissartat vem den boken skulle kunna handla om, till exempel "en tjej som är extremt blyg, och inte vågar möta folks blickar". Och sen brukar jag gå omkring och vanka runt det där lilla fröet och hoppas att det ska växa till sig till något större. Gör det inte det är idén förmodligen ingenting att ha. Eller så är jag inte redo att skriva den än.

Min bästa grej i det där vankningsskedet är att läsa mycket andra böcker och se på filmer och lyssna på låttexter som jag tänker mig är lite i samma stil som det jag tror att jag skulle vilja skriva. Det är mitt mest effektiva sätt att trycka på play för olika fantasifilmer i mitt huvud, och i bästa fall börjar det då dyka upp scener i mitt medvetande som handlar om den där huvudpersonen jag nyss hittat på. Ett bra tecken i det här skedet är om jag till exempel tänker: "Kolla! Där sitter hon på skolbussen och dagdrömmer"  eller "Där går hon och hennes pappa och kånkar på en jädra fåtölj längs med en landsväg" eller "Åh, tänk om killen och hon delar hörlurar och han luftspelar piano med till introt helt sjukt inlevelsefullt på bussen?" Gör jag inte det är idén förmodligen ingenting att ha. Eller så är jag inte redo att skriva den än. Tillbaka till Gå.

Men vi låtsas att filmscenerna radas upp på min näthinna helt lydigt, för enkelhetens skull nu, m'kej? När de är tillräckligt många brukar jag bli sjukt sugen på att börja skriva. Jag försöker låta bli, för jag vet att det är lättare att skriva färdigt boken om jag har planerat ordentligt innan, men det brukar vara svårt, och oftast tillåter jag mig ändå att prova lite. Testskriva, liksom? "Såhär skulle boken kunna börja, kanske. Jag låtsas det en stund nu, och skriver två sidor." Då kanske jag till exempel kommer på vilken form som passar (om man ska fatta allt som pågår i hennes huvud måste hon berätta i jagform!) och får någon slags hint om vilken ton texten ska ha (humoristisk men med ett rätt stort allvar bakom). Ett bra tecken i det här skedet är att det går bra att skriva de där två testsidorna, och att jag tycker texten blir freaking fantastisk och vill mejla den till alla jag känner. Gör jag inte det är idén förmodligen ingenting att ha. Eller så är jag inte redo att skriva den än. Tillbaka till Gå.

Men okej, drömscenario, allt går lätt. Då återgår jag till tänkandet och planerandet (mer om det i nästa skrivinlägg), och skriver ett synopsis. Och när jag är klar med det börjar jag skriva på riktigt. Och sen... när jag hyfsat enkelt fått ihop 20 sidor text eller så? Ja, men då ger jag inte upp, då ändrar jag mig inte. Då skriver jag på boken tills den är klar, trots att jag kanske hatar den hälften av skrivdagarna och vill kasta ut datorn genom fönstret. Gör jag inte det är idén förm...

Nä, men ärligt. Jag har hittills inte varit med om att jag upptäckt halvvägs in i en bok att idén inte håller. Jag har varit med om att jag måste utveckla idén, eller dra den åt ena eller andra hållet, men jag har inte varit med om att jag verkligen, verkligen fastnat, och varit tvungen att skippa en bokidé jag verkligen påbörjat. I vankningsskedet och testskrivningsskedet kan det mycket väl hända att jag ändrar mig och lägger idén åt sidan. Men när jag väl skrivit i några dagar på allvar, och fått ihop några kapitel... Då känner jag mig rätt säker på att idén håller.

ÄN SÅ LÄNGE, TA I TRÄ, etc, etc, etc.

Det här idékläckarstadiet är min mest neurotiska fas som författare, har jag märkt. Om jag fastnar minsta lilla här så blir det ingen bok. Sen, när jag väl kommit igång, ingår liksom fastnandet som en obligatorisk del av processen, men i uppstarten? No way. Tål 0% motighet. Allt måste kännas roligt och smidigt och härligt, och jag måste ha hybris och tycka att boken kommer bli fantastisk, och om jag skulle vara korkad nog att berätta om idén för någon annan så måste den personen reagera på precis rätt sätt och säga exakt det jag vill höra, annars tappar jag lusten och blir ledsen och tänker att jag aldrig mer ska skriva något och SKIT I DET DÅ, jag får väl börja krossa sten eller något for a living istället.

Gud, ändå.

Vi lämnar detta ämne nu innan det är natt?

En helt vetenskap det här ju.

Veckans vegovideo #2 – baljväxter

Kan man göra nåt kul av baljväxter? Finns det någon lins som känns lyxig? Och hur gör man en god bolognese utan köttfärs?

Veckans vegovideo handlar om ärter, linser och bönor och jag skulle nog ändå vilja sticka ut hakan och säga att den är rätt mycket roligare än den låter. Och så har vi lagt upp den här texten om baljväxter på meravego.se också! Kolla supergärna och säg om ni hittar något ni tycker vi borde ändra eller lägga till eller ta bort.

En torsdag i mars

Hej från hög på livet och litteraturen, jag var nyss och lyssnade på Kristina Sandberg i en och en halv timme på Gnestabibblan. Så här tänkte jag innan: Men jag har ju lyssnat på henne förut, och jag är själv med barnen ikväll, och jag är trött, och yada, yada. Sen ringde jag Siri som ibland passar våra barn och gick dit ändå, och nu ba: HJÄRTÖGONEMOJI PÅ ALLT!!! Så gulligt att det satt gubbar i publiken och hade läst alla böckerna i Maj-trilogin och kände grejer!!! Kristina Sandberg är min idol. Inte bara för böckerna (som i sanning är fantastiska) utan också för själva henne.

Speciellt mös jag när hon sa:

"Jag skrev, och gick skrivarlinjer, och höll på. Men så tänkte jag att jag väl behövde ett förvärvsarbete också, vid sidan av skrivandet. Och då valde jag ju mellan journalist och psykolog. Jag ville åt samtalen, tror jag. Och jag var för blyg för att bli journalist, jag vågade ju inte ringa till folk och hålla på, så då fick det bli psykolog."

Jag nickade så mycket i samförstånd åt detta att mitt huvud höll på ramla av.

(Borde nog ha valt psykolog istället för journalist där som tjugotvååring ändå? Var så jädra rädd för telefoner.)

När jag kom hem hade Svante somnat på Siris axel.

Det är så ofta jag tänker på Maj.

Och gulliga var de också

De jobbar med "yrken" i Rufus förskoleklass nu, och om man vill som förälder får man hälsa på och berätta lite som sitt jobb. Så imorse gjorde jag det. Det var så här: Tusen händer som viftade i luften.

"Rufus mamma! Rufus mamma! Att? Min morfar har en hund."
"Hallå! Hallå! Hallå! Jag har också en hund!"
"Och en gång! En gång! En gång blev en katt överkörd på gatan utanför mitt hus."
"Och vet du, vet du? En kanin jag vet heter Arne."

Etc, etc, etc.

Min författarkompis Mårten har efter otaliga författarbesök sagt till mig att det finns två (2!) ämnen man aldrig, aldrig kan ta upp i en förskoleklass om man någonsin igen vill få en syl i vädret själv. Det ena är husdjur. Det andra är mor-och farföräldrar. "Efter man yppat ordet 'mormor' eller 'katt' är det kört. Kört!" Och ändå gjorde jag alltså det fatala misstaget att läsa en berättelse jag skrivit om en tjej som önskar sig en hund högt?!?

Oh well.

Vet i alla fall allt om Gnestas husdjursbestånd nu.

Hur var det att skriva "Djupa Ro"? (SPOILERALERT!)

Det här är ett svar från frågestunden om skrivande, och det kommer att innehålla spoilers om handlingen i Djupa Ro. Vill man inte veta vad bokuslingen handlar om föreslår jag därför att man slutar läsa... nu.

Att skriva Djupa Ro var på många sätt extremt kul. Jag älskade till exempel att få skriva om den lilla orten där jag själv vuxit upp. Att få använda min badplats, att låta dem cykla på mina cykelvägar, att de sitter på min buss och känner igen varenda krök av vägen, att de handlar på min Icabutik. Eller ja, "min". Men ni fattar. Det var kul. Och jag älskade att skriva om ett kompisgäng som känt varandra jämt, och låta alla personerna i gänget få ta rätt mycket plats. Och att de var nästan vuxna. Jag tyckte om att David (som berättar) stod mitt emellan. Å ena sidan hade han flyttat hemifrån, och var på väg bort och ut och iväg. Å andra sidan var han fortfarande sin mammas son, och blev rufsad i håret. Och åh, vad jag gillade att skriva om David ihop med mamman! Hur hon står och tittar efter honom i fönstret, som om hon är rädd att han ska försvinna om hon släpper honom med blicken. Hur det påverkar henne att en jämnårig kompis till David har hittats drunknad, hur hon oroar sig, hur hon vet att han är vuxen och att hon måste släppa taget, men hur hon inte fattar hur hon ska våga. Hur de irriterar sig som fan på varandra, som man gör.

Sen handlar ju boken om ett självmord. Jonathan, 18 år, tar livet av sig, och hans kompisgäng blir kvar utan honom. Vad känner de när de får veta? Vad tänker de? Jag aldrig skrivit om det här innan. Det kändes ganska nervöst. Dels var jag SKITRÄDD för att skriva en bok som skulle verka triggande för någon som var deprimerad och hade självmordstankar. Och dels var jag rädd för att jag inte skulle kunna göra det bra, eftersom jag faktiskt inte hade någon egen erfarenhet av det här. Jag har inte varit med om att någon av mina närmsta personer tagit livet av sig. Jag var rädd att det diskade mig från att skriva en bok om det, att det inte skulle gå. Att det inte var min historia att berätta.

Det jag gjorde då var att: Tänka skitmycket. Komma fram till att jag ändå ville försöka. Läsa på. (Om självmord, om tecken på att någon är suicidal, om psykisk ohälsa bland unga, om depressioner, om sorg). Prata med en beteendevetare, som jobbar med unga som mår kasst. Jag frågade: Finns det något speciellt jag måste undvika att skriva ut för att det inte ska bli triggande? Hon fick också läsa manuset när det var halvfärdigt, för att se om det kändes trovärdigt. Och så pratade jag väldigt mycket med en av mina närmsta vänner, vars bror tog livet av sig för några år sedan. Hon har hjälpt mig jättemycket. Mycket av de korta glimtar man får av Jonathan är hämtat från hennes berättelser. Hon har också läst manuset under skrivandets gång och "godkänt".

Det här är nog det jag tydligast lärt mig av allt detta: Det finns inget facit. Man upplever inte saker på samma sätt, man reagerar inte likadant. Inte i ett (påhittat) kompisgäng, och inte i verkligheten. Och därför tror jag att en person som upplevt det här i verkliga livet kan läsa Djupa Ro och känna igen sig i nästan allt. Men en annan person som upplevt det här i verkliga livet kan läsa och inte känna igen sig nästan alls. Så måste det ju få vara? Och jag tycker oavsett att det (psykisk ohälsa bland unga, självmord, och att förlora en nära kompis) är viktiga ämnen att prata om och tänka på, jag är glad att jag skrev boken. Om inte annat, så för min egen skull. Jag har lärt mig mycket. Och det måste väl vara värre att hålla tyst för att man inte vågar prata om något (eller skriva om något, i mitt fall då), för att man tycker att det inte är "min sak att säga något om det här", eller att "det kan bli fel" än att försöka? Eller? Ja, det kanske blir dåligt eller klumpigt eller fel om man har otur. Men det blir i alla fall något? Jag vill gärna tro att det är en bit på väg.

Sen (och det här har jag skrivit om tidigare på bloggen) var det också speciellt att skriva den här boken, för att jag påverkades rätt starkt själv. Det här var vad som ingick i mitt jobb under året jag skrev: Lyssna på ledsen musik, tänka på sorg, gå på långa promenader utmed tomma åkrar och leva mig in i ledsna personers huvuden, ligga och stirra upp i taket och tänka på döden, föreställa mig hur det skulle vara att vara mamma till en tonårsson som förlorat en kompis, se filmer där folk tog livet av sig, läsa böcker där folk dog... Jag vet förstås inte om det var något annat i mitt liv som gjorde att mina spjäll var helt öppna för ledsamhet under den här perioden, men... Mitt psyke har tagit stryk av att skriva Djupa Ro.

Men jag är stolt över hur den blev. Att den blev.

Alla som läser den tycker naturligtvis inte om den, eller blir berörda av den, eller känner igen sig i den, eller tycker den är trovärdig. Men en del gör det. En del gör verkligen det. Och det räcker ju.

Veckans vegovideo (och en sajt!)

Voilà, ett pyssel jag ägnat mig åt de senaste veckorna: En sajt! Där kommer vi att lägga upp veckans videoklipp, och fylla på med recept och läsning eftersom. Adressen dit är meravego.se, klicketi klick!

Och violà ännu mer: En första vegovideo! Det kommer att bli några stycken, minst fem. Kanske fler. Jag har kul. Förhoppningsvis blir åtminstone någon som tittar på videoklippet 1. På gott humör, och 2. Sugen på vegetarisk mat, och i så fall är jag: nöjd.

Blandade svar om skrivande

Fråga: Hur får man sin bok färdig?
Svar: Man kämpar. Man ger inte upp. Man slänger inte ett halvfärdigt manus, trots att man vill det minst varannan dag. Man tröskar vidare. Man sätter upp små delmål, som man blir glad när man når (sidan 10! Sidan 50! Sidan 100!). Man försöker strunta i att tänka negativt, och bara skriva på. Man tänker på hur stolt man kommer bli när man är klar. Man tänker på hur omslaget på boken kommer se ut, och vad den ska ha för baksidestext, och vad folk kommer säga när de boktipsar sina kompisar om den. Man tänker på hur kul det kommer bli när man får instagramma ut den färdiga boken och säga NU ÄR DEN KLAR! Man tänker på folk som kommer att läsa boken och se den som betydelsefull. Eller ja, "man" och "man", jag gör det. Jag ägnar sjukt mycket tid åt att dagdrömma om boken som färdig under tiden jag skriver. Det är rätt effektivt när det gäller motivation, har jag märkt.

Fråga: Har du börjat skriva på något du trodde skulle bli bra men insett efter ett tag att det inte funkar?
Svar: Njae. Jag har några dokument i en mapp som heter "bokidéer" som det inte blivit något än. Men det är inga långa försök, det är nån sida här, nån sida där. Jag har aldrig skrivit mer än så och tvingats ge upp. Jag tillåter mig inte ens tänka tanken att ge upp är en möjlighet. När jag väl börjat, och kommit mer än 20 sidor... Ja, nä, jag ger inte upp (än så länge). Jag gör det bara inte. Lex fråga ett.

Fråga: Hur gick det till när du fick din första bok publicerad?
Svar: Min första bok var "Stora Syndboken", och den skrev jag ihop med Elin Lindell när vi gick på journalisthögskolan. Det är en intervjubok med barn, om taskiga grejer i deras vardag. Vi gjorde den som examensarbete. Jag var 24. När den var klar skickade vi den utan större mankemang (minns inte att vi var nervösa, vi mest bara gjorde det) till fem olika förlag, och fick JA, TACK! från tre av dem. Vi fattade ingenting om något av det här. Var det här normalt? Brukade det gå så här snabbt? Fick alla svar inom några veckor? Vi gick på möte med de som ringde först (Natur & Kultur), och satt på mötet i en timme utan att fatta varför de kallat dit oss, och till slut frågade vi: "Men vadå, vad betyder det här, vill ni ge ut den här boken?" De sa: "Men JA-A!!! Har ni inte fattat det?!?" Det var kul. Vi var glada. Men det var liksom ingen jättegrej? Jag tror vi båda undermedvetet tyckte "Jaja, det är ju en journalistisk bok, med intervjuer. Det är ju ingen bok." Vi borde fått stryk. För mig var det en större grej att få kontrakt på min första skönlitterära bok sen, "Det är så logiskt alla fattar utom du". Jag vet inte hur det var för Elin, men hennes skönlitterära böcker om Hjördis (till exempel "Borttappat: Katt, kompis, kalsong") är tamejfan svinbra, läs dem!

Fråga: Skickade du ditt manus till en massa olika förlag? 
Svar: Nej. "Det är så logiskt alla fattar utom du" började med ett mejl. En förläggare som läste min blogg mejlade mig och skrev "Har du aldrig tänkt på att skriva en ungdomsbok? Jag tror du skulle kunna det." Sen gick vi och fikade på Kulturhuset. Jag minns att jag frågade henne saker i stil med "eh... vad menar du att det är för typ av bok jag kan skriva då?" och hon sa "ja, vad vill du skriva för typ av bok?" och jag sa "en ganska glad med mycket kärlek, tror jag" och hon sa "bra, gå hem och gör det då". Jag fick ett kontrakt av henne när jag skrivit ungefär 100 sidor. Jag var så jävla glad.

Fråga: Är det så svårt som alla säger, att vara författare?
Svar: Ja? Nej? Jag vet inte vad alla säger. Det har sina för- och nackdelar. En fördel är till exempel att man jobbar med (och nu är jag naturligtvis helt objektiv) det absolut roligaste i hela vida världen: berätta berättelser i skrift. Man får hitta på böcker. FATTA! En nackdel är till exempel att det inte är så lätt att försörja sig på det. Vilket leder oss till...

Fråga: Går det att få ihop till en lön av att skriva böcker?
Svar: Ja, om man heter JK Rowling. Eller nä, okej, nu överdrev jag. Även en handfull helt vanliga superpopulära, bästsäljande (deckar)författare i Sverige kan nog få ihop en rätt bra lön av att "bara" skriva böcker. Men resten av oss som skriver böcker måste även dra in pengar på annat, för annars går det inte. Jag tjänar mellan 4-20 kronor varje gång någon köper en av mina böcker. Jag klarar mig inte på det.

Fråga: Hur stor del av din inkomst kommer från annat, typ föreläsningar på skolor och sånt?
Svar: Ett vanligt år tror jag det är ungefär hälften.

Fråga: Hur får man sådana uppdrag?
Svar: Jag är med i Författarcentrum, som funkar som en slags författarförmedling till skolor. Det är väldigt, väldigt bra. Jag tror det kostar 400 kronor om året att vara med. Det är mina bäst investerade pengar någonsin, för de förmedlar ofta uppdrag till mig utan att jag behöver lyfta ett finger. Och så tror jag att skolorna tipsar varandra, så om man sköter sig när man är på en skola, så genererar det ofta fler uppdrag i närheten. Ja, och så skriver jag ju på bloggen om att jag besöker skolor! En del uppdrag kommer från det hållet också.

Fråga: Hur tänker du kring att skriva om ställen/personer/kulturer du inte själv är bekant med? Tycker du det är okej?
Svar: Jag tycker det är okej, men att det är svårt. Hittills har jag till största delen grävt där jag stått, och skrivit om ställen jag själv bott på, och haft huvudpersoner som till rätt stora delar liknar mig. (Vita, medelklass, cispersoner, alltså.) Det här är något jag diskuterar ofta och tänker på dagligen. Jag växlar mellan två lägen. Det ena är: "Det är fan mitt ansvar att tänka på representation och gå utanför mitt eget område, alla böcker kan inte handla om vita medelklasstjejer som blir kära i vita medelklasskillar!!!". Det andra är: "Men är det verkligen jag som ska berätta den här historien om att vara adopterad/svart/deprimerad/gay/fattig/trans/funktionshindrad, etc? Får jag det? Kan jag det? Hur ska jag göra i så fall? (Det borde vara större mångfald bland oss som skriver!)". Det är en svår fråga. Jag vet inte. Men jag tänker på det jämt. Och de gånger jag går utanför "mitt" område gör jag research som en tok för att det ska bli rätt, och jag är jätterädd att hamna fel. Jag kommer skriva lite mer om det här i svaret om hur det var att skriva "Djupa Ro".

Fråga: Vilken (redan existerande) bok önskar du att det var du som skrivit?
Svar: Åh, det finns så många! Men "Jellicoe Road" av Melina Marchetta skulle jag ju varit rätt så jädra nöjd med om jag klämt ur mig.