onsdag, november 18, 2015

Föreläsningar vi minns

Käre hjärtanes, håll en tumme för mig imorgon? Jag ska prata om "Djupa ro" på biblioteket hemma i Ingelstad, och det skrämmer mig i det närmaste till döds. I vanliga fall när jag står inför någon slags publik är publiken okänd. Då är det lugnt. Jag har liksom vant mig vid att babbla på inför okända, jag tar ett djupt andetag då, och är Författaren, och det går oftast okej, jag har övat. Men i Ingelstad? Där kan jag väl för farao inte komma dragandes och vara någon himla Författare heller, där är jag ju "Bosse Bjärbos dotter" eller "Petters syrra" eller "Anna på Dalängs kompis" och DEN PERSONEN PRATAR INTE INFÖR PUBLIK, åh, herregud.

Min gamla förskolefröken kommer dit.

Detta vet jag, för hon har skrivit ett handskrivet brev till hela familjen och skickat det hem till mamma och pappa, och uttryckt sin pepp inför denna tilldragelse.

Minst åttio andra personer kommer också dit.

Detta vet jag, för biblioteket har fått boka den gamla biosalongen för att få plats "nu när det är så stort intresse".

SVÄLJ.

Sitter och bläddrar frenetiskt i boken för att hitta något stycke som passar att läsa högt. Inte de styckena där huvudpersonerna kallar Ingelstad för "jävla håla" eller "anspråkslöst litet ställe" eller "rövhål" eller "klaustrofobiskt och instängt" kanske? Nä... nä.

Men kanske detta?
"Det är konstigt med platsen man växt upp på. Att den aldrig kommer att lämna en. Man fattar inte det när man är liten och tultar omkring på plastmattan i ett grådaskigt kök och drar ut kökslåda efter kökslåda, men stället där man växer upp sitter fast i en sen. Det grådaskiga köket kan renoveras, huset kan byggas om, man kan flytta, samhället kan ändras. Men det spelar ingen roll. Det kommer finnas kvar i dig ändå. Och det kommer att ha format dig som människa, oavsett vad du tycker om det. 
I Ingelstad finns det en lekpark som ligger strax bakom Toves hus, och av någon anledning stannar jag med cykeln där nu. Vi brukade klättra omkring på bergsknallen som låg i ena hörnet av parken. Glasberget, kallades den. Det är verkligen ingen märkvärdig kulle, men då vilade det något mäktigt över den. Som om den var något slags skatt, att hela berget var värdefullt. Jag vet inte vad den typen av bergart heter, kvarts eller gnejs eller sandsten. Jag minns inte, men berget var vitt som om det var gjort av glas eller stelnat glitter och jag minns att jag kände mig rik. Vi hade ett helt berg av ädelsten. Vi hade inte en enda rulltrappa, bara ett övergångsställe och en mataffär, men när kriget kom skulle vi som bodde i Ingelstad i alla fall ha ett helt berg av diamant. You can’t fuck with that. 
Jag vet inte varför jag tänker på det nu, jag trodde inte ens att jag kom ihåg det, men kanske är det just det som är grejen. Jag kommer alltid att komma ihåg. Jag kan aldrig ta mig härifrån helt. Jag kan flytta till Norge och rensa fisk, åka på roadtrip i USA och skaffa mig nya ställen att kalla hemma, men det här samhället kommer ändå alltid att vara stället där jag växte upp. Där vi växte upp. Och varje gång jag tittar på Ludde eller Tove eller Paula så kommer jag inte bara att se dem, jag kommer att se allt det här också. 
Och ändå räcker det tydligen inte."
Åh, Ingelstad, jag hatälskar dig så himla mycket, vi ses imorgon?

SVÄLJ.

15 kommentarer:

Anonym sa...

Lycka till! En delvis orelaterad fråga: uttalar man det IngelstaD eller mer IngelstA? Måste få veta.

Lisa sa...

Haha, IngelstaD säger jag.

Karin sa...

Å herregud! Förskolefröken och handskrivet brev och 80 pers från hemma-samhället. Gulp! Sjukt modigt jö! Kommer gå sjukt bra också! Det där blir ju ett superfint stycke att läsa upp. Jag hade blivit lite tårar-i-ögonen-rörd om jag var från Ingelstad och satt i publiken och lyssnade. Heja!

Lisa sa...

Heja dig som är så modig! Stycket är perfekt och alla där kommer att tycka att det är fantastiskt. Du kanske kan se det lite så här: Det här är ju de som verkligen, verkligen förstår det du skriver om i din bok? Inte bara vad det är att komma från en plats, utan just den här platsen. Ni är ett gäng, gänget som förstår varandra om just den grejen. Det behöver inte vara så läskigt.

About Alice sa...

Du kommer rocka så fett. Det vet jag. Heja Heja!

Anonym sa...

Hej!! Med en sån text kan det bara gå bra! Så fantastisk att jag som kommer från Mölndal ändå börjar tänka på mitt hemma som aldrig försvinner helt, hur långt bort i världen jag än flyttar.

Lisa W sa...

Du måste helsa frøken från mig! Jag håller tummarna nær jag sover imorgon. Du ær bæst. Kram

Stina sa...

Intressant att få läsa dina tankar om din föreläsning. Jag har sett framemot ditt besök ett tag nu och kommer till Ingelstad ikväll för att lyssna. Det kommer gå så bra!!

Cecilia sa...

Det kommer ju gå alldeles strålande bra!

Hanna sa...

Mkt imponerad av att du vågar.

Anonym sa...

Haha, jag säger alltid IngelstA (mvh Växjöbo, så jag är nog diskad där).

Ylva sa...

Sedan kommer du till Växjö på lördag och då kommer vi att fylla Galaxen (det låter säkert lugnande att tala inför hela galaxen) med människor som kommer att vilja höra dig berätta om Katedralskolan. Det tycker i alla fall jag ska bli kul!

Nipe sa...

Jag med, å jag är från Ljubgbytrakten, så förmodligen också diskad

Koko sa...

Fin fundering och fin text. Jag har ett par olika "hemma", eftersom jag har flyttat så ofta, men känner igen det mentala landskapet, det som egentligen bara finns inne i en och just därför alltid finns kvar.

Johanna sa...

Jag har äntligen skaffat boken, ska läsa i helgen! PEPPEN!
PS. Lycka till. Är dock ej orolig pga du är ju ett proffs. Det är sen gammalt.
PS2. Det är helt okej att vara nervös ändå.