Djupa Ro

Okej, så detta har hänt: Igår var jag på möte på förlaget och träffade min ungdomsboksförläggare och bestämde titel på boken jag håller på att skriva. "Djupa Ro" ska den heta. Det är namnet på badplatsen i Ingelstad där jag badade när jag var liten, och namnet på badplatsen där en person i boken hittas drunknad.

Nu håller formgivaren som bäst på att göra omslag, och sedan har jag januari och en bit in i februari på mig att skriva klart första utkastet innan det ska redigeras och pillas med och skrivas om, och sedan ska boken tryckas och YEAH! I höst ges den ut.

EXCITE!!!

Det är så sjukt utmattande att skriva skiten, svårt och sorgligt och snårigt. Svårare än någon annan bok jag gjort. Därför hänger jag mig fast vid såna här saker som en liten igel: Den har en titel. Snart har den ett omslag. Det går framåt. Min förläggare tycker om den. Nu ska jag åka hem och fira jul på orten där den utspelar sig.

Det känns bra.

Ungdomsbokåret 2014

Nu ligger poddavsnittet som vi spelade in på Lava häromsistens uppe, och där summerar vi ungdomsbokåret 2014. Vilken var årets största boknyhet? När ska deckarförfattaren Christoffer Carlsson börja skriva för ungdomar? Hur är nya Hungerspelsfilmen? Och vilken bok förtjänar att utnämnas till årets bästa ungdomsbok enligt Allt vi säger är sant?

Här klickar du för att lyssna!

Rapport från händelsernas centrum

Jaha, nähä.

Det händer ju inte jättemycket här att skriva hem om direkt. Jag har höstens bästa jobbvecka, tror jag, för jag får 1. Vara hemma och 2. Skriva bok. Det var länge sedan det hände. Det är ledsamt, för boken är ledsam, men också kul, för jag gillar att skriva på den, och det går framåt.

Och resten av tiden? Jag har tagit tre ridlektioner, för jag hade några att ta igen, och har träningsvärk i benen, men jag galopperade över massor av bommar igår och nailade en skänkelvikning i tisdags, så det är det värt.

Och bilen går bra, barnen växer, vädret kan gå och dö.

Scrolla vidare.

Livepod på Lava

Det var så kul igår, förresten, om någon som läser här inne var på Lava och lyssnade på när vi sände pod live och summerade ungdomsbokåret som gått - TACK! Det var så roligt att det dök upp folk! Som var glada!

I den mycket informella omröstningen vi hade om årets bästa bok blev "Onanisterna" av Patrik Lundberg, och "Eleanor & Park" av Rainbow Rowell framröstade som delad etta, och "Svensk synd" av Martin Jern och "Mördarens apa" av Jakob Wegelius framröstade som delad tvåa. HURRA FÖR DEM!

Vi kommer lägga upp avsnittet innan jul, så man kan lyssna i efterhand om man vill. Vi hade sju gäster på scen, och samtliga levererade intressanta aspekter på bokåret som gått, och flera stycken gav hintar om spännande bokgrejer att se fram emot under 2015. Själv gick jag därifrån med åtminstone fem nya titlar på min "de här böckerna måste jag läsa skitsnart, de verkar ju asbra"-lista.

Så exalterad nu!

Jag bokade just en skrivresa till Lissabon första veckan i februari, med Johanna, och så här ser det ut där vi ska bo i en vecka och sitta och skriva på våra respektive böcker. Ser ni den översta bilden där, till exempel? Det är utsikten från vår terass. Och nu kommer det väl eventuellt inte att vara så varmt där i februari, men ser ni the historic, stunning view?!?

Iiiiiiiih!

*studsar i soffan*

Det som känns bra (förutom the historic, stunning view) med den här resan är att jag vet att vi kommer få så sjukt mycket skrivet, och att vi testat att sitta och hålla käften vid samma bord och skriva på våra böcker ihop förut, så vi vet att det funkar. (Jag tänker tio sidor text om dagen.) Extra plus för att vi också testat att umgås utan att hålla käften och vet att det funkar också. (Jag tänker portvin på kvällarna.)

Iiiiiiiih!

Tre av fyra lägenheter som vi velade mellan på airbnb hade en gammal skrivmaskin uppställd som prydnad någonstans i vardagsrummet. Är inte det ett bra tecken? Eller? Kanske är det en portugisisk trend bara. Men oavsett?

Iiiiiiiih!

Bra sätt att börja (nåja) arbetsåret 2015 på, no?

Starstruck i Mora

Idag när jag satt och lunchade med den urtrevliga barnbibliotekarien som ordnat författarbesöket jag är på i Mora droppade hon plötsligt bomben att hon var mamma till Anna Haag i skidlandslaget. Jag skrek i det närmsta rätt ut. HERREGUD, JAG ÄLSKAR JU ANNA HAAG OCH CHARLOTTE KALLA OCH ALLA ANDRA I SKIDLANDSLAGET!!! SKIT I BÖCKERNA, BERÄTTA ALLT OM ANNA ISTÄLLET!!!

Sedan ställde jag fyra hundra ganska korkade frågor i stil med: Är hon lika snäll och gullig som hon verkar på teve? Är det så där bra stämning mellan skidåkarna som jag tror? Och åh, eller hur är din dotter en så sjukt bra förebild, eller hur älskar man henne för det? Och sedan satt jag och tindrade lyckligt med ögonen när mamma Haag berättade för mig om sammanhållningen i skidlandslaget och sin dotter. Åh! ÅH!

Ja, och sen blev klockan 13.00 och Anna Haag tilldelades Bragdguldet tillsammans med resten av stafettlaget från OS i Sotji. Det har jag inte hunnit diskutera med mamma Haag ännu, men TRO MIG, det ska vi göra när vi ses på bibblan ikväll.

ÄR SÅ EXALTERAD ÖVER DETTA!

Hej då från en vuxen person.

Nytt avsnitt av podden!

Den här gången handlar det om noveller. Måste de ha en twist på slutet? Och varför förföljer Strindbergs "Ett halvt ark papper" mig genom livet? Vi har läst Janne Tellers "Allt som är" och gästas av författaren Cilla Naumann.

Här klickar man för att lyssna! Eller så letar man på iTunes.

Jag minns alla mina bokstycken och var jag satt när jag skrev dem

Så här är det med mig och bokskrivande: Jag har jättesvårt att skriva skönlitterär text på någon annan plats än där jag känner mig ostörd och hemma. Det tog flera månader för mig att skriva mig bekväm på kontorsplatsen när jag hyrde frilanskontor, och jag suger när det kommer till att sätta mig lite casual på ett kafé och skriva några sidor bok. Helst vill jag vara hemma, själv, i min soffa. Allt annat jobb gör jag numera vid skrivbordet uppe på den lilla kattvinden som är mitt kontor, men när jag ska skriva på nån svår himla bok är det som att jag behöver den där soffan och yllepläden i den som någon slags snuttefilt för att få ur mig texten.

När jag läser ett gammalt stycke i någon bok jag skrivit kommer jag alltid ihåg var jag var när jag skrev det. Jag vet var jag var när jag skrev om hur Johan i "Det är så logiskt alla fattar utom du" kutade omkring i Växjö och följde ledtrådar som Ester lagt ut i en skattjakt åt honom (vid det lilla skrivbordet på övervåningen i torpet), och jag vet var jag satt när jag skrev att Alicia försökte sparka sig ur en skoltoalett i "Allt jag säger är sant" (i soffan i vår lägenhet vid Zinkensdamm), och jag vet var jag befann mig när jag beskrev hur Jens öppnade dörren i en leksakstiara i ”Vi måste sluta ses på det här sättet” (på frilanskontoret i Hornstull).

Två eller tre stycken har jag hittills i livet lyckats skriva på tåg, trots att jag åker tåg ofta och länge och varje gång tänker att jag ska skriva på vägen. Idag skrev jag ett av dem. Det handlade om hur kompisgänget i boken som inte fått något namn sitter på en altan och halvbråkar med varandra. Så nu vet jag det. Jag kommer för evigt att förknippa den där altanscenen med tåg.

Underligt, ändå.

Påminnelse!

På fredag klockan 18.00 sänder vår podcast live från Lava i Kulturhuset i Stockholm. Det blir julmust, mingel, fika, aslyxiga goodiebags, prat om böcker och läsning och sånt mys. Vad har vi läst som varit bra? Hur funkar filmatiseringen av Hungerspelen? Blev vi besvikna när vi såg Augustus Waters på vita duken? Och vilken är årets bästa boknyhet?

Alla som är mellan 14-25 är fruktansvärt välkomna!

Här kan man läsa mer.