Moi moi!

FLASH! Jag är nåt så djävulskt dålig på finska. Så här långt hänger jag med: "Moi!" Sedan? *stirrar som ett korkat fån på munnen som rör sig* Har väl sagt "Förlåt, talar du svenska? Eller kan vi ta det på engelska?" tre hundra gånger idag ungefär. Är nu inte förvånad över något av ovanstående, bara imponerad av de som faktiskt behärskar språket. Jag gör det inte. Kan vi ju konstatera.

Men Åbo får två glada tummar upp! Sol! Illblå himmel! Torghandel! Fluffiga kuddar på hotellet! Roliga samtal både på Gamla Rådhuset och på skolorna (i Åbo och Pargas) som jag besökt!

Försökte shoppa den finlandssvenska boken som jag fått tips om från fem olika håll nu, "Gräset är mörkare på andra sidan" av Kaj Korkea-aho, men den var slut. Köpte ett par regnbyxor istället. Vet inte riktigt vad jag tänkte där, men något var det väl. Får man hoppas.

Finland, baby!

Min väckarklocka stod på 04.20 i morse. Orimligt. ORIMLIGT! Har redan börjat tänka på lunch.

Men, aja.

Jag ska till Finland idag! Åbo. Där ska jag besöka skolor och hålla låda på Gamla Rådhuset ikväll. Det blir mitt livs andra besök i Finland. Känns mäktigt. Som en (väldigt, väldigt kort) utlandsturné, ju?

Cool.

Fjortonåriga hjärnor

Jag pendlar till Vallentuna den här veckan, och håller en-dags-skrivkurser för alla högstadieelever på Lovisedalsskolan.

Själva pendlandet är inte direkt något att hänga i julgranen. Det tar 2 timmar och 10 minuter med pendel och buss att ta sig dit från Gnesta, och lika lång tid att ta sig hem igen. Har (true story) fått ont i ryggen för att jag sitter snett lutad mot fönster och sover/lyssnar på grejer/bidar min tid på olika färdmedel i över fyra timmar om dagen. Plus att jag behöver gå upp klockan fem. Och klockan fem är, som vi alla vet, FÖR TIDIGT.

Men själva jobbet är kul! Helt lyxigt upplägg: Först träffade jag alla elever i en aula i förra veckan och babblade i en timme om att skriva, läsa, och om mina böcker. Sedan träffar jag varje klass nu i en hel dag denna veckan, och gör praktiska skrivövningar/öser ur mig alla skrivtips jag har. Eleverna är skitduktiga! Och helt entusiastiska! Och då blir jag också det.

(Är verkligen inte så svår på det viset.)

Har till och med tänkt den här tanken: "När jag blir genomskådad som fejkförfattare och inte kan jobba med det här hittepå-jobbet längre sen ska jag bli högstadielärare istället." Uppmärksamma bloggläsare vet att det inte är alla gånger jag tänker så efter ett skolbesök. Men det är verkligen himla härligt på högstadiet när det funkar.

Älskar ändå dagens ungdom väldigt mycket.

Hejdå imperfekt, hallå presens!

Jag har varit på sjuttiotalet och vänt idag. Eller nä, lögn. Men jag har varit i min skrivkompis Marias mammas stuga på landet och skrivit, och där såg det ut som på bilden. Skitmysigt! Har aldrig suttit i en skönare fåtölj, tror jag.

Och!

Samtidigt som jag suttit i fåtölj har jag ägnat sju timmar åt att ändra tempus i texten som ska bli en bok så småningom.

Från:
"Ingen av oss verkade riktigt veta vad vi skulle prata om. Vi stod framför en busskur vid Näckrosens pizzeria och tittade oss omkring i det lilla samhället där vi var uppväxta och konstaterade att allt såg ut som det alltid hade gjort och att vi inte visste hur man snackade med varandra längre."

Till:
"Ingen av oss verkar riktigt veta vad vi ska prata om. Vi står framför en busskur vid Näckrosens pizzeria och tittar oss omkring i det lilla samhället där vi växt upp och konstaterar att allt ser ut som det alltid har gjort och att vi inte vet hur man snackar med varandra längre."

Liiiite tråkigt att jag hann skriva 120 sidor innan jag (okej, min förläggare) kom på att jag borde ändra kan man tycka. Men det blir bättre, så jag tragglar på. 63 sidor gjorda, 57 sidor kvar.

Sen ska jag bara skriva resten också.

Då tror jag bestämt att jag tänker jag satsa på den här pigga grejen: Rätt tempus från början.

Kvällsjobb vi gillar

Jag missade min ridlektion igår (buhu), för jag var på Trosa Stadsbibliotek och höll en två timmar lång skrivkväll för unga och vuxna (yeah!). Det är alltid så nervöst det där. Med event öppna för allmänheten. Kommer det komma någon? En person? Två personer? Tre personer? Ingen? Jag har inte jättebra erfarenheter av det sedan tidigare. Och det gör egentligen inte mig någonting om det bara dyker upp två personer, men stämningen blir liksom så besvärad? Arrangörerna blir obekväma. De två personerna blir obekväma. Allt blir lite, lite obekvämt på något vis.

Men åh, allmänheten i Trosa, DÄR har vi en allmänhet som kan sina grejer. Det kom folk. Alldeles lagom många folk. Både unga och vuxna. (Älskar det! Den yngsta var elva och den äldsta... jag vet inte. Sextio? Så fint.) Och de var glada. Och ställde tusen frågor. Och skrev.

SÅ ROLIGT! Hade jag.

Man kan ju hoppas att deltagarna kände åtminstone ungefär samma.

Det var mest det.

Att göra författarbesök på högstadiet

När du gör ditt livs första författarbesök i en åtta och har bestämt dig för att det nog är smartast att verka lite cool och ung och nere med kidsen:

Och sedan tvingas stå kvar framför klassen och inse hur dåligt det tricket funkar:

Eleverna, när de får din bok framför sig:

När du lite diskret försöker samla in så mycket inspiration du kan till din nästa ungdomsroman under din dag på skolan.

När den sjunde eleven på stökiga skolan avbryter din skrivövning och frågar "Får vi rast snart?".

När en elev räcker upp handen och undrar om man blir rik av att vara författare.

När du får förslaget att skriva en bästsäljare istället nästa gång, då. "Sno Harry Potter, till exempel. Och döp om honom till 'Harry Plotter'. Då kommer du tjäna skitmycket pengar!"

När läraren i början på dagen beklagar att klassen tyvärr inte hunnit förbereda sig någonting inför ditt författarbesök som varit bokat i fem månader, och därför inte läst någon av dina böcker, för det har varit väldigt många sjuka, och sen var det nationella prov, och förrresten fanns ingen av dina böcker på biblioteket och skolan hade inte råd att köpa in en klassuppsättning och det har varit lite mycket med schemat nu och ganska dålig kommunikation och ont om tid också, väldigt ont om tid.

När en elev ställer frågan om du verkligen läser igenom din text innan du lämnar in den till förlaget.

När någon räcker upp handen och frågar om du inte kan skriva i en annan genre nästa gång. "Fantasy, till exempel. Gärna om vampyrer."

När det sitter en fantastisk ung människa i klassrummet och ivrigt börjar vifta med handen när du säger "okej, då har vi en stund över för frågor".

När du får frågan om du vill ha en kopp kaffe och kanske en macka innan du ska ha din femte och sista lektion för dagen.

Du, när en femtonårig kille kommer fram till dig efter lektionen och säger: "Din bok var faktiskt helt okej. Det händer i och för sig ingenting i den. Men jag dog i alla fall inte av tristess när jag tvingades läsa den."

Din mentala status efter att ha träffat 20 olika högstadieklasser på en vecka.

Ett sanningens ord

Från författaren Jenny Jägerfeld på Facebook:

"När Svenska författarfonden sammanställde en lista över de mest utlånade författarna 2013 är de 21 första (om inte jag ser fel) barn- och ungdomsboksförfattare. Samtidigt är det fortfarande ett enormt fett neglect vad gäller rapporteringen om barn- och ungdomslitteratur (och barn- och ungdomskultur generellt för den delen). Barn och ungdomsboksförfattare intervjuas sällan och böckerna recenseras lika styvmoderligt som om de hade varit Askungen förkroppsligade. Samtidigt kan det tjatas om i samma tidning att det är FÖRSKRÄCKLIGT (insert valfri moraliserande falsettröst) att barn och ungdomar läser så lite. SÄRSKILT KILLAR OMG!!! Kan man inte göra en liten samhällsanalys där och fundera över hur olika (t ex mediala) institutioner förhåller sig till den sortens litteratur och kultur? Nedvärderande och som om det inte vore så viktigt? Och tänka att det kanske smittar av sig neråt? Hejdå från signaturen Part i målet."