Julen är slut

Så, nu är julen slut.
Inget mer latande, ingen mer knäck, ingen mer vila.
Nu är det worddokumentet och jag igen, tills bebisen skiljer oss åt.
Och om jag säger det högt (läs: skriver det på bloggen) så blir det så.
Det är så det fungerar.

Sista rycket

Nu har worddokumentet passerat 300 000 tecken, och när klockan slår sex ikväll sätter jag punkt, stänger datorn och tar julledigt. Då har det förhoppningsvis börjat lacka mot jul även i berättelsens gång, och sedan är det bara en liten vecka kvar till den nyårsafton som jag i dagsläget tänker mig ska få avsluta hela handlingen. Det coolaste hade ju varit om jag hade lyckats skriva i realtid, och ha hela dokumentet klart på nyårsafton i verkliga livet också. Will never happen, tyvärr. Är nöjd om jag hunnit fram till julafton vid det laget.

Det märks förresten att det bara är hittepå alltihop, för nyss skrev jag att det snöar över Växjö och skolgården vid Katedral. En vit jul i Småland. Ja men eller huuur, helt sjukt overkligt. Skärp mig.

Ena dagen vs Nästa dag

Det här med att skriva en bok alltså.
Känns inte alltid så balanserat om ni trodde det.

Ena dagen går det hybrisbra och de fem bestämda sidorna blir sex, sju, åtta, nio innan klockan ens har hunnit bli eftermiddagskaffe och när Gustav kommer hem och frågar hur det går svarar jag perfekt, för jag är ett geni, och sedan visslar jag julsånger och klär en julgran eller två.

Nästa dag går det helvetesdåligt och de fem bestämda sidorna blir fyra, tre, två, en och när klockan blir eftermiddagskaffe har jag suddat ut allt värdelöst jag skrivit under dagen och ligger och protestsover med täcket uppdraget över huvudet när Gustav kommer hem och när han väcker mig meddelar jag att brödet har möglat och världen är rutten och att han är ihop med en loser.

Idag är Nästa dag.

Hata Nästa dag!

Mörda Nästa dag!

RATATATATATATATATATA, ner med den bara.

Kanske, om man går och lägger sig nu på direkten, blir det Ena dagen lite snabbare igen.

Vore lattjo.

Godnatt.

Påskrivet och klart

Ja.
Jo.
Jag är väl benägen att hålla med, faktiskt.
Det ser lite övermäktigt ut.

Men har man precis fått kontrakt på sin blivande ungdomsbok och lyckats skriva sin autograf längst ner utan att någon hoppat fram bakom ett hörn och gastat LURAD! DET HÄR ÄR DOLDA KAMERAN! så får man faktiskt äta allt det där godiset.

Man kommer kanske inte att orka ända till botten.
Och man kommer garanterat att må väldigt illa efteråt.
Men det kan ändå vara värt ett försök, dagar som den här.

Lyckan! Lyckan! Lyckan!

Håll utkik i en bokhandel nära dig framåt nästa vår eller så.
Det är då det händer.

Inte så Carrie

Idag provar jag konceptet Att Skriva På Café.
Känns oerhört ovant.
Jag hade liksom hoppats att jag automatiskt skulle känna mig ungefär som Carrie i Sex and the city när jag langade upp min laptop på bordet och började knappra på tangentbordet i takt med sippandet på en latte eller två.
Men, let's face it: Jag gillar inte ens latte, dricker hellre vatten.
Och Carrie skulle ha haft högklackat. Jag har skor där ena dragkedjan är sönder, men jag bryr mig inte för fötterna är ändå tillräckligt svullna för att den ändå inte skulle gå att dra igen om den så vore hel.
Det är inte heller speciellt Carrie att ha en mage som är i vägen när man vill skjuta in stolen till bordet. Känns mer... Jan Guillou eller så, kanske.
Men, men. Janne har ju också fått en och annan bok färdig.
Det gäller att fokusera på sådant i det här läget, känner jag.