Onekligen

fredag, maj 23

Varning för sladd

En av de största skillnaderna mellan mig och min kille är det här med sladdar.
Jag HATAR sladdar.
Gustav samlar på dem.
Visserligen i en låda in a galaxy far far away från min åsyn.
Men vid festliga tillfällen händer det ändå att han tar fram sin sladdlåda och går loss.
Den här veckan skulle lätt kunna kvala in som all time high i sladd-dragning.
Det har skett teknikinköp. Och med varje teknikinköp följer sladdomania i några dagar.
Kors och tvärs och fram och tillbaka och upp och ner i lägenheten har Gustav dragit sladdar för brinnande livet.

- Alltså, det är helt sjukt coolt! Nu kan du SPELA IN din dataskärm när du bloggar. Och sedan kan du titta på projektorn och se vad som hände på din dataskärm för fem minuter sedan.
- Och varför skulle jag vilja det?
- Oklart. Men det går! Fattar du? DET GÅR!

Sedan kopplade han in en gammal VHS till projektorn och det hyperavancerade ljudsystemet och satt och fnissade för sig själv i ett hörn åt hur extremt festligt det var när teknik från olika årtionden kolliderade.

En del av mig blir väldigt bekymrad över det här beteendet.
En annan del av mig inser att jag aldrig mer behöver befatta mig med en enda sladd.
Det är den delen som skrattar sig till sömns veckor som den här.

torsdag, maj 22

Förlåt, jag ljög

Jag är rädd att jag farit med osanning, gott folk.
Gick jag till exempel och köpte någon hårfärg igår?
Nej, det gjorde jag inte.
Och vankades det då smörj som straff?
Nej, det gjorde det inte.
Det vankades te i soffan.

Jag är en lat, lat människa.
Med utväxt.
Det är för sorgligt.

onsdag, maj 21

En lista

Startar dagen med en hederlig gammal stöld. Listan har jag snott från Miss UD.

DAGENS VILL HA: Nya kläder. Nytt hår. Nytt allt möjligt.
DAGENS KLÄDSEL: Jeans. T-shirt med rosa blommor och svarta fjärilar på. Converse.
DAGENS SMINK: Foundation, solpuder, kajal och mascara.
DAGENS FRISYR: Tofs, of course. Dum fråga.
DAGENS HÄNDELSE: Lunchdate med glasskungen Mattias. INKL. GLASS!
DAGENS LÅT: Jag har Robyns ”Be mine” på huvudet. Fast jag har inte hört den. Jag bara har den där ändå. Oklart hur den hamnade där.
DAGENS PLANER: Se på Grey’s Anatomy OCH House. Minst.
DAGENS SAKNAD: Jag saknar min lillasyster. Hon är festlig.
DAGENS DUMMASTE: Att mina rena kläder snart är slut och det inte finns någon tvättid förrän NÄSTA onsdag. Mupp.
DAGENS SJUKA: Mitt sug efter färskpotatis. Mmm… färskpotatis.
DAGENS DROG: Socker.
DAGENS KRAM: Jag fick en kram av min kille i morse. Men jag hyser starka misstankar att han fortfarande sov när han gav mig den.
DAGENS PUSS: Den som jag snodde fem sekunder innan jag sprang hemifrån.
DAGENS KÖP: Hårfärg. Annars vankas det smörj.
DAGENS GODIS: Det som chefen precis ställde på bordet.
DAGENS HUMÖR: Gnällig och gråtmild.
DAGENS ORD: Krabbigt. Världens bästa smålandsord. Som i ”Men åååå, nu har det krabbat te sig igen. Vad krabbigt allting är hela tiden.”

tisdag, maj 20

Ring som ring

Igår kväll satt jag och pratade ihjäl mig i soffan med min fina Eva som var på besök från Malmö.
Jag var mitt uppe i en utläggning om något livsviktigt när luften plötsligt gick ur mig.
Förskräckt höll jag upp handen i luften.
På ringfingret satt en tekopp.
En jättestor tekopp.
- EVA! JAG SITTER FAST I KOPPEN! JAG SITTER FAAAAAAST!

Och det var sista gången jag låtsas att örat på min tekopp är en vigselring.
SISTA GÅNGEN, säger jag.
Jag skriver det här för att minnas.
En tekopp är en tekopp är en tekopp.
Inget himla smycke.

måndag, maj 19

Blek och råttfärgad

Jag är gruvligt nära att sätta min sista potatis.
Det kokta fläsket på vippen att bli stekt.
De brinnande knutarna är på väg att övertändas.
Etcetera.

Vad jag vill ha sagt:
Om inte jag å det snaraste skaffar mig en frisyr (OBS! Utan ful utväxt!), lite solbränna och nya kläder (OBS! Snygga!) kommer folk att tappa ögonen och ramla döda ner omkring mig. Och de få härdade stackarna som överlever kommer att gå in i väggar och ner för stup, förblindade av skrattkramper. "MOAHAHAHA" kommer de att frusta. "Såg ni det där öket? Hon tar ordet råttfärgad till en helt ny nivå."

Och det är ju en reaktion man helst vill undvika.

Inget torp utan tv

Det vankas visst midsommar har jag hört. Har också hört att det är TRADITION att midsommar ska firas på vårt lantställe. Den traditionen måste ha fötts förra året.
En gång = tradition. Som det heter i mitt kompisgäng.

Själv tycker jag att vi (läs: mina arbetshjon) verkligen bjudit till det här året. Dragit in vatten. Renoverat en övervåning. Ordnat fler sängplatser. Målat om. Fixat utedusch.

Men är det tillräckligt?
Va? Va? Va?
Tydligen inte.

Tre sekunder efter att jag bjudit in de första gästerna börjar mejlen trilla in.

"MEN FINNS DET TV?"
"Har ni säkerställt fotbollssändningar?"
"Det är inte bara midsommar. Det är fotbolls-EM också. Har ni tänkt på det?"

Här kommer ett meddelande till alla inblandade:
Jag är inte dum i huvudet.
There will be fotboll.
På storbild.
Och jag ska ha bästa platsen, för jag bestämmer.

Strössel strössel hela dan

I helgen har jag upptäckt en ny hobby.
Hobbyn stavas: Långtidsverkande gödning.
Långtidsverkande gödning är som strössel för trädgården.
Väldigt kul.
Först hade jag bara tänkt att stoppa lite strössel i mina krukor med pelargoner.
Men sedan tappade jag besinningen och strösslade hela trädgården.
Den blev prickig.
Väldigt kul.
Hoppas trädgården gillar strössel.
Hoppas trädgården blir en djungel.
Med pioner stora som elefanter.
Väldigt kul.

söndag, maj 18

Herrey's till häst

Mycket festligt har jag varit med om i mitt liv, men få saker toppar ändå glädjen över helgens inköp av ett 200-bitars pussel på loppis i Vingåker.
Motiv: Bröderna Herrey's till häst. Starkt solljus. Skogsdunge.
Längst ner i bilden står det skrivet i röda versaler: HERREY'S.
Hela härligheten till det facila priset av 20 kronor.
Mycket nöje för så få slantar om ni frågar mig.

- Här är en bit av en jeansskjorta! Det är nog Richards.
- Kolla! Här är frisyren till valfri Herrey!
- Och här är ett arsle.
- Yikes! Här är ansiktet på den fula brodern.
- Här är den ena av Per Herrey's fräcka skor.
- Har du sett Richards jeans?
- Nu samlar jag på bitar till den här Herreyens bröstkorg.
- KOLLA! Här är en del av Richards häst!

Bröderna Herrey (till häst) har kommit att betyda väldigt mycket för oss den här helgen.
Nästa gång vi är i torpet ska vi klistra upp pusslet på en skiva och rama in det.
I guldram.
Bara tanken gör mig på evigt gott humör.

torsdag, maj 15

Nu är det jul igen

Det roliga med att ha vänner som är lite lätt glömska är att det kan bli rätt festligt i slutändan.

Idag har jag fått en julklapp.

Det var ett underställslinne i ull.

Sug på den.

onsdag, maj 14

In my dreams

Jag tycker Henke Larsson verkar ha lite svårt att bestämma sig.

Först: Jag vill inte vara med.
Efter en stund: Jo, det vill jag!
Sedan: Eller nej, nu vill jag inte vara med mer.
Efter det: Fast äh, om ni trugar så.
Senare: Nej, nu får det vara nog.
Senast: EM, sa du? Visst, inga problem!

Nedra dramaking. Man blir ju helt matt.
Fast det känns ändå bra att han ska spela.
Jag är ganska svag för Henke Larsson.
När det var midsommarafton 1994 plockade jag sju sorters blommor och la under huvudkudden.
Jag drömde om Henke Larsson.
På den nivån.

tisdag, maj 13

Rapport från ett kök

Yo, jag gör risotto.
Plus med risotto: Det är den godaste maten.
Minus med risotto: Man får kramp i armen av allt rörande.
But then again: Det är den godaste maten.
En risotto som jag brukar göra innehåller två vitlökar.
Inte två vitlöksklyftor.
No no.
Vi snackar två vitlökar.
Det är en väldigt god risotto.
Sinnessjuk, men god.

måndag, maj 12

Sju grader och isvind

Ponera att Ebba von Sydow bodde på Götgatan.
Och att hon promenerade till jobbet.
Som ligger på Sveavägen.
Inte alls långt ifrån där jag jobbar.
Då hade Ebba von Sydow eventuellt frusit häcken av sig idag.
För hon hade shorts på sig.
Det hade inte jag.
Ändå frös jag så mycket att händerna inte tinade upp förrän lagom till lunch.
Stackars Ebba von Sydow!
Undrar om hon har tinat upp ännu?
Undrar om hon fick kallbrand?
Undrar om Ebba har några ben kvar?
Kanske fick hon amputera.
Det är sådant jag tänker på nu.
Gammal och klok som jag är.

Min magnolia

Två saker hade jag önskat mig i födelsedagspresent av min kille.
Det ena var en häst.
Det andra var ett träd.

Jag fick ingen häst.
(Jag får aldrig någon häst.)
Men jag fick ett träd!
Snart har jag Vingåkers finaste Magnoliaträd i min trädgård.
Och med tanke på graden av exaltering över en ynka gullviva i vanliga fall - hur ska då inte det här sluta?
Hur som helst är min gissning.
Exakt hur som helst.

Hurra, hurra, hurra, hurra



Gissa vem som fyller år idag då,
gissa,
gissa,
gissa?

lördag, maj 10

Trädgård mania

Att vara på landet kickar onekligen igång varenda liten trädgårdsnerv som ryms i min arma kropp. Varje gång bilen svänger in på torpuppfarten kastar jag mig ut i trädgården och börjar inventera. Vid varje växt stannar jag upp för att hoppa lite upp och ner och pipa förtjust över naturens förträfflighet.

- Titta, Gustav! Vi har gullvivor! Iiiii!
- Och här finns vitsippor!
- OCH LILJEKONVALJER! FATTA! LILJEKONVALJER!
- Och syrénerna slår snart ut! Typ imorgon! Inser du? SYRÉNER!
- OH, MY GOD, GUSTAV, KOLLA! Äppelträden blommar! Och här finns påskliljor och blå blommor som jag inte vet vad de heter! OCH PIONERNA HAR KNOPPAR! Och kaprifolen klättrar och klätterrosen växer å herregud, herregud, GUSTAV, iiiiiiii!



När vi väl kommer in i huset är jag så matt att jag måste lägga mig och vila en stund.
Trädgård, alltså.
Kan kanske vara ett av de bästa påhitten ever.

fredag, maj 9

Linda Skugge ser dig

Gårdagens i särklass underligaste tanke slog mig när jag städade lägenheten på kvällskvisten.

– Nu måste jag städa noga så att Linda Skugge blir nöjd med mig.

Hello?
Jag känner inte Linda Skugge.
Linda Skugge har aldrig varit i min lägenhet.
Linda Skugge kommer sannolikt aldrig att vara i min lägenhet i framtiden heller.
Tvivlar således på om Linda Skugge (hur städmanisk hon än må vara) håller ett vakande öga på hur jag städar min lägenhet.
Men rent blev det ju.

torsdag, maj 8

Flickan som inte fick sova

Det var en gång en natt till en torsdag i maj. På ena sidan av dubbelsängen sov en kille fridfullt snarkandes. På andra sidan av sängen låg en tjej balanserandes på vansinnets brand på grund av ovan nämnda snarkande. Vanligen räcker det för tjejen att putta lite på killen i berättelsen för att han ska bli tyst. Men just den här natten stötte hon på patrull direkt.
Putt. Snark. Putt. Snark. PUTT, FÖR FAN, PUTT!!! Snaaaaark.

Då grät tjejen lite för sig själv i natten, ryckte åt sig sin kudde och ställde sig demonstrativt upp bredvid sängen.

–Nu lämnar jag dig!

Och så gick hon ut till soffan. Svepte med en enda skitförbannad arm ner alla tidningar, fjärrkontroller, kuddar och jävulskap som låg i vägen och la sig att sova utan täcke i vardagsrummet. Efter två timmar vaknade den snarkande killen och såg sig förvånat omkring. Var i hela världen hade hans tjej tagit vägen? Han gick oroligt på jakt i lägenheten. Hittade en huttrande lekamen i soffan.

– Men, baby! Varför ligger du här helt ensam?
– Du snarkade och då hatade jag dig, så jag lämnade dig.
– Men jag snarkar inte mer nu.
– Bra. Då kan vi bli ihop igen.

Och så levde de lyckliga i alla sina dagar.

P.S Låt nu det här bli er en läxa, gott folk. Stör inte den tjej som sover. Hon kan uppenbarligen inte hantera det.

Post its löser allt

Igår berättade Kicki Norman för mig att hon hade värsta post it-tekniken när hon skrev sin bok Vänninorna och Kung Carl. Jag tilltalas väldigt mycket av post it-tekniker. Post it-lappar är så vansinnigt underskattade i världen. De förtjänar lite kärlek.

Så här sa Kicki:
– Jag skrev ner nyckelhändelser, roliga dialoger, idéer, grejer som skulle vara med i boken på massor av post it-lappar. Sedan delade jag upp lapparna på lagom många kapitel. Och sedan skrev jag. När jag körde fast kunde jag bara titta på nästa post it och ta itu med den.

Ni ser.
Post it-lappar löser allt.
Konstig grej med post its bara: Varför är de i så fula färger jämt?
Vem har bestämt att alla post its antingen måste vara i mesiga pastellfärger ELLER skrika i neon så man får ont i ögonen av att titta på dem?
Post it-kungen eller?
Honom vill jag avsätta i så fall.
När jag blir kung ska alla post its vara i fina färger.
Typ gråa.
Och kanske lite gröna.
Och så en och annan fin rosa.

onsdag, maj 7

Ogräs schmogräs

I helgen rensade jag och Karin ogräs i den enorma rabatten som grävdes fram vid torpet i somras. Eller, ja. Vi rensade. Fan vet om det var ogräs eller planterade blommor vi ryckte upp med rötterna. Helt omöjligt att veta skillnaden. Lyckades med nöd och näppe identifiera två löjtnantshjärtan och en stackars pion som vi lämnade. Resten… well.

- Det här då, Lisa? Är det ogräs eller blomma?
- Bra fråga.
- Men ska jag lämna den?
- Känns det i ditt hjärta som att du ska lämna den? Talar den till dig?
- Hmm… kanske den viskar lite.
- Då så. Lämna den.

Jag har väldigt starka minnen av att jag gjorde en detaljerad karta över rabatten där jag märkte ut vilka plantor jag puttade ner och var. Då, när det begav sig. Frågan är bara var den kartan är nu.

Det blir en spännande sommar det här.

tisdag, maj 6

Plötsligt en tisdag

I morse kom jag att tänka på Ola Magnell när jag gick till jobbet. Bara så där. Jag blev ganska förvånad. Det är inte varje dag jag tänker på Ola Magnell, faktiskt. Här är vad jag tänkte:

När jag var fjorton år och melodramatisk rotade jag i pappas skivsamling ibland.

- Pappa, har du några sorgliga låtar som man gråter när man hör?

Då tog pappa fram en skiva med Ola Magnell. Sedan berättade han att Ola Magnell hade haft en ganska svår relation till sin pappa. Att Ola hade druckit och levt rövare medan pappan gick hemma och brukade jorden och var lantlig och butter och hade det knapert. (Här någonstans började jag sannolikt att böla som ett skadeskjutet djur. Det är något med de där buttra jordbrukarna som talar till mig. Man hör ju att Olas pappa levde i något slags armod. Armod är väldigt gråtframkallande, som vi alla vet.) Att de inte förstod varandra, att Ola gjorde sin pappa besviken. Och nu var pappan död och Ola hade skrivit en sång till honom. Sedan la pappa på skivan på skivspelaren och spelade Pappa och så grät vi ikapp tills snoret rann. OH MY GOD, vilken liptrigger den låten är!

Så tänkte jag ungefär.
Sedan tänkte jag att jag var sugen på kaffe också.
Och mina skor var sönder i hälen.
Sedan tänkte jag nog inget mer viktigt just då.

måndag, maj 5

Diagnostisera mera

Det är något skumt på gång i huvudtrakten på mig.

Ögonen svider.
Näsan rinner.
Och själva huvudet är tungt och dunkar.

Mysterium 1: Varför dessa symtom, när jag inte känner mig sjuk i övrigt?

Ja, nej. Det kanske inte krävs någon hjärnkirurg för att klura ut det direkt. Jag inser att det här mycket väl kan vara någon slags allergi. Vad jag däremot inte förstår är varför jag är allergisk i stan, men inte på landet. Hela helgen har jag legat med näsan i en rabatt, sprungit runt på en gräsmatta, pillat på syrénknoppar och andats in pollen. Det har inte varit några som helst problem. Men så fort bilen rullade in i stan började huvudet dunka i ren protest.

Mysterium 2: Vad är det som finns i Stockholm, som inte finns i trakten kring Vingåker?

Och kanske framförallt: Vad för slags piller ska jag proppa i mig för att få ett slut på eländet?

Den magiska veden

Ved, alltså. Värt ett helt eget kapitel känner jag. Sällan har jag träffat på ett fenomen som kickar igång arbetslusten hos männen i min bekantskapskrets så som ved gör. Jag visste inte det innan jag köpte ett torp. Men nu har det framgått med all önskvärd tydlighet. Under året som gått sedan torpet köptes har samtliga män som besökt stället dragits mot vedbacken som vore den magnetisk.

- Behöver det huggas någon ved, möjligen?
- Finns det några träd som behöver fällas, kanske?
- Har ni någon yxa? Annars kan jag köpa en.
- SNÄLLA, FÅR JAG HUGGA VEEEED?
- Kolla nu när jag hugger ved! Visst ser jag manlig och stark ut?

I helgen införskaffades det en motorsåg.
Motorsågen tog hela vedhysterin till en helt ny nivå.
Glada som kalvar på grönbete skuttade männen i sällskapet till skogs och började avverka. Människor som i vanliga fall gärna ligger och slöar på soffan yttrade meningar i stil med:

– Nu ska vi gå ut i skogen och jobba väldigt hårt och väldigt mycket. Vi ses vid skymningen.

Fascinerande fenomen det här.
Är ved ungefär samma sak som knark?

torsdag, maj 1

Mmm... sitta still

Inför den här Barcelona-resan listade alla inblandade tre saker de ville hinna med under resan. Mina tre saker var:

1. Sitta still i solen
2. Sitta still och dricka cava
3. Sitta still och insupa atmosfären

Som bubblare hade jag:

4. Stå still och titta på den lustiga kyrkan.

Föga anade jag att stora delar av övriga inblandade skulle ha "Gå 23000 steg (mätt med stegräknare) om dagen" på sin agenda.

De där tårna jag bekymrade mig om innan resan?
Ett minne blott, mina vänner.
Men jag är inte den som lipar över småsaker.
Har alltid tyckt att lilltårna är rätt överskattade.
Vad ska man ha dem till, anyway?
De får ju aldrig plats i skorna.

Som jag ser det...

Ingen anledning att gnälla.

Alls, faktiskt.

söndag, april 27

lördag, april 26

En väska skor

Mina tår är inte vad de borde vara.
Veckans vårchock har tagit hårt på dem.
Blåsor här, blåsor där.
Och frågan man genast ställer sig är: Hur många skor måste jag packa med mig för en Barcelona-semester när jag redan har skoskav på hemmaplan?
Min packningsprincip "Ta med allt du äger så är du på den säkra sidan" håller inte riktigt i det här fallet. (Den håller för övrigt aldrig. Men en princip är en princip är en princip. Den ändrar man inte i första taget.)
Jag har bara en väska att fylla. Och jag vill helst inte gå naken.
Hence: Lite av en krissituation här just nu.
Andas, Lisa.
Andas.

fredag, april 25

Uppspelt räcker liksom inte

På söndag smäller det. Då ska hela familjen Bjärbo (Mor Lena, Bjarbapappa, Lillkrizan och hans tjej Cajan, Lillmesen och hennes aplånga kille Johan, Yours truly och min kille Gustav) förflytta oss till Barcelona. Att döma av mängderna telefonsamtal, mejl och sms som färdas mellan de olika delarna av resesällskapet i detta nu är det inte bara jag som är laddad till tänderna. Familjen Bjärbo har tappat greppet för länge sedan.

”Hey sis, kan du skriva ut mina biljetter?”
”Vad tycker ni om den här restaurangen? Och hur bokar man bord tror ni? JAG KAN JU INTE SPANSKA!”
”Oh lord, vad är det för väder i Barcelona? SKA MAN BEHÖVA GÅ RUNT I BIKINI?”
”Har du skrivit ut en karta nu? Isf, skriv ut en till Petter också. Han kanske går vilse.”
”Vem tar kamera? Du? Jag? Petter? Alla? Alla känns onödigt.”
”Psst! Det finns tydligen miljarders miljarder tjuvar i Spanien. Ta gärna kopior på alla viktiga papper ni äger och mejla till er själva in case of emergency. Och håll i plånboken.”
”Vet någon var mitt pass är?”
”Å gud, jag får mardrömmar. KOM INTE FÖR SENT TILL FLYGPLATSEN!!!”

Heliga guds moder, det är tur vi har två sjuksköterskor med i sällskapet. Det senaste sms:et jag skickade till min bror hade bara ett tydligt budskap.

”Säg åt Cajan att proppa hela väskan full med lugnande medel."

Beware Barcelona.
Snart kommer vi.

torsdag, april 24

Rub it in, why don't you

Jag råkade måla naglarna illröda häromdagen.
Det var fint.
Sedan började färgen skavas av.
Då var det inte lika fint.
Min kille fick ont i ögonen, sa han.
– Lisa! Avskavt nagellack är fult.
– Men tyst! Vi har inget nagellacksborttagningsmedel.
– Köp det då. Det är bara Courtney Love som är cool nog för avskavt nagellack.
– Potato potato. Vi är typ samma. Jag och Courtney Love. Ingen som ser någon skillnad.

Och min kille har vridit sig i skrattplågor ever since.

onsdag, april 23

Go, 23 april, go, go go!

Nu, precis nu!
Nu är det så där lagom varmt på innergården här.
Så man kan sitta i linne och bli varm om kinderna, inte minsta frys någonstans.
Bara lagom varmt. Inget klibb på ryggen, inga svimningskänslor.
Det är sådant man blir så glad av att man bara vill springa runt runt runt i ring och fnittra och tugga tuggummi.

tisdag, april 22

När pappa fick ätstörningar

Säljeryds absolut mest brutala invånare har slagit till igen. Alltid lika roligt när det händer. Den här gången var jag inte på plats, men det är lugnt. Jag har fantasi nog att återskapa hela förloppet för mitt inre.
Så här: Grannen Stina, 6 år, springer omkring i trädgården hemma hos min mamma och pappa med en godispåse i näven. Hon räcker fram den mot min far.

- Vill du smaka, Bosse?
Under bråkdelen av en sekund genomgår Bo Bjärbo en inre kris. Sedan tar han sig samman.
- Nej tack. Jag blir så tjock om jag äter godis.
Det är nu Stina slår till med full kraft.
- Äh. Du är ju redan tjock.
- Vad sa du?
Pappa tittar chockerat på Stina. Hon bara flinar och pekar med hela handen på honom. Sedan gastar hon ut dödsstöten så att ljudet fortplantas över alla smålands åkrar.
- MEN KOLLA SJÄLV PÅ DEN DÄR MAGEN DÅ!

Hit med lite farligheter!


Och här sitter jag och väntar på att något ska hända.

Gärna något storslaget.

Till exempel: Att någon kommer förbi och ger mig en Mulberry Bayswater.

Det hade varit nog.

Jag är inte så gnällig på det sättet.

Götgatan 93, ni kan väl ringa när ni står vid porten?
Tack så mycket hej.

måndag, april 21

Världens längsta utmaning

Blev utmanad av Ninni, med kanske världens längsta utmaning. Här är allt jag tycker om bloggar i allmänhet och min blogg i synnerhet. Bäst ni börjar anteckna.

1. Hur länge har du bloggat?

I snart två år.

2. Hur såg din bild av bloggar och bloggare ut en månad innan du själv börja blogga?

Jag älskade bloggar och bloggare och ville inget hellre än att bli en själv, men vågade inte erkänna det. Jag trodde att mina kompisar skulle förakta mig om jag föll för bloggtrenden. Om jag blev en sådan som ”skrev om vad jag åt till frukost på internet och trodde att folk skulle bry sig”. Jag skämdes nog lite för att jag älskade att läsa bloggar också.

3. Vilken var den första blogg du förälskade dig i?

Silverfiskens, tror jag.

4. Hur känner du dig inför dina första blogginlägg, när du såhär i efterhand läser dem?

Jag läser dem ogärna. Men om man jämför med graden av självhat som infinner sig när jag läser, säg mina gamla dagböcker, så är blogginläggen ändå helt okej.

5. Hur många bloggar återvänder du till regelbundet som läsare?

Jag har nog ungefär 25 bloggar på min lista som jag går igenom tvångsmässigt minst två gånger om dagen.

6. Av de bloggare du läser, hur många procent är dagboksbloggar och hur många är ämnesbloggar/t.ex. teknikbloggar, modebloggar, politikbloggar?

De allra flesta är dagboksbloggar. Ganska många är bokbloggar. Någon enstaka är modeblogg.

7. Nämn en bloggare (obs länka) som verkar väldigt olik dig, vars blogg du tycker om?

Jag gillar verkligen Detvarintejagdetvarsossarna. Med skräckblandad förtjusning. Henne tror jag inte att jag liknar.

8. Nämn en bloggare (obs länka) som verkar väldigt lik dig, vars blogg du tycker om?

Jag tycker att jag klickar väldigt bra med Peppe bakom Livet och Helsingfors. Fast Peppe är coolare.

9. Vad tycker dina närmaste om att du bloggar?

Jag tror att de tycker att det är praktiskt, roligt och lite otäckt. Praktiskt för att de slipper ringa, de vet ju ändå allt. Roligt för att jag är mycket festligare i skrift än i verkliga livet. Läskigt för att jag mycket väl kan tänkas göra mig rolig på deras bekostnad.

10. Tycker folk som känner dig att du är dig själv i din blogg?

Jo, men ungefär, tror jag. Fast lite roligare, lite hårdare och lite... babbligare kanske.

11. Har du hittat en fungerande gräns för hur privat du vill vara i din blogg, eller tänjs den gränser hela tiden?

Jag tycker oftast att gränsen fungerar utmärkt.

12. Nämn några saker som du aldrig skulle blogga om och varför?

Det är ganska mycket faktiskt. Och ju mer jag tänker på vilka det är som läser den här bloggen, desto fler saker blir det.

13. I vilken utsträckning bloggar du för att få bekräftelse tror du?

Massor! Jag tycker att jag är helt värdelös på att träffa nya människor i verkliga livet och göra något annat intryck än att jag tyst, blyg och ganska tråkig. Jag hatar att mingla IRL. Men här! Här har jag ett helt annat självförtroende. Jag älskar att bli gillad på internet.

14. Tror du att man kan lära känna en person genom att läsa hennes/hans blogg?

Ja, jo, det tror jag faktiskt. Man kan i alla fall inbilla sig det. Jag tror att jag är bästis med en massa bloggare som jag aldrig träffat.

15. Har du träffat folk IRL (in real life) efter att ha fått kontakt med dem via bloggen?

Ja, Kicki har jag träffat. Och jag har fått en massa nya kontakter. Bloggen är min bästa kontaktannons ever.

16. Tror du det kan vara skadligt för vissa personer att blogga?

Jaha då! Man kan aboslut bli beroende. Och säkert utbränd på kuppen.

17. Har du någonsin blivit sårad av någonting som skrivits till/om dig i kommentarer eller i andra bloggar. Och isåfall: Hur har du hanterat detta?

Njae, faktiskt inte. Jag tycker att det är väldigt obehagligt när folk blir arga, men det har nästan aldrig hänt. Ni är så snälla.

18. Har du skrivit saker du ångrar i din egen eller andras bloggar?

Ja, i min egen.

19. Hur ser bloggandets nackdelar ut, för dig?

Det tar massor av tid, och jag får panik av att inte komma på något att skriva om. Då och då hatar jag min blogg så mycket att jag vill döda den lågsamt och plågsamt. Då och då hatar jag också mig själv för att jag ändå inte kan hålla mig härifrån. Patetiskt!

20. Tror du att du fortfarande efter två år bloggar? I såfall: Tror du att ditt bloggande förändrats då?

Att starta en blogg är absolut bland det roligaste jag gjort i mitt arma liv. De dagar jag inte hatar min blogg älskar jag den passionerat. Så, ja, säkert. Jag kommer nog blogga fram till evigheten. På ungefär samma sätt som nu.

21. Tror du att bloggarna har (eller kommer att ha) någon inverkan på vår kultur, eller är de en grupp människor som mest påverkar varandra?

Meh! De har ju redan stor inverkan.

22. Avslutningsvis 1: Kan du sammanfatta kort vad ditt bloggskrivande har betytt för dig?

Att jag har haft roligt. Att jag har slutat titta på tv. Att jag har fått sjukt mycket pepp. Och en massa fantastiska kontakter. Rent yrkesmässigt har bloggen varit en hit.

23. Avslutningsvis 2: Kan du sammanfatta kort vad bloggläsandet har betytt för dig?

Att jag har haft roligt. Att jag har slutat titta på tv. Det känns som om jag har fått lära känna en massa personer som jag aldrig skulle ha träffat på annars. Även om jag nu bara ”tjuvläst” om deras liv som en läsare i mängden.

Hey Dolly

I två timmar har jag suttit och filat på en text om Hey Dolly på jobbet i dag. Svurit har jag gjort. Suckat djupt. I frustration har jag slitit mitt hår för att inget jag skriver kommer att få bokklubbskidsen att förstå på riktigt vilken fantastiskt, fantastiskt begåvad person Amanda Svensson (född 1987!!!) är. Och hur Hey Dolly är humor och käftsmällar i en och samma bok. Och hur Dolly får mig att tänka på Monika Fagerholms romankaraktär Diva som jag älskar, älskar.
Det jag menar:

”Så här ligger det till: jag föddes för att stå rakryggad i cocktailklänning med de största diamanterna runt min hals. Inte för att stå naken med skrynkliga fingrar och tår i ett badrum som luktar kattbajs.”

Hey Dolly är bland det språkligt snyggaste jag läst på länge. Så där snygg så att mitt nittonåriga jag får lust att sova med boken under huvudkudden och/eller bära den med mig överallt som en maskot.

Läs mer om Hey Dolly i DN, i SvD, i Aftonbladet eller på Bokhora till exempel.

söndag, april 20

Ingen fara, jag hinner.

Hittade festlig lista. Den festliga listan talade till mig. Så jag fyllde i den. Here goes.

För femton år sedan (1993)
Började jag sjuan på Fagrabäcksskolan i Växjö.
Blev jag hippie och gick omkring med utsvängda sammetsbyxor.
Var jag fortfarande okysst.

För tio år sedan (1998)
Gick jag samhällslinjen på Katedralskolan och var flitig som farao.
Bytte jag de utsvängda sammetsbyxorna mot stretchjeans från Filippa K.
Var jag kär mest hela tiden.

För fem år sedan (2003)
Bodde jag i Göteborg och gick på journalisthögskolan.
Var jag besatt av snygga lyftkranar.
Och hade ganska nyss träffat Gustav.

För 3 år sedan (2005)
Hade jag och min kille flyttat till Stockholm och fått lägenhet på Hägerstensåsen.
Startade jag företag, skrev bok och hängde på Kamratposten.
Bytte jag lyftkranarna mot tekoppar i 50-talsporslin. (Liiite mer behändig crush.)

För 1 år sedan (2007)
Bodde vi här, på Götgatan.
Läste jag apmånga ungdomsböcker, för jag hade börjat jobba på Barnens Bokklubb.
Köpte vi ett torp och fick lyckospatt.

För tre månader sedan (januari)
Tittade jag på skidor varje helg.
Spelade jag guitarhero till sent på nätterna.
Var jag trött och blek och drömde om sommar.

Igår (19 april 2008)
Målade jag naglarna.
Drack jag champagne.
Och hade Anne på Grönkullamaraton.

Idag (20 april 2008)
Fick jag sovmorgon.
Åkte jag och bästis-Karin på utflykt till en handelsträdgård.
Och så satte jag ut fina blommor på brandbalkongen.

Imorgon (21 april 2008)
Ska jag jobba.
Och mikrofonmima till Linda Bengtzing på lunchen.
Och sedan kommer mina rena underkläder vara slut, så jag förutspår att jag kommer börja gasta om tvätt-tider framåt kvällen.

Om ett år (21 april 2009)
Har jag tio, elva barn.
Och tio, elva färdigskrivna ungdomsböcker.
Plus att jag ser ut som Kate i Lost.

Iron just entered my soul

Hade lite förväntat mig att det här Anne på Grönkulla-maratonet skulle utmynna i en lipfest utan dess like. Men vi höll oss förvånansvärt balanserade. Klarade oss förbi tragiska barnhemsscener, hemska missförstånd, stränga miner från Marilla och trådrypande scener mellan Anne och Diana. Det var först när Anne fick sin första klänning med puffärmar som vi började böla båda två. Matthew, alltså! Vilken fin man! Så himla typiskt att han måste gå och dö halvvägs in i serien.

lördag, april 19

Götgatan goes Grönkulla

Är sjukt laddad inför kvällen. Snart kommer kollegan, lastad med Anne på Grönkulla (tv-serien) på dvd. Efter långa diskussioner om vad man helst bör äta för att matcha Anne har vi enats om: Vad som helst – bara vi döper om det till romantiska namn. Chokladmousse blir således något i stil med ”Mystisk mousse om aftonen”. Det bubblande vinet ”Sällsamt skimmer i syrénbersån”.

En lördag med Anne kan bara vara en bra lördag.

Så är det.

fredag, april 18

Jadå, Jamie! Just så!

Om Jamie Oliver kan man tycka lite vad som helst. (Nyss sagt på redaktionen: Han är väldigt ”köttig” som person. Liksom lite för mycket saliv och läppar och fingrar överallt. Om man skulle kyssa honom skulle han säkert vara en sådan som slickar sig runt munnen innan. Fy fan.)

En sak har mannen i alla fall fattat: Det godaste i världen är champagnedrinkar. I nya kokboken Hemma hos Jamie finns recept på en rabarberdrink och en smultrondrink som nästan tar död på mig av godhet. Ta rabarber + socker. Koka ihop. Fyll på med mousserande vin. Eller: Ta smultron och mosa. Fyll på med mousserande vin.

Och så var den sommaren räddad.

torsdag, april 17

För sent för Edelweiss

Har äntligen Håkan Hellströms nya skiva i mina hörlurar på väg till jobbet, och tjena, jag kan inte hantera honom. I morse började jag gråta mitt i Götgatsbacken till Kärlek är ett brev skickat tusen gånger.

För att det var så sabla fint. För att han lät så sabla ledsen. För att jag är en sådan sabla sucker för Håkan.

Han säger: Hoppa!
Jag säger: Hur högt?

onsdag, april 16

Tick tack tick tack tick tack

Mycket och göra, ingen att skicka!
Som min söta pappa skulle ha sagt.

Jag hinner inte ringa kompisar som jag lovat ringa. (Förlåt, Lisa!)
Jag hinner inte läsa böcker som jag lovat läsa. (Förlåt, Stephanie Meyer!)
Jag hinner inte städa lägenheter som jag lovat städa. (Förlåt, kille!)
Jag hinner inte träna inför beach 2008. (Eh, bra försök.)

- Och varför sitter du här och bloggar om du har så lite tid?
- Käften.

tisdag, april 15

Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag

OH MY GOD.
Stoppa pressarna, släpp vad ni har för händer, stanna upp, lystra till mina ord!
Något oerhört har hänt på Götgatan:
Jag kan sätta upp håret i tofs igen!
I repeat: TOFS!
Visserligen en tofs som ser ut som kriget, men ändock: En tofs.
Det var ett tag sedan sist.
Och jag vill inte ljuga, det vill jag inte.
Det har varit tomt.
Det har varit jobbigt.
Jag tror jag talar för oss båda när jag säger att den senaste tiden har tärt på oss.
Men nu är det Tofsen och jag, lyckligt återförenade, tillsammans mot solnedgången.
Eller som vi brukar säga: Lisa and Tofsen, sitting in a tree, K.I.S.S.I.N.G!
The end.