fredag, augusti 24, 2018

Kära jobbdagbok (27)

I jättemånga handböcker om skrivande står det att man ska sluta sin skrivdag medan man fortfarande är inne i ett flow, och liksom bara skriva första meningen på det där skitbra stycket man tänkt ut och sen slå igen datorn och gå hem. För då är det mycket lättare att komma igång dagen efter.

Det låter som ett bra knep i teorin.

Men det förutsätter ju i praktiken ändå 1. Att man någonsin under dagen kommer in i ett flow och 2. Att man har en vilja av stål. Vem fan vill avbryta just när man kommit på ett skitbra stycke? Pfft!

Att ha kommit på ett skitbra stycke är mitt mest euforiska ögonblick i första utkastläget. När jag skriver första meningen på något och vet hur jag vill fortsätta, när jag liksom ser säcken i den lilla scenen jag håller på med framför sig och fattar hur jag ska knyta ihop den.

Det är inte då jag slår ihop min dator och går hem. Kommer aldrig bli.

Igår hade jag heldagskonferens med mig själv om min arbetssituation det kommande året. Eller ja, min författarkompis hade exakt samma heldagskonferens bredvid mig, så "med mig själv". Men vi jobbar ju inte ihop. Bara med liknande grejer. Bland mycket annat listade vi alla arbetsuppgifter vi hade förra året, placerade in dem i en fyrfältare med staplarna viktigt - oviktigt och lätt - svårt. Sen markerade vi vilka av alla arbetsuppgifterna som varit astråkigast, vilka som varit roligast, vilka som tagit mest energi, och vilka som gett mest energi.

Vi var båda rätt överens om att den största kicken ligger i hittepåfasen, när ens text känns som ett pussel med tusen delar, och man plötsligt fattar hur (åtminstone några av) dessa delar ska sitta ihop. Man håller upp en liten bit och glor på den, får någon slags aha-upplevelse, lägger ner den där man tror för att testa och den bara glider ner helt perfekt, utan motstånd, så man ser vad bilden föreställer. AH!

(I samma fas ligger förvisso också den största okicken, när pusseljävulet saknar bitar, eller bitarna sitter fel, och inte passar TROTS ATT MAN ANVÄNDER VÅLD.)

Vi placerade båda "skriva första utkastet på boken" som längst ut på viktigskalan, längst ut på svårhetsskalan, högst upp på tagit energi, och högst upp på gett energi, emellanåt astråkigt, men samtidigt också det roligaste vi gör.

Jag kom en timme senare än jag tänkt hem idag för att jag en av de rätta pusselbitarna precis när jag tänkte packa ihop. Unnade mig. Fredag, etc.

2 kommentarer:

  1. Sofia15:01

    Du glömde 3. Att man kommer ihåg det jättebra stycket dagen efter när man öppnar datorn igen och det inte har ramlat bort någonstans mellan barnhämtning, matlagning, läggning, sömn, frukost osv ..

    SvaraRadera
  2. True. Den lilla grejen glömde jag.

    SvaraRadera