söndag, januari 29, 2017

Februarifoton

I februari i år kör jag "en rubrik per dag" på instagram istället för här i bloggen som jag gjort något tidigare år. Men för all del - det går ju att ta rubrikerna och använda dem på sin blogg också om man vill? Luften är fri! På instagram tänker jag i alla fall använda hashtaggen #februarifoton och det vore jätteroligt om fler ville göra samma. Så nyfiken på "en viktig lök"!!!

Så här står det, om det är svårt att se på fotot: 1. Det här är jag 2. Mitt kök 3. Mitt stök 4. Min frukost idag 5. En viktig lök 6. Det här gör mig trött 7. Istället för kött 8. Nåt gult 9. Nåt fult 10. Nåt ganska sött 11. Ett boktips jag har 12. Ett hörn av mitt bo 13. Till middag idag 14. En ganska bra sko 15. Det här gör mig gla' 16. En annan da' 17. Nåt grönt 18. Nåt lönt 19. Nån stark eller svag 20. Kolla, vad fint! 21. På låtsas 22. På riktigt 23. Att vårda noga, ömt och försiktigt 24. En sak som är svår 25. Kvar från igår 26. Nåt blått 27. Nåt flott 28. Snart är det vår!

Start på onsdag! Vill ni vara med?

fredag, januari 27, 2017

Hur man ger slit och släng ett ansikte

Strax efter Aladdinask-gate: Pokemonfiltsgate! Svante blev så kränkt i affären idag när han inte fick köpa en fleecefilt med pokemontryck att han vägrade välja chips till fredagsfilmen. Se där! Ett oerhört väl uttänkt straff.

"Men jag HATAR ju våra filtar!!! Ingen av dem har pokemon på sig!!! OCH FÖRRESTEN HAR VI EN DÅLIG SOFFA!!!"
"Har vi?"
"JA, FÖR DET ÄR SMULOR I DEN.
"Sant."
"SÅ DÅ FÅR DU KÖPA EN NYYYYYYY!!!"
"Okej."

*hivade ut soffan*
*beställde en ny*
*i fleece*
*med pokemontryck*

I HANS DRÖMMAR.

Sveket mot hästboksläsarna

Jag håller på att skriva en text om hästböcker, och göra ett inslag till podden om samma ämne. Det är intressant. Min känsla har gått från "åh, vad kul det här blir, jag älskar ju hästböcker, kommer ni ihåg Britta och Silver?" till ett pyrande vansinne på ungefär två veckor nu. Finns det någon annan typ av böcker som har så låg status? Böcker för tioåriga tjejer. Om hästar. Men please.

Som vanligt är det som omvända världen. Det folk (utanför stallet, eller utanför hästboksläsarkretsen) tror om stallet och hästböcker, och det stallet och hästböckerna verkligen är. Och det är ju inget nytt, förstås. (Lex till exempel reaktionerna häromveckan när Peder Fredricsson fick Jerringpriset, och stora delar av svenska folket ba: "Höhö, ge priset till hästen, ridning är ingen sport.") Det fattade jag redan när jag var en elvaårig hästboksläsare. Jag har nog bara aldrig känt mig speciellt arg över det innan. Det har bara... varit så, lönlöst att ens diskutera. Man pratar inte häst och hästböcker med andra än de som också hänger i stall. Ett stall är ett stall är ett stall, och ingenting som händer där bryr folk sig om utanför stallets väggar. Så man ritar sina hästar och läser sina böcker och dagdrömmer om galoppstigar i tysthet, och låter resten av världen ta upp all plats med att prata om fotboll och hockey.

Om hästboken tror människor i allmänhet det här, har jag förstått: Böckerna är likadana allihop. Böckerna är väldigt mallade. Böckerna handlar om gullandet mellan tjej och häst. Böckerna är skräp, som inte är värda att nämnas, i något sammanhang. Jag har trott det själv, trots att jag som elvaåring läste kassavis av dem. "Jag läste skitmycket hästböcker och skräp" har jag sagt som vuxen när någon frågat, och skrattat lite, som om det fanns ett skämt inbakat i påståendet.

Åh, lilla elvaåring. KÄMPA PÅ!

Men ju mer jag läser på (läser om), desto mer inser jag att det finns en hyfsat bred och levande hästbokskultur i Sverige, med olika slags böcker och teman och berättelser och stämningar. Och ja, jo. En del kanske är mallade böcker om gullandet mellan tjej och häst, som skulle kunna klassas som skräp om man ville. Men mycket är det inte. Och att avfärda hästboken med ett "jaja, men hästböcker intresserar mig inte" är... , ja, vad är det? Jag vill helst säga idiotiskt. Men jag nöjer mig väl med att det är ett bevis på att man inte bemödat sig med att läsa speciellt många hästböcker.

Det här är min känsla: Alla dessa nio, tio, elva, tolvåriga flickor som ligger hemma på kvällarna och plöjer hästbok efter hästbok, som tänker och drömmer och lär sig och gör, som har ett intresse som glöder i hela kroppen på dem...

Gud, vad vi sviker dem när vi inte bryr oss ett skit.

*går till bibblan*

*lånar hundra hästböcker*

*SKÄRPER MIG*

torsdag, januari 26, 2017

Bladen brinner #8 – "Öppna upp världen"


Se här då, jullovet är slut, Bladen brinner är tillbaka! Jag tycker det här blev ett av våra bästa avsnitt hittills. Det innehåller: Snack om faktaböcker för barn (inklusive Sarah Sheppard!), snack om ekonomi (på temat "Vem har råd att skriva barnböcker?") och snack om att bildsätta en berättelse av Ulf Stark (inklusive Per Gustavsson!). Det innehåller även: Norska. Fniss. Och jättemånga boktips.

Sajt hittar ni här, och podden finns (förutom här, då) där poddar brukar finnas, till exempel iTunes eller Acast eller Soundcloud.



onsdag, januari 25, 2017

Tre och ett halvt år efter alla andra

Igår läste jag "Expeditionen", av Bea Uusma. Har ni hört talas om den någon gång?

Höhö.

Skoja.

Jag vet att det är jag och möjligen en promille till av befolkningen som inte läst den än, men iallafall. Igår slog jag upp den superstora (signerade) utgåvan som Gustav hade här hemma (han har ägt tre olika utgåvor, tror jag) (och lyssnat på Bea Uusma åtminstone två gånger) (för man kan säga att han gillade boken då när det begav sig) och sen kunde jag till min egen förvåning inte sluta läsa. Så stört spännande? Fast man hela tiden vet att de tre glada gamängerna som ger sig av i ballongen kommer vara stendöda när boken är slut, så känns den så sjukt rafflande? Speciellt själva Beas besatthet är ju fängslande. Hon är lite, lite galen? På ett väldigt, väldigt charmigt sätt?

Jag gjorde ett historiaarbete om André och Örnen när jag gick i sexan. Det har till exempel resulterat i att jag oftast kunnat svara "Örnen" på TP-frågan om vad Andrés luftballong hette sedan dess. Det har till exempel inte resulterat i att jag fixat en egen polarexpedition för att ta mig till Vitön och leta skelettdelar för att jag inte kan släppa gåtan kring varför de tre männen dog. Jag är en mycket, mycket tråkig människa i jämförelse med Bea Uusma.

Men jag kämpar väl på.

Boken är extremt fascinerande.

måndag, januari 23, 2017

En femårings framtidsplaner

Femåringen i det här huset har varit skitförbannad lite då och då av olika mer eller mindre rimliga orsaker de senaste veckorna. Nu senast: Att han inte får köpa en Aladdinask varje lördag som lördagsgodis. Jag tror kanske att vi ägnat 45 minuter åt att diskutera det oerhört orättvisa i detta idag? Till slut orkade jag inte längre. "Du får helt enkelt leva med att jag bestämmer det här, för att jag är din förälder, och föräldrar bestämmer vissa saker över sina barn när de tycker att det verkar bra för barnet. När du blir arton år får du bestämma själv."

Svante bara: "FÅR JAG?!?"

Det här är nu vad han planerar att göra när han fyller arton: Ta alla sina sparpengar ("det kommer ju vara flera miljoner vid det laget") och köpa upp alla pengarna på ägg, mjölk, mjöl ("för hur ska man annars kunna göra några pannkakor?"), fikabröd, godis, saft, ostbollar och shitloads av Aladdinaskar. Sen ska han ha party. På det partyt ska det bara vara Svante själv som kommer, för han tänker INTE låta någon annan smaka på alla goda grejer!!! Sen ska han äta: Pannkakor (320 stycken!!!), saft, fika och fika och fika och fika, hela tiden bara massa fika, godishalsband, två eller tre eller kanske fem påsar ostbollar och fyra eller fem aladdinaskar TILL ATT BÖRJA MED, och under tiden ska han lyssna på smurfhits PÅ HÖGSTA VOLYM. Och sen ska partyt upprepas. Varje dag. I hela hans resterande liv.

Bara tolv och ett halvt år kvar!

Brace yourselves, tandläkare.

lördag, januari 21, 2017

En åttaårsdag

Sju timmar på lekland med ansvar för fyra (tusen) barn, ja jävlar i mig. Nu ligger jag platt i soffan och häller i mig mousserande vin. Det värsta var momentet när man skulle samla ihop alla för till exempel lunchpaus, slushpaus, glasspaus eller hemgång och bara: Okej, där är en. Det är en bra början. "Stå kvar här nu då, Svante, så letar jag upp de andra?" Sen: Ah, en till! "Okej, Oscar, gå bort till Svante där borta, så letar jag upp de andra?" Sen: Men vad fan? Svante igen? "Står inte du borta vid... Oscar skulle ju gå bort till dig? Var är Oscar nu då?" Klipp till: "Ah, Casper! Vad bra. Oscar är nog borta vid vulkanen. Gå dit och STANNA DÄR." Två sekunder senare: "Men Oscar, står inte du borta vid vulkan... Casper skulle ju gå bort till dig?!? Var är Casper nu då? OCH HAR NÅN SETT RUFUS?!?" Alla andra barn ba: "Men vi kan leta upp honom?" *skingrar sig över golvet och försvinner*

 Ja, jävlar i mig.

nöjd att jag fick med mig alla hem igen.

Var är mitt pris?

fredag, januari 20, 2017

Åtta år senare

Det är så sjukt att världens mäktigaste land numera har en president som heter Donald Trump. Jag går fortfarande omkring och väntar på att någon bara "HAHAHA!, jamen vi skojade ju, det är inte på riktigt, va, gick du på den lätte?" Men det händer ju aldrig? Det är så SJUKT. Och meanwhile i den lilla världen fyller mitt barn åtta år imorgon. Det är också sjukt, men inte lika. Jag ska åka själv med fyra barn till Busfabriken i Norrköping för det är vad han önskar sig mest av allt. Jag har huvudvärk på nivå 2. Jag hoppas den hinner gå över. Jag är ganska nervös för att jag inte ska orka låta bli att bli arg på de fyra barnen under dagen, men jag ska GÖRA MITT BÄSTA, de ska få slush med extra allt och jag ska ta med mig en bok, och när vi kommer hem har Gustav lagat födelsedagsmiddag och bakat tårta. Mm... tårta. Min lilla, stora unge. Under hela hans liv hittills har världens mäktigaste land chefats av Obama. Vad fan ska ens hända nu?

torsdag, januari 19, 2017

Scenkonstmuseet och kluren


En sjukt rolig grej som jag jobbat med under hösten, vintern, våren är barnspåret på Scenkonstmuseet som snart öppnar i Stockholm. Jag visste knappt vad varken 1. Ett scenkonstmuseum eller 2. Ett barnspår var när jag fick frågan, men nu vet jag båda. Så snabb på att lära ändå? Nu ska ni få höra.

Scenkonstmuseet är ett nytt museum för dans, musik och teater som håller på att byggas upp i ett ascoolt gammalt hus som ligger bredvid Dramaten ungefär. Ett barnspår är... jamen, det kan se ut hur som helst, beroende på museum och idé. Men när barnen kommer till just Scenkonstmuseet så småningom så ser barnspåret ut så här: Varje barn får en folder, och i den kan man (eller ja, ens vuxen) läsa en liten berättelse som handlar om en figur som jag hittat på, och sen får man små kluriga uppgifter som denna figur lämnat runt om i huvudutställningen, så att man på slutet kan lösa en gåta. Ungefär. Jag tänker mig att figuren (Scengångaren!) blir som en kompis, eller guide, eller sällskap runt i huvudutställningen, kanske. Som berättar om de coolaste grejerna hen hittat där, och uppmuntrar barnen att testa. Och my oh my, om det kommer finnas roliga grejer att testa i detta museum? Herregud! Varje gång jag går därifrån är jag helt spattig för att det är så sabla kul där. Så mycket interaktivitet! Så snyggt! Så inspirerande! Kostymer och smink och scenografi och instrument och mikrofoner och dansskor och opera och dansvägg och dockteater och låtminnen, ah. Jag skulle kunna roa mig där inne i timmar. Mina barn med.

Jaja.

Det är Lena Sjöberg som illustrerar barnspårsfoldern, och en skitduktig dockmakare som heter Helena Bäckman som har gjort själva figuren som handdocka. Museet öppnar den 11 februari, men barnspåret lanseras först lite senare i vår.

Ni kan se det som ett inför-tips.

Jag har hittills bara varit där när allt varit halvfärdigt och under uppbyggnad och asrörigt, och jag har ändå blivit på helt ohemult gott humör. Det kommer bli skitbra.

tisdag, januari 17, 2017

Om ett drygt litet år

För fyra år sedan var jag i Oskarhamn och jobbade en hel vecka, och mejlade helt nervöst innan jag åkte dit till en illustratör som jag inte kände, men som jag visste bodde i närheten, och som liksom... verkade vara en så himla bra människa att jag bara var nödd och tvungen att fråga om hon ville dricka kaffe någon eftermiddag, nu när jag ändå var där? Det var Emma Adbåge. Hon sa ja. Jag skrev det här inlägget efter den fikan, och kommer ihåg att jag var helt fnissig hela kvällen sen.

Jag får det typ att låta som om jag friade till'na?

Det är för att det var lite så det kändes.

(Med vänlig hälsning, blyg person.)

(Vem fan mejlar ens folk och bara föreslår fikor till höger och vänster?)

(Inte jag.)

Men aja. Sedan dess har vi i alla fall fikat flera gånger i verkliga livet, och jättemånga fler gånger i låtsasvärlden. Förutom att Emma illustrerar som en chef (om...eh, den chefen är skitbra på att illustrera), så är hon också klok som en bok, skitbra att flamsa med, och snäll.

Och nästa vår släpper vi en bok ihop.

IH!

Tänk att det kan få vara så lyrrigt ibland, livet.

Det är en bilderbok som vi kom på under en sms-växling, och i kommentarsfält under varandras bilder på instagram, och inuti våra huvuden, och som hon ska illustrera och jag ska skriva text till, och det är ju eeeevighetslångt till nästa vår, men ändå.

Jag är väldigt glad åt det här.

söndag, januari 15, 2017

Så som kvällarna ser ut

Vi lägger barnen varannan kväll. Vi ruckar inte på det, har aldrig gjort. Inte ens under den flera år långa period när åtminstone det ena barnet väldigt ofta skrek efter maaaamma, maaamma, maaamma och klamrade sig fast vid min kropp så Gustav fick dra loss honom och bära honom till sovrummet under illvrål ruckade vi på det. Varför fattar jag knappt så här i efterhand. Jag minns det som för jädra sorgligt.

Men nu är alla falla alla helt inkörda i detta system. Det är aldrig något tjafs, aldrig någon diskussion, aldrig några spörsmål i stil med "Ska jag eller du?" eller "MAAAMMA SKA LÄGGA!!!" eller "men vad fan, bloggar du nu, jag trodde du skulle lägga barnen?", och det är: Skönt.

Varannan kväll vid halv åtta ägnar jag en timme åt att jaga barn som inte vill borsta tänderna, titta på barn som hoppar i sängen, tjata på dem att välja bok, titta på barn som hoppar i sängen, säga åt dem att klä av sig, titta på barn som hoppar i sängen, skriksucka, titta på barn som hoppar i sängen, bli förbannad, titta på barn som hoppar i sängen, få en liten hjärnblödning, titta på barn som hoppar i sängen, hota med något, vad som helst, BARA DE SLUTAR HOPPA I SÄNGEN, kanske nå resultat, läsa bok, fnissa, kramas, se dem somna, älska dem halvt till döds.

Varannan dag gör jag vad jag vill medan ovanstående pågår.

Mmm... Vad Jag Vill.

Jag önskar jag inte hade så mycket kli efter Vad Jag Vill i mig i kroppen. Det hade varit oerhört mycket enklare. Men nu har jag det, och det är som det är, det funkar.

Ibland blir jag helt oresonligt vansinnig på mina vad-jag-vill-kvällar när Gustav drar ut på läggningen och aldrig går upp för trappan med sänghopparna FAST KLOCKAN HAR VARIT HALV ÅTTA JÄTTELÄNGE. Jag försöker sluta bli oresonligt vansinnig på det. Det är svårt.

Jag försöker sluta bli oresonligt vansinnig på sänghoppandet också. Det är också svårt.

Men framåt klockan nio är i alla fall oftast ingen oresonligt vansinnig längre, och det är ju bra.

Jag har tvättat och vikt tio maskiner tvätt i helgen och är inte igenom tvättberget än.

Nu ska vi se på Vita huset.

onsdag, januari 11, 2017

Huvudvärksåret 2017

Strävan 2017: Ta reda på varför jag har ont i huvudet jämt, och sluta ha det. Har börjat denna strävan med att föra huvudvärksdagbok. Det går ut på att jag skriver ner i kalendern när jag får ont i huvudet, var/hur jag har ont, och hur mycket jag har ont på en skala 1-3. Hittills under de elva dagar som gått av 2017 finns det anteckningar om huvudvärk på åtta dagar. ÅTTA! Jag tycker det är orimligt. Även om det nästan aldrig gör så ont att jag måste lägga mig ner, och bli helt lamslagen, så är det så fruktansvärt... sänkande att ha ett tryck i hela huvudet, eller dunkande tinningar, eller värk bakom ögonen, eller tungt bakhuvud. (Ja, det varierar.)

Har (inte nu, men ändå ganska nyss) kollat: Värden hos vårdcentralen, synen, nacken hos naprapat. Är kanske nu inne på tänderna, att jag biter ihop käkarna när jag sover? Eller hormoner. Eller bara att jag är en huvudvärksperson, som har migrän, och får leva med det, men det verkar så seeeeeegt, jag vill inte det.

Äter inte så mycket värktabletter att jag kan få huvudvärk av det, och dricker inte för lite eller för mycket kaffe, eller för mycket rödvin. Dricker faktiskt inget rödvin alls sen fem år tillbaka, för då blir jag verkligen liggande lamslagen, inte värt. Dricker däremot vatten! Har testat att träna för att se om det lättar, har testat att inte träna för att se om det lättar. Det senare funkar bättre, men inte bra. Fick akupunktur hos naprapaten. Hjälpte inte. Har hormonspiral. Tror inte det är datorn eller arbetsställningar när jag jobbar, för jag har lika ont i huvudet när jag är ledig och har jullov. Tror inte det är stress? Men hur fan vet man. Vill verkligen inte hålla på och mixtra med kost och dieter i onödan, för då kommer jag bli ätstörd istället, inte värt.

Ja, ja.

Det blir intressant det här.

Speciellt för er.

måndag, januari 09, 2017

Orkar: Allt.

Idag, på lovets sista dag, hände det här lylliga: 8.36 trillade det in ett sms från en förälder i kvarteret som bara: "Vill Svante och Rufus komma hit och leka lite idag? Vi har tröttnat på att underhålla varann här och behöver förstärkning." Och sen fick jag plötsligt FYRA TIMMAR SJÄLV HEMMA?!? Oh, be still my beating heart, fnissade typ rakt ut av triumfen. Övervägde i en halv sekund att sätta mig vid datorn och jobba. Gjorde sedan istället följande: Gick till gymmet, tränade, kom hem, färgade håret, åt lite lunch, planerade veckans mat, handlade veckans mat, la mig på soffan, steg upp, städade lite, klar. Sen hämtade jag upp avkommorna och gick till simhallen och jagade dem som en haj i en och en halv timme och nu sover de och det är dags för vardag.

Vi är redo.

Kände till och med ett uns av energi inför det där matplanerandet?!?

Det här ska vi äta i veckan:
- Burritos med svarta bönor och cashewnötter
- Mandelburgare
- Matvetepytt med halloumi
- Glasnudelsallad med tofu och jordnötter
- Tzaispett med ris och sataysås
- Bönsallad med avokado och blodapelsin
- Grönkålspannkakor

Och/eller pasta med ketchup när den här sjukliga energin lägger sig och jag börjar bete mig normalt igen.

söndag, januari 08, 2017

3 x snö




BILDTEXT: 36,7 år in i jordelivet kom jag idag på att jag gillar snö. Ni kan aldrig ana den makalösa anledningen. (Jo, det kan ni. Den makalösa anledningen är att allt blir ljust och mjukt.) ANNAN TEXT: Vi har haft övernattningsgäster här i helgen. Gustav har stilat med sitt surdegsbröd. Jag älskar när han stilar med sitt surdegsbröd, för då är det så här: Jag får ligga kvar och sova, och Gustav går upp. Sen slamrar han i köket i en och en halv timme, och sen börjar det lukta kaffe. När jag kommer ner finns det surdegsfrallor och smoothie och äggröra och amerikanska pannkakor och sånt, och gästerna är på supergott humör och frågar om de får komma nästa helg också. Då säger vi: Ja-a, gör det!

Varför har man dagar när man är ganska bra på engelska, och dagar när man låter som en full, korkad person med gröt i munnen så fort man försöker säga typ: would you like some bread? Det undrar jag nu, yo. Igår var en full, korkad gröt-i-munnen-dag, och det var ju tråkigt då att det sammanföll med umgänge med en person som inte kan svenska. Men, men.

Livet går vidare.

Imorgon är sista jullovsdagen för kidsen.

Sen jädrar, vardag.

torsdag, januari 05, 2017

100 likes innan kvällen är slut

Vi jobbar varannan dag den här veckan, jag och Gustav, och barnen är lediga. Idag har jag varit hemma. Detta är vad jag alltid föreställer mig att vi ska göra när vi är lediga ihop, barnen och jag: Sova ganska länge, äta långsam frukost, ta det lugnt, skrota omkring hemma i pyjamas, kanske baka något, vara sams, ha det harmoniskt, typ sitta i soffan och läsa lite. HAHA! Gulligt. Man tycker att jag borde fattat efter snart åtta år som förälder att det upplägget bara existerar i lalaland? Det har jag. Men icke desto mindre så försöker jag tappert varenda gång, och gråter lite av besvikelse kring lunch när jag inser att vi kommer dräpa varandra om vi inte tar oss samman och Gör Något™.

Idag har Gör Något™ varit att vi åkt lite pulka och klippt ihop en ny film till Rufus youtubekanal. Han heter Ruf the gamer på youtube. Filmerna kan ses av alla som har en länk, det vill säga hans farmor och farfar, mormor och morfar och mostrar och morbröder. Ändå är han helt "tryck tummen upp om du gillar mina videos, jag siktar på 100 likes innan kvällen är sluuuut!" Jag älskar honom. Och hans bror. Fast de waterflippar en plastflaska med vatten och försöker få den att hamna stående så det DUNKAR I HELA huset tio tusen gånger om dagen så är de ändå typ de roligaste jag känner. Speciellt så här trettio minuter innan barnafadern kommer hem och tar över och jag vet att det är hans tur att lägga barnen, och jag ska bara läsa boooook i baaaaadet hela kvällen.

Slut på meningslöst inlägg, adjö.

tisdag, januari 03, 2017

4769

Så många inlägg har jag sammanlagt skrivit på den här bloggen. Jag bara säger, jag tänker inte (just idag) på att sluta eller så, jag råkade bara se siffrorna. Om vi låtsas att inläggen i genomsnitt är 1000 tecken långa har jag fyllt bloggen med 4 769 000 tecken. Det motsvarar 20 ungdomsromaner, det.

Jahopp.

Läsa i Jack

Stor grej som hänt i detta hem på sistone: Svante, 5 och ett halvt,  har haft livets första läs-sugs-upplevelse. Den inträffade när vi läste första delen i Martin Olczak och Anna Sandlers serie "Jakten på Jack" någon vecka innan jul. "Trolldom i Gamla Stan" heter den. Han låg som ett litet ljus och lyssnade, och varje gång jag försökte vika hundöra och lägga ner läsningen för kvällen kastade han upp sin lilla hand och höll krampaktigt fast boken och tiggde och bad: "Ett kapitel till? Bara e-e-ett?" En dag hävdade han till och med att han längtat efter läggdags för att få "läsa i Jack".

Naturligtvis fick han de tre resterande delarna av serien i julklapp.

Vad trodde ni?

Vi är på fjärde boken nu.

I morse slog han upp sina ögon och beordrade mig att  "läsa i Jack" redan innan han hade vaknat, typ. Tyvärr för honom skulle jag gå och jobba, och hade inte tid. Då drog han täcket över huvudet och tjurade i säkert tre minuter innan han tittade fram och spände ögonen sitt strängaste i mig och väste mellan sammanbitna tänder: "Oookej, men när du är på jobbet då så får du i alla fall faktiskt försöka hinna skriva en till BOK OM JACK!!!"

Han är så sjukt sur på mig nu.

Är tydl världens sämsta på mitt jobb.

måndag, januari 02, 2017

Hon med bokskåpet






Så! Nu sitter det där utmed vägen, Bokskåpet 2.0. Det är fyllt med böcker för alla åldrar, och alla som går förbi får gärna låna eller byta en bok. Det som är mest kul med att ha det där är: Att folk blir glada. Kanske nästan mest barn? Det är i alla fall barnböckerna som går åt först. Igår när vi hängde upp det ställde jag dit åtta bilderböcker. Det var tre kvar nu när jag var ute och kollade, och det hade flyttat in flera nya vuxenböcker som inte fanns där igår. Det går snabbt! Tycker tanken på att böckerna som vi läst vandrar vidare är tillfredsställande på något vis. Plus att jag går omkring och göttar mig åt att vi lajvar litteraturförmedlare. Mm... litteraturförmedlare. Så fint ord.

Baserat på förra vändan med bokskåp kommer det generellt försvinna lite fler böcker från skåpet än det fylls på, barnböckerna kommer ryka först, och gamla inbundna vuxenböcker av till exempel Isaac Singer kommer ställas dit och bli stående. Vi lägger lite tid (och mycket böcker) på att hålla skåpet fyllt, och rensa ut sådant som bara står, fylla på med nyare böcker som går åt. Vi vill helst att det ska hända saker i skåpet, och att det ska gå att hitta grejer man blir sugen på att läsa för alla åldrar där - inte att det ska bli en avstjälpningsplats dit utrensade böcker går för att dö. Det kräver lite underhåll för att det ska bli så. Fast värt!

9 gånger av 10 någon jag inte känner i Gnesta undrar vem jag är och jag förklarar var vi bor och försöker hitta något att hänga upp oss på så landar det i "jahaaaa, du är hon med bokskåpet?".

Det kan man ju verkligen leva med ändå?

Jag kan.