onsdag, april 12, 2017

Högstadieelevers generella inställning till böcker och vad den gör med mig

Jag vet inte hur många olika högstadieklasser jag varit i och pratat om läsning och skrivande de senaste åren, jag borde räkna efter. Jag har varit ute på skolor i sju år. Det handlar om många, många hundra, kanske tusen klasser sammanlagt.

Ibland har besöken varit fruktansvärda. Efteråt har jag gråtit på parkeringar eller haft tryck över bröstet på hotellrum, och tänkt "aldrig mer, aldrig, aldrig, aldrig mer". Oftast har de varit helt okej.  Då och då har de varit helt och hållet fantastiska, och jag har gått därifrån rosig på kinderna och tänkt "det här är min grej, det här är min grej, oh captain my captain, nu nådde jag väl ändå fram?"

Men det är något med högstadieelevers generella motstånd till böcker och läsning som bara ÄTER UPP MIG, har jag märkt, lite oavsett hur besöket blir, och lite mer och mer för varje gång. Även om det går att få igång nästan alla elever, så att de skriver på skrivövningen och har ganska kul, och även om de faktiskt lyckats läsa en av mina böcker utan att "dö av tristess" innan jag kommer dit... så är det så otroligt många högstadieelever som i största allmänhet tycker att böcker är skitjobbiga och att läsning är för jävla trist.

"Finns den inte som film?"
"Vilken är din tunnaste bok?"
"Alltså, ärligt? Jag läser helst inte böcker, så sjukt segt."

Det gäller inte alla, så klart. Men jag skulle verkligen säga att det gäller en majoritet av eleverna jag träffat genom åren, och det är så ofta nu för tiden som jag går från en skola med en känsla av "varför håller jag på?". Som att jag helt tappar tilltron till boken som medium av att bara vara i det där.

Och det känns som en sorg.

Hur orkar bibliotekarier på högstadiet? Svensklärare? När slutar ni föreslå en bok för att ni bara inte... pallar? Min grundkärlek för böcker och berättelser och skrivande och läsning är through the roof, och ändå kan jag uppenbarligen inte att stå emot hur länge som helst.

Klipp till: Parkeringen efter en dags författarbesök, glor rakt fram, avgrundssuckar, så in i själen trött.

Sluta skriva böcker för högstadiet?
Sluta besöka högstadiet och försöka få dem att läsa böcker?

Så uppgivet val, ändå.

16 kommentarer:

Amanda sa...

Jobbar som bibliotekarie på en gymnasieskola.... Det här:
"Finns den inte som film?"
"Vilken är din tunnaste bok?"
"Alltså, ärligt? Jag läser helst inte böcker, så sjukt segt."

Det är vad man hör dagligen :) Jag byter jobb i sommar, jag blir bibliotekarie med fokus på förskolebarn istället. Det borde vara mitt jobb att komma på lösningar men jag orkar liksom inte. Jag vill arbeta med något lustfyllt!

Nea sa...

Tänk att du pratar till dom som sitter tysta och tycker att författarbesök är jättecoolt. Jag hade garanterat varit en av dom!

Bortugal sa...

Var högstadilärare i tio år och känner igen mig. Jag undervisade i engelska och spanska, men inställningen till läsningn går igen i den allmänna inställningen till allt eller det mesta som har med skolan att göra. Det är för motigt och otacksamt, det äter upp en. Jag slutade.

Christin sa...

Åh ... det är ju du som är min förebild när det gäller att turnera runt ju! Har själv tänkt ge mig på författarrunda i skolor med nya boken, liksom för att tjäna lite pengar på det hela.

Kanske ska du ta en paus? Inte i skrivandet, men i kuskandet? Skriver man för yngre blir det nog lättare, och skriver man för äldre, typ vuxna, blir det också lättare. Det är mittenklicken som har så mycket annat i huvudet/för händer.

Christin sa...

Alltså: barn är kul att hälsa på med sina böcker, tacksamma att högläsa för, slukaråldern liksom? Små men ändå stora. Där hade du kunnat skriva riktigt bra grejer, med din röst.

Och för vuxna: där kan man föreläsa mer, besöka bibliotek etc.

blåmesen sa...

Instämmer med Nea. Finns garanterat minst en per klass (klen tröst, men ändå. Särskilt som vi oftast inte skulle våga saga något eftersom man inte vill manifestera sin olikhet gentemot majoriteten).

Kristine sa...

Denna inställning har tyvärr letat sig ner till mellanstadiet också. Slukaråldern måste ha minimerats till ett fåtal månader i lågstadiet.

Thérèse Eriksson sa...

Det känns så sorgligt att läsa, men jag förstår verkligen hur det suger. Jag känner liknande när jag förläst för mycket inom psykiatrin och bara mött "men det går inte det, det går inte, det går inte" från åhörarna. En blir så sjukt dränerad. Jag föreläser tack och lov i ganska varierande sammanhang och får boosta mig mellan varven med åhörare som är superpepp och jättetaggade (förekommer även inom psykiatrin måste jag ändå säga). Men att ägna så stor del av sin föreläsningsverksamhet åt något som tar så mycket energi verkar tröstlöst. Djupt imponerad av att du orkat så länge. Det är sjukt viktigt det du gör, men inte på bekostan av ditt eget väl och ve.

Sen måste jag bara instämma med Nea och blåmesen. Det finns garanterat många som lyssnar som tända ljus även om de inte vågar avslöja det. Jag minns fortfarande när Torgny Lindgren besökte min högstadieskola (!) och vi fick höra honom läsa högt ur någon av sina böcker. Var så fascinerad av hur han berättade att han i princip skrev hela boken i huvudet först, och därför kunde stora sjok utantill. Det märktes när han läste, han tittade knappt i manuset. Jag var så sjukt imponerad och mina författardrömmar bara exploderade - men mina klasskamrater tyckte han var dödens tråkig, så jag satt där tyst som en mus och försökte lägga band på mig själv. Men i hemlighet betydde det besöket otroligt mycket.
Jag är övertygad om att du varit många tonåringars Torgny Lindgren genom åren. <3

Anonym sa...

Hej! Nea, vilken BRA kommentar. De som älskar att du är där Lisa kanske inte gör så stort väsen av sig.. Men fattar att det måste vara galet tungt med motståndet ibland!! Internet-tidens förbannelse liksom, allt ska gå snabbt och lätt..
Jag har en fjortonåring som ÄLSKAR att läsa. Och en snart 10-åring som inte slukar böcker på samma sätt. Han gillar jättemycket när vi läser högt, och han läser jättebra och inlevelsefullt när han läser för mig. Men när han ska läsa själv tyst tycker han det är klurigare, han tycker att det är svårt att minnas allt som hänt (fast när vi högläser är det ju oftare han än jag som minns någon avgörande grej från början av boken, hehe), och han tycker att det är svårt att skriva berättelser själv i skolan, han får liksom prestationsångest. Nu är han ju långt ifrån högstadieåldern än, men jag kan absolut tänka mig att av mina två lite olika ungar skulle han med det lite större motståndet ha minst lika mycket glädje av ett författarbesök i skolan som min bokslukare, och kanske behöva det ännu mer..
Hoppas du kommer fram till något sätt som gör att du kan fortsätta med ditt viktiga jobb utan att bli helt dränerad på energi.. Kram.

Karin sa...

Jag gör också författarbesök och har helt enkelt bestämt mig för att prata till de intresserade. I praktiken till tjejen i fönsterraden som drömmer om att bli författare, hon som är som jag var. Förstås försöker jag vända mig till alla, men jag försöker inte omvända de som inte fattar. Jag är så förbenat TRÖTT på att så mycket energi alltid går till stökiga killar, men jag börjar också alltmer tycka att jamen, fattar de inte att de ska läsa själv får de helt enkelt leva med ett tråkigare liv. Med detta sagt: jag har också stått på parkeringen och hulkat.

Majda sa...

Vad anser du om detta http://nouw.com/miniochluna/skippa-pottraningen-29772869 ? Tycker ni att min syn på det hela stämmer överrens med er egna eller är ni helt emot mina tankar?

Lo sa...

Jag tycker ju också att alla borde älska att läsa, men inser att det är orimligt. Tänk dig att du vore en fotbollsspelare på klassbesök- inte skulle alla vara eld och lågor då? Mitt högstadiejag skulle tex varit rätt skeptisk och om det dessutom krävts att vi skulle prova på fotboll skulle jag definitivt försökt hitta det minst krävande sättet... dels pga ointresse, dels pga herregud, jag är ju jättedålig på detta, ingen får se mig försöka...
Så, fokusera på den/de som läser och som säkerligen inte ofta får en sådan kick i vardagen som när du kommer till klassen!

Anonym sa...

Å andra sidan drömde jag i natt att jag gick en författarutbildning med Zlatan. Tror du gav kursen. Och han sade saker som "yes boss, jag ska välja glädjen i det jag skriver". Lite otippat för man säga, men i mina drömmar har du oanade effekter.

Lotta sa...

Skolbibliotekarie här! Så, jag är i den här situationen varje dag, kämpar, sliter och känner ändå att jag får så mycket ut av det! Att hitta fram till en elev, att hjälpa någon som själv kämpar. Jag har ju ett gäng säkra kort som oftast biter på bokvägrarna, så de behöver jag inte kämpa så mycket med. Men, jag tycker det är synd att så få läser på sin fritid! Om jag ska vara helt ärlig så stör jag mig mer på lärare, ja svensklärare, som ALDRIG läser. Som fortfarande läser Ondskan med sina elever och DÖDAR elevernas läsintresse. Sorry, men så är det.

Ang. det någon sa om mellanstadiebarn och slukaråldern - jag som har sjuorna som favoriter för de kommer ändå till biblioteket med glädje! Jag brukar säga att de har lite av slukaråldern kvar i sig - om den dör blir jag deprimerad!

Temumriken sa...

Jobbar som bibliotekarie och har lite nytta av att jag själv periodvis haft koncentrationsstörningar och svårt att läsa, så jag kan förstå att läsning kan kännas väldigt tungt. Samtidigt har jag alltid fortsatt läsa ändå för att det är så intressant och spännande, och DET försöker jag förmedla. Dessutom finns det den lilla minoriteten ungdomar som blir överlyckliga när de får följande del i bokserien de läser och önskar extra bokcirkelträffar. Sådant ger energi.

När jag skulle börja högstadiet sa min lärare att jag kan bli vad som helst men inte lärare. Särskilt inte i matte, kom jag själv fram till, eftersom jag alltid haft lätt för det och det som är självklart för en själv är svårt att förklara för andra. Tror det är samma sak med att förmedla litteratur: Om man själv alltid tyckt att litteratur är bara fantastiskt så är det svårt att nå fram till dem som har en annan erfarenhet.

Carro sa...

Skolbibliotekarie som jobbar med alla åldrar här! Känner att högstadiet är både den bästa och den sämsta arbetsplatsen att vara på medan låg- och mellanstadiet alltid är ungefär samma. De yngre barnen är nästan alltid glada och positiva och gillar för det mesta att läsa så det blir ju liksom aldrig riktigt den där utmaningen som blir på högstadiet. De allra flesta dagar är det skitjobbigt att vara på högstadiet och det känns som om man bara borde ge upp det här med att tjata om läsningens betydelse men så plötsligt kommer det en dag när allt verkligen klaffar och det känns som om man verkligen har nått igenom och då känns det helt plötsligt värt alla de där dagarna som var så extremt tunga. Det ska vara lite svårt och utmanande, annars blir det ju på rutin! :)