lördag, april 08, 2017

2017-04-07

Vad nyhetstörstande man blir när den första pushnotisen kommer, och man fattar att det hänt något allvarligt, på riktigt, nära. Vi var på väg till Stockholm igår, jag och barnen, men hade inte hunnit kliva på tåget när nyheten kom. Vi vände, gick hem, jag svalde så hårt jag kunde. Satte inte, inte, inte på teven. Fixade chips. Fixade film. Lovade Stockholmshelg en annan gång, försökte förklara utan att skrämma. "Pappa kommer kanske hem imorgon. Alla tågen är inställda. Men han mår bra. Ja, ni får äta i soffan, visst."

Sen smugglade jag in hörlurarna i öronen och följde Ekots livesändning i timmar. 

Jag tycker de var så himla bra, Ekot. Så lugna, proffsiga och icke-spekulativa. 

Och jag är så tacksam över känslan av att samhället bara fanns där som ett trygghetsnät igår, och funkade när det behövdes som mest. Jag vet inte om det stämmer ens, kanske funkade det inte alls, men det är så jag tycker att det har känts i mina hörlurar: Att polis, vård, omsorg, allt, bara: Reste sig, visste vad de skulle göra, gjorde det. Och vanliga människor hjälpte till. Öppnade sina hem, lånade ut cyklar, erbjöd sig att hämta varandras barn på förskolor, bjöd på pizza, skjutsade folk som fastnat i lokaltrafiken, tog hand om, slöt upp.

Det är så vidrigt, så vidrigt det som hänt. (Offren, de anhöriga, paniken. En elvaårig flicka. Hjärtat spricker mitt itu.) Och det är så vidrigt, så vidrigt att det inte är unikt, att detta hänt förut, och kommer hända igen. Att den här chockade känslan vi går omkring med nu är vardag på andra ställen i världen.

Men i allt det känner jag mig ändå försiktigt hoppfull, och liksom stolt.

Det är fler som vill gott.

Så sjukt många fler.

Jag tyckte ändå det blev väldigt tydligt igår mitt i allt det fruktansvärda.

Inga kommentarer: