söndag, januari 15, 2017

Så som kvällarna ser ut

Vi lägger barnen varannan kväll. Vi ruckar inte på det, har aldrig gjort. Inte ens under den flera år långa period när åtminstone det ena barnet väldigt ofta skrek efter maaaamma, maaamma, maaamma och klamrade sig fast vid min kropp så Gustav fick dra loss honom och bära honom till sovrummet under illvrål ruckade vi på det. Varför fattar jag knappt så här i efterhand. Jag minns det som för jädra sorgligt.

Men nu är alla falla alla helt inkörda i detta system. Det är aldrig något tjafs, aldrig någon diskussion, aldrig några spörsmål i stil med "Ska jag eller du?" eller "MAAAMMA SKA LÄGGA!!!" eller "men vad fan, bloggar du nu, jag trodde du skulle lägga barnen?", och det är: Skönt.

Varannan kväll vid halv åtta ägnar jag en timme åt att jaga barn som inte vill borsta tänderna, titta på barn som hoppar i sängen, tjata på dem att välja bok, titta på barn som hoppar i sängen, säga åt dem att klä av sig, titta på barn som hoppar i sängen, skriksucka, titta på barn som hoppar i sängen, bli förbannad, titta på barn som hoppar i sängen, få en liten hjärnblödning, titta på barn som hoppar i sängen, hota med något, vad som helst, BARA DE SLUTAR HOPPA I SÄNGEN, kanske nå resultat, läsa bok, fnissa, kramas, se dem somna, älska dem halvt till döds.

Varannan dag gör jag vad jag vill medan ovanstående pågår.

Mmm... Vad Jag Vill.

Jag önskar jag inte hade så mycket kli efter Vad Jag Vill i mig i kroppen. Det hade varit oerhört mycket enklare. Men nu har jag det, och det är som det är, det funkar.

Ibland blir jag helt oresonligt vansinnig på mina vad-jag-vill-kvällar när Gustav drar ut på läggningen och aldrig går upp för trappan med sänghopparna FAST KLOCKAN HAR VARIT HALV ÅTTA JÄTTELÄNGE. Jag försöker sluta bli oresonligt vansinnig på det. Det är svårt.

Jag försöker sluta bli oresonligt vansinnig på sänghoppandet också. Det är också svårt.

Men framåt klockan nio är i alla fall oftast ingen oresonligt vansinnig längre, och det är ju bra.

Jag har tvättat och vikt tio maskiner tvätt i helgen och är inte igenom tvättberget än.

Nu ska vi se på Vita huset.

5 kommentarer:

Katta Kvack sa...

Åh ja, vi har också varannandagsnattning och jag gillar det. SPECIELLT de varannandagarna som inte är mina nattningsdagar. He he.

Elin Bäckström sa...

Så hög igenkänningsfaktor på den. Hade min man vid något enda tillfälle gett efter för MAAMMAAAA-skriken hade det lätt blivit skilsmässa. Det blir extra mysigt att läsa när man vet att man slipper kvällen efter :-)

stella sa...

hm ja jag har ju alla läggningar i stort sett för det är bara jag som bor med kotten, men iaf så har jag märkt att om det inte sovs kl 20 så förvandlas mitt annars ganska bra tålamod till helt obefintligt. jag ger också efter för mamma-skriken på ca 20 sekunder.

Anonym sa...

Här är en mamma som det inte skreks efter. Det skreks efter den andra mamman. Det är inte kul, ganska förfärligt till och med. Whatever you do, efterskrikna mödrar, ge inte efter. Ni är faktiskt inte bäst på föräldraskap trots att det låter så i 125 decibel. Och den andra föräldern vill vara lika behövd och längtad efter, och det blir den om ni låter den och barnet hitta varandra. Mvh tre år senare

Colombialiv sa...

Vi kör också varannanläggning, så himla värt!