torsdag, juni 30, 2016

Sidan 94 and counting

Alltså, jag har väldigt, väldigt roligt när jag skriver den här boken jag håller på med nu. Det har jag verkligen. Det är den jag började på när Johanna och jag var i Lissabon i våras, och sen dess har jag inte direkt haft någon tid att skriva, men den här veckan har jag ju haft det, och det har varit: EN FEST.

Det här är mina (OBS! egna) roligaste (OBS! ej nödvändigtvis som i haha) grejer med den:

- Den sjuttonåriga tjejen det handlar om flyttar från Stockholm och in i ett hus på en kulle "i en by utanför en by" i Småland med sin pappa, och i verkligheten finns det huset i byn där mina föräldrar bor och har legat på den där kullen och retat mig i hela mitt liv för att det är så förbannat fint men aldrig blir till salu så att någon (till exempel jag eller något av mina syskon) kan köpa det. Det är Säljeryds mest mytomspunna hus. Jag får som små rys över hela armarna när jag tänker på att Liv i boken faktiskt får bo där och riva tapeter, och elda i vedspis, och ha möss i köket. Det är väl så nära jag någonsin kommer att komma det där huset själv, antar jag.

- Livs pappa är kommunikationskonsult och på många sätt mycket, mycket lik mannen jag lever med när det kommer till intressen och detaljer och klädstil och samtalsämnen. Både Gustav och jag fnissar nästan ihjäl oss när jag till exempel skriver om hur pappan kommer hem och har åkt tåg och är sur över utbudet av vegetarisk mat på SJ och såna grejer. Jag klipper ut och mejlar de festligaste styckena om Livs pappa till Gustav med jämna mellanrum och så skriver han LOL tillbaka när han läst.

- Det finns en tjej som åker samma buss som Liv gör till skolan varje morgon, som spelar Candy Crush hela tiden, och eftersom Liv inte har någon aning om vad tjejen egentligen heter så börjar hon i huvudet kalla henne för Candycrush, och varje gång jag skriver det tycker jag att det ser hilarious ut, för VEM HETER ENS CANDYCRUSH?!?

- Det finns även en Dostojevskij.

- Och en granne som heter Torsten som hittills bara haft typ två repliker i boken och det är "Åh, fan" och "Där ser man."

- Ja, och så är Liv den typen av person som dagdrömmer nåt så djävulskt mycket hela tiden och fantiserar ihop hela historier i huvudet om folk hon inte vet någonting om och drömmer om att skaffa ett piano för att hela kullen de bor på känns så väldigt Jane Austen, och man kan ju verkligen relatera till dagdrömmande personer som tänker sig att de är med i Förnuft & Känsla lite då och då, det kan man ju, och...

... äh.

Ju längre jag gör den här listan, desto mer känner jag att min förläggare och min redaktör eventuellt kommer att få ett mycket hårt jobb med att rensa bort sånt som jag tycker är roligt men ingen annan från den här texten om den någonsin ska bli något av värde av den i framtiden, men SKIT I DET NU, this is not the time to ifrågasätta något, jag kör på. Vi får väl se var det hamnar till slut.

onsdag, juni 29, 2016

Saker jag tänker på när mina fötter automatiskt går in på Lindex

Jag är en person fylld av äventyrslusta och nyfikenhet, som verkligen älskar att dyka ner i nya ställen jag kommer till och testa nya grejer, upptäcka, hitta smultronställena.

SKOJA.

Det här är vad jag älskar: Vanligt. Kanske även: Rutiner. Och definitivt: Sånt som känns hemma. Om jag är på ett nytt ställe (till exempel Norrköping) så blir det extra tydligt, för det är en stad jag inte känner till, plus jag hittar ingenstans, och jag känner ingen, uh-uh, bäst att snabbt som fan hitta något som kan bli en vanlig rutin i de fyra (och en halv) dagar jag är här? Alltså, jag överdriver lite nu, men ändå inte. Jag hittade till exempel simhallen. Nu kommer jag gå dit vid samma tid varje morgon resten av morgnarna jag är här. Jag kommer att ha simmat sammanlagt 4000 meter när jag åker hem härifrån på fredag. Och jag kommer att ha valt skåp på ungefär samma ställe i omklädningsrummet varje gång.

Det är kanske inte mitt mest spännande personlighetsdrag, det här, but then again, världen kryllar väl av folk som är likadana. (Det är väl inte för inte som butikskedjor funkar så bra? Jag tror folk gillar att känna igen sig.) Och det är ju inte det att jag inte gillar att upptäcka nya grejer. Det är bara det att jag gillar att upptäcka de nya grejerna lite mer andra eller tredje eller fjärde gången jag upptäcker dem.

Utan att analysera ihjäl mig tänker jag att det åtminstone i mitt fall beror på att jag gillar när jag vet hur saker och ting funkar, och att jag inte direkt gillar känslan av att inte ha kontroll när jag inte vet hur saker och ting funkar. Första gången man gör något vet man ju inte det. Det finns ett stresspåslag i det. Man kanske gör fel när man beställer vid baren istället för vid bordet när man vill ha en öl någonstans. Verkar lost när man inte vet om man ska visa busskortet för chauffören eller hålla fram det framför nån himla platta. Framstår som dum när man måste fråga efter vägen till typ... Strömmen.

(Detta "Strömmen"! Det finns ju inte med på google maps! Hur ska man då kunna sitta "hemma" i sin soffa och plugga på så man vet vad det är man förväntas gå runt innan man går utanför dörren?)

(Svar: Man frågar de man lånat lägenhet av.)

(Duh!)

(Men ändå.)

Aja.

Jag har i alla fall (förutom att automatiskt dras till Lindex och Åhléns och Indiska) idag köpt glass på Halvars, som man tydligen ska when in Norrköping, och se där! Det gick ju bra fast jag aldrig köpt glass just där förut. Nu ska jag väl snart gå mot filmstaden och se på veckans tredje bio, för det brukar jag göra på kvällarna. Jag har slut på kärleksfilmer, så jag kommer vara tvungen att se Independence day - Återkomsten. En uppföljare, alltså. Kan väl inte bli bättre.

tisdag, juni 28, 2016

Mitt framtida liv som fisk

I september öppnar simhallen i Gnesta (igen, den har varit stängd för renovering sen vi flyttade dit) och inför det känner jag ett mycket starkt YEAH BABY, YEAH! Det kommer vara ungefär 500 meter från min dörr till simhallen då och HERREGUD vad jag ska simma. Jag ska simma så mycket att jag på sikt kommer utveckla gälar.

Till exempel på morgonen?

I morse simmade jag 1000 meter i Norrköping. Eller ja, alltså, jag simmade inte runt hit och dit inne i Norrköping, nån måtta, jag gick till simhallen. Den ligger ungefär 500 meter från lägenheten jag lånar här, så det var en bra övning inför mitt nya liv som fisk i höst. Det fanns utomhusbassäng. Det var nästan inget folk. Jag behövde således bara rulla upp ur sängen, ta med mig en handduk och en baddräkt och ett hänglås, gå till simhallen, simma en halvtimme, gå hem, äta frukost, börja jobba.

Det var perfekt.

Ingen crawlade ens.

Här är en mycket rolig låt på temat.

Hej på er.

måndag, juni 27, 2016

Om ensamvargar och flockar och Norrköping och sånt

Okej, hej, nu har jag tänkt på det här med "ensamvarg" och "en varg söker sin flock" helt orimligt länge, HUR ÄR DE SABLA VARGARNA ENS? Är de i flock eller är de ensamma? I flock, ju? Vän av ordning undrar: Varför finns då uttrycket "ensamvarg"?

*vän av ordning googlar*

Okej, hej igen. "Vargar är flockdjur. Det är ovanligt att se ensamma vargar om de inte blivit utstötta ur flocken. En ensamvarg betyder alltså någon som inte hör hemma eller inte har någonstans att gå."

Alltså mot sin vilja? Med stora tårar rullande nerför tufsiga kinder?

Vad jag skulle säga egentligen var att jag jobbar den här veckan. Jag har därför åkt till en främmande stad (den heter Norrköping), lånat en lägenhet, tagit med mig min dator, bänkat mig i soffan, och nu tänker jag sitta här tills på fredag och skriva bok medan min familj har sommarlov hemma. Detta, har jag förstått, är tydligen lite märkligt? (Ska du åka till Norrköping? Hela veckan? Varför då? Vill du inte träffa din familj på kvällarna? Kan du inte bara... vet inte, gå till biblioteket och jobba, som normalt folk, och komma hem lagom till middagen?)

Jo?

Men jag kan också åka till Norrköping.

Här får jag: Vara själv hela tiden. Prata med noll personer. Jobba hur länge jag vill. Äta vad jag vill till middag. Gå på bio varje kväll för mina fyra gratis biobiljetter som legat i plånboken i ett halvår. Tänka på skriv dygnets alla vakna (och sovande) timmar.

En annan slags semester, kan man säga.

För mig i alla fall.

Hoppas och tror att det inte behöver innebära att min flock har stött mig ifrån sig, eller att jag stött ifrån mig min flock, utan mer att... jag är i Norrköping i fem dagar, och sen kommer jag hem.

Jag tycker det ska bli skönt.

onsdag, juni 22, 2016

12 timmar med mobilkamera

Klockan 8 tyckte Svante och jag att det var dags att gå upp. Då hade vi redan spelat Candy crush i sängen i en halvtimme i väntan på att Rufus skulle vakna, men det verkade inte vara aktuellt, så vi gick upp, och gjorde kaffe.

Klockan 9 satt vi fortfarande och åt frukost i glasverandan. Rufus lajvade tonåring och sov.

Klockan 10 hade alla vaknat, frukosten var bortplockad, och jag hade letat fram en lie för att slå den mest vildvuxna delen av gräsmattan innan jag gav mig på den med gräsklipparen. Det kändes lite som ett äventyr, emedan jag aldrig liat något innan. Det är vanligtvis alltid en massa män här som vill hålla i lien? Män verkar tokiga i liar. Hur som helst: jag liade fram smultron. Win!


Klockan 11 var jag så fruktansvärt varm att vi släppte allt och åkte och badade.


Klockan 12 åt vi korv.


Klockan 13 lekte vi Ben 10, det var fruktansvärt komplicerat och fruktansvärt tråkigt för alla som inte sett själva teveprogrammet (och det hade inte jag) så efter en mycket plågsam halvtimme övergick leken i klassikern mamma-tonårsson-bebis istället. Den kunde vi alla.


Klockan 14 klippte jag gräsmattan som jag hade liat ner lite halvbra och det var sannerligen för jädra jobbigt, tyckte både gräsklipparen och jag.



Klockan 15 fick vi glasspaus.


Klockan 16 började jag bli oerhört trött på att hantera gräs. Och barnen började bli oerhört trötta på livet i allmänhet.


Klockan 17 letade vi upp en camping som hade minigolf.


Klockan 18 ändrades plötsligt reglerna för bangolf, och det visade sig att den som hade FLEST slag faktiskt VANN. Little did I know.

.

Klockan 19 blev Svante akut tuggnödig, och var tvungen att sätta sig på parkeringen och äta melon. Tror fan det, varför hade ingen gett oss middag?



Klockan 20 var vi hemma, åt mat, och det började regna. Jag tog in duken.

Och det var den semesterdagen?

Nu ska vi se på fotboll och somna i soffan.

tisdag, juni 21, 2016

Oh my godness, mamma, SHIT YEAH, menar du ALLVAR?!?

Hej från ett lekland i Norrköping! Mina barn är i extas. Vi har varit här en gång förut (Busfabriken) och kommer att åka hit igen. De har så fruktansvärt roligt bland rutschkanor, studsmattor, bollkanoner, klättergrejer att de pratar om stället i månader efteråt. Och call me crazy, men jag tycker att den typen av glatt humör hos barnen är rätt kul att framkalla med jämna mellanrum, trots att lekland kanske inte är ett ställe jag själv hade valt att tillbringa min semester på om jag fick välja fritt. Igår kväll när jag kollade vädret och såg nothing but moln över torpet kändes det således rätt kul att bara: "Nä, vet ni? Vi åker imorgon. Direkt efter frukost." De vrålade rätt ut. Plus att de klarar sig själva? Vi bestämmer ett bord som är vårt basläger och sen försvinner de iväg och jag får sitta och läsa bok/dricka kaffe/blogga medan de leker.  Ibland kommer de kutandes och skriker olika grejer i mun på varandra. "JAG VÅGADE ÅKA RÖDA RUTCHKANAN!!!" "SVANTE VÅGADE ÅKA RÖDA RUTSCHKANAN!!!" "HELT SJÄLV!!!" "HAN ÅKTE HELT SJÄLV, JAG BEHÖVDE INTE ENS HÅLLA HONOM I HANDEN!!!" Sen försvinner de igen, sida vid sida, helt svettiga.

Snart ska vi dricka slush med sjutusen färgämnen i.

Det finns en risk att jag tänker säga ja till allt hela dagen?

Hoppas.

måndag, juni 20, 2016

Tre kilometer

Förresten har jag en ny sommarstrategi när det gäller springande.

Min förra strategi var så här: Försöka lära mig att springa en mil utan svårigheter (detta är en fix idé jag haft som livsmål i sju år nu tror jag, och jag fattar inte varför jag håller fast vid den, att springa en mil kommer aldrig att ske utan svårighet för mig) genom att ge mig ut på rundor som jag tänkte skulle vara fem eller sju eller åtta eller tio kilometer långa när jag började springa. Och sen blev det svinjobbigt och tråkigt och hemskt efter en ganska kort stund, som det ju blir när jag springer. Och då började jag gå. Och sen sprang-gick-sprang jag rundan runt och kom hem och var förbannad och kände mig misslyckad och det blev aldrig lättare och det blev aldrig kul, och jag kände mig aldrig nöjd för att jag "i alla fall hade tagit mig runt", jag kände mig nästan alltid bara förbannad för att jag inte klarat det.

Den strategin har jag haft nu i ungefär fem år.

Eller ja fem "år", det har ju varit så jädra tråkigt, så jag har egentligen mest haft uppehåll om jag ska vara ärlig. Jag börjar om varje maj och slutar i vredesmod varje september, och jag hatar varje meter jag springer.

Den här sommaren tänker jag således inte springa en enda löprunda som är längre än tre kilometer.

Tre kilometer, däremot? Det ska jag kuta, har jag tänkt. Många, många gånger.

Tre kilometer är nämligen (nästan) kul. Tre kilometer orkar jag faktiskt springa. Och jag orkar andas under tiden, jag orkar lyfta fötterna, jag orkar mima med till låtarna jag lyssnar på, och jag orkar spurta på slutet. Det går långsamt, och det är fortfarande skitjobbigt, men jag känner mig i alla fall inte asförbannad och misslyckad varje gång jag kommer hem, jag känner mig nöjd.

Så nu skiter jag högaktningsfullt i fem eller sju eller åtta eller tio kilometer under hela juni, juli, augusti och kanske resten av livet och springer mina tre kilometer tills jag känner mig snygg och stark och snabb som vinden när jag gör det.

Det kanske aldrig händer?

MEN SE FALL JAG BRYR MIG, jag är hyfsat säker på att jag kommer kunna leva mitt liv alldeles utmärkt utan att någonsin bli en person som springer en mil utan svårighet, jag får väl skaffa mig ett nytt livsmål i så fall JÄVLA TIO KILOMETERSTRÖK, kanske att sticka mina egna tröjor.

Vi får se.

Bladenbrinner.se


Kickstarterkampanjen för Bladen brinner avslutades i torsdags kväll, och landade på 148 000 kronor. Det gör 1. Podden till den näst mest crowdfundade podd någonsin i Sverige, och 2. Oss väldigt, väldigt glada. Det är smått otroligt med gensvaret vi fått, faktiskt? Jag tolkar det som att vi var långt ifrån ensamma om att längta efter att barnböckerna också ska lyftas upp i ljuset någon sabla gång här i världen, och det, my friends, känns ju oerhört FINT.

Väldigt, väldigt stort tack till alla som varit med och hejat och delat länkar och bidragit till kampanjen och varit snälla!

Vi firade med att bygga en sajt, som man kan hitta om man klickar sig in på www.bladenbrinner.se Där kommer man kunna lyssna på podden så småningom, men också läsa om oss, om idén, hitta våra kontaktuppgifter und so weiter. I september släpper vi första avsnittet!

söndag, juni 19, 2016

Sommaren 2016

Det är sommarlov för barnen i det här huset nu, och de ska vara lediga i en evighet. Det ena barnet grät för det igår, för han skulle nästan dö utan sina kompisar om han var tvungen att vara ledig hela jädra tiden. Det andra barnet grät för att sommarlovet en gång kommer ta slut, och han skulle nästan dö om vi lämnade honom på förskolan igen. Yeah, yeah. Det är fan inte lätt att göra alla nöjda samtidigt i en familj. Det är det inte.

Imorgon åker jag själv med barnen till torpet.

Jag vet inte vad vi ska göra där riktigt, men jag tänker att det kommer bli typ: tjafsa om olika grejer, spela kubb, baka kakor, se på fotboll, leta smultron, äta kräm till middag, längta efter internet, få myggbett, vara rädd för möss, kanske bada. Jag har lovat att vi ska åka på lekland. Helst kommer jag vilja gå på loppis. Och sen blir det midsommar, och då kommer det folk.

Idag berättade Rufus att han hade fem idoler i livet. De är allihop youtubers: Ufo, Softis, KimmyPOWER, Fat Toni och Stamsite. Jag fick googla stavningen. Sen hade han frågesport med resten av familjen i en kvart om olika pokémons, och jag fick 1 av 3 rätt, och det var bra försökt, men ändå inte nog, jag måste skärpa mig.

*skärper mig*

De är så stora nu.

torsdag, juni 16, 2016

Vad jag ville, hur det blev

Vad ville du bli när du var liten?
Sjöjungfru, tanten som jobbar i godisbutiken som Pippi handlar godis i, lärare (om jag skulle få tillgång till materialrummet) och författare. Hade även en kort period när jag ville bli försvarsadvokat i USA för att min tuffaste kusin Anna ville det.

Vad trodde du att du skulle bli när du var tonåring?
Psykolog eller journalist.

Gick du någon nishad gymnasielinje?
Verkligen inte, jag gick samhäll - samhäll.

Vad hade du för betyg?
Den sortens betyg som man får när man har lätt för att lära, tycker om att plugga, och är livrädd för  att känna sig dum och misslyckas. På högstadiet tror jag jag fick 4.8 i snitt till slut. På gymnasiet 19.5.

Vilka var dina bästa och sämsta ämnen?
Mitt allra bästa var väl svenska. Men högt upp på listan ligger även: matte, kemi, foto, engelska. Mina sämsta? Idrott och geografi, kanske.

Utbildade du dig efter gymnasiet?
Gud, ja. Wild horses couldn't have stoppat mig från universitetet, jag hade drömt om universitetet sedan jag var tolv. Jag läste först litteraturvetenskap i tre terminer, och sen journalisthögskolan i 2,5 år. Jag vet inte om jag är färdig än.

Vilket var ditt allra första jobb?
Det var nog det när jag städade charterflygplan ihop med Carolina Klüft.

Vad har du mer haft för yrken?
Jag har: städat flygplatsen i Växjö, varit vårdbiträde, jobbat som personlig assistent, jobbat på café, varit gyminstruktör, passat barn, sommarvikarierat som reporter på lokaltidning, jobbat på Kamratposten, varit redaktör för Barnens bokklubb, varit redaktör på bokförlag, stått i bokhandel och, hm, hm, hm ... vad mer? Jag har planterat skog.

När hamnade du i den banan du är i idag?
Alltså, det var en glidande förskjutning från journalist (som skrev för barn) till journalist (som skrev om böcker för barn) till journalist (som skrev böcker för barn) till författare (som ibland gör journalistiska grejer). Jag upptäckte att jag kunde skriva för barn när jag fick praktik på Kamratposten under journalisthögskolan. Jag tänker att mycket av det jag kan på något vis härstammar från tiden på KP.

Vilken är stunden då du liksom visste att du är på rätt väg?
Det var kanske när jag fick i uppgift att skriva en "Kärlekens ABC" till alla hjärtans dag under min praktik på KP, och det skulle bli en berättelse, med ett kapitel för varje bokstav, och Emma Hamberg skulle rita bilder till. Helvete, vad jag hade kul. Och fick beröm. Och kände mig on top of the world. Efter det bestämde jag att "skriva för barn" var min grej.

Vad brukar du få höra att du är bra på i ditt jobb?
Att hitta rätt ton och nivå för den ålder jag skriver för, och vara rolig när jag skriver om vardag.

Vilka är dina sämsta sidor på arbetet?
Jag har svårare och svårare att släppa kontrollen, och lita på att andra människor kan och sköter sitt jobb utan att jag håller ett vakande öga på dem och kanske lägger mig i, eller dubbelkollar (eller tar över och gör allt själv). Ju längre jag jobbar som egenföretagare och sitter hemma utan kollegor, desto sämre blir jag på att samarbeta. Jag vill göra allt på mitt sätt, eller inte alls. Det är inte så sympatiskt.

Tre saker du är extra stolt över att du gjort i ditt jobb?
- Att jag fått femtonåriga killar som "hatar alla kärleksböcker" att läsa en romantisk komedi som "Det är så logiskt alla fattar utom du" och motvilligt erkänna att de gillat den.
- Att jag åkt fucking land och rike runt och gjort skrivövningar med högstadieelever och särskoleelever som tror att de hatar att skriva och inte kan hitta på, och fått dem att fnissande komma på skitbra grejer och skriva texter på löpande band.
- Att det ringde (!!!) en fjortonårig tjej till mig en gång och ursäktade sig för att hon inte var så bra på svenska och sa att hon bara ville säga att hon aldrig hade lyckats läsa en bok på det här nya språket förut, men nu hade hon läst min, och nu låg hon i sin säng och "bara kände så himla mycket" så hon var tvungen att ringa och prata lite.

Vad går ditt jobb ut på mest?
Att skriva böcker. Och åka runt till skolor och prata om böcker, läsande och skrivande.

Vad skulle du vilja jobba med om du inte gjorde det du gör nu?
Jag skulle vilja vara lärare på särskolan, kanske. Eller psykolog.

Vad tror du skulle vara det sämsta jobbet för dig?
Politiker, åh, fy fan, jag skulle aldrig, aldrig, aldrig palla, jag skulle gråta hela tiden, jag är så imponerad av att de orkar bli tittade på hela tiden, och synade i varje söm, och vara med i debatter som är bråkiga.

Vad gör du om fem år?
Jag hoppas att jag gör ungefär samma sak som nu.

Vad gör du när du är 60 år?
Då har jag börjat min transformation till att bli en (blek) kopia av Barbro Lindgren, och när jag är åttio, som hon, då lever jag också på en gård och sitter under ett träd, och går små promenader, och tänker på grejer hela tiden, och ibland skriver jag ner dem, och kanske blir det böcker av det, kanske inte.

Vad skulle det stå på ditt visitkort om du fick drömma?
"Bra på att rita", kanske. Det är så himla coolt med folk som kan rita.

onsdag, juni 15, 2016

Packar upp


I våras skrev en författarkollega till mig typ så här i en facebookstatus: "Tack alla 20 skolklasser jag träffat under författarbesök i veckan! Ni har varit fantastiska. Nu behöver jag en helg där jag bara får dammsuga." Jag tryckte like. Jag kunde relatera. Varje gång jag kommer hem efter att ha föreläst någonstans vill jag städa och dammsuga och byta lakan och vattna blommor och nypa blad från pelargonerna och packa upp min väska och sen vill jag kura ihop mig som en katt i ett litet hörn av mitt hem och ligga där och djupandas i ett dygn eller två, medan barnen klättrar omkring på mig och pladdrar om minecraft och trycker sig mot mina överarmar, som vore de gosedjur.

Igår kväll kom jag hem efter terminens sista föreläsning.

Idag har jag mina mjukaste kläder.

Snart får jag sommarlov.

Då hoppas jag att jag kanske kan somna utan vända huvudet mot kudden och trycka tinningen skithårt mot fluffet, för att stänga av listandet av saker jag måste tänka på imorgon, listandet av saker jag ligger efter med, listandet av allt jag behöver få bortgjort.

lördag, juni 11, 2016

Greetings from Frankfurt

Kära dagbok! 

Är i Frankfurt. Jag blev nerbjuden hit av min tyska översättare, för att delta i ett översättarseminarium på universitetet. Jag tycker det är 100% fascinerande att det finns en massa tyska studenter som sitter på ett universitet i Frankfurt och läser svenska av alla jädra språk de skulle kunna läsa. En del av dem vill bli översättare, och idag har jag varit med på en workshop där de dissekerade ett stycke av "Allt jag säger är sant". Bland annat uppehöll de sig en ganska lång stund vid hur man skulle översätta exempelvis "våldshångla med en vägg" som jag uppenbarligen tyckte var helt normalt uttryck när jag skrev boken. Idag, när jag satt och skulle förklara exakt hur jag menade när jag valde just de orden, och beskriva "auran kring uttrycket"... well. Svårt. Det är 100% fascinerande med översättningar också.

Det roligaste var ikväll, när jag och översättaren satt på en scen och samtalade inför publik, och jag fick läsa inledningen på "Allt jag säger är sant" på svenska, och hon läste samma inledning på tyska. direkt efter. 

Det är tamejfan rätt fräckt ändå att höra sina ord på ett annat språk.

Nu är jag trött.

Internet är slött.

Det rimmade.

torsdag, juni 09, 2016

Stöd Bladen brinner du också!


Det är en vecka kvar på kickstarterkampanjen för barnboksprogrammet "Bladen brinner" nu, och 237 extremt sympatiska människor har gått in och bidragit för att göra podden verklig. Du hinner också!

Det är för en god sak, jag blir skitglad, och det är inte svårt.

Klicka här för att komma till kampanjen!

Och! Om man aldrig har varit inne på kickstarter förut och undrar hur i hela friden man gör för att stödja ett projekt kan man kolla på den här filmsnutten, där jag guidar genom alla stegen, berättar exakt var man klickar och vad man ska fylla i och hur det funkar.



Puss på er!

onsdag, juni 08, 2016

Skrump

En ganska trist sak med att vara jag nu för tiden är att det krävs så himla, himla lite för att det ska gå hål på mig (alltså inte bokstavligt, jag är fasen rätt tjockhudad så, men tänk ballong) och all luft ska pysa ut, och när all luft pyst ut återstår bara lite skrump. Och skrump har liksom aldrig gjort något bra för världen. Skrump orkar inget, och vill mest gråta. Och då kan man fasen lika gärna gå och lägga sig.

Liten lista över sånt som sticker hål:
När något är omotiverat fult och funktionellt.
När folk är dumma i huvudet på twitter.
När jag måste städa köket efter maten och komposthinken är full så det inte finns någonstans att skrapa av tallrikarna.
När någon tycker något om mig.
När jag kommer på något dumt jag sa eller gjorde för femton, tio, fem år sedan.
När diskmaskinen är full.
När någon inte tycker om saker som jag tycker om.

Nyss blev jag till skrump för att folk på instagram inte gillar koriander, och uttryckte sig hårt, och gjorde sig roliga på korianderns bekostnad.

!!!!!

Kämpar väl på här i all min rimlighet.

Jag har inte sett ett enda tv-serieavsnitt sen jag såg om Felicity.

Det är väl kanske där skon klämmer.

tisdag, juni 07, 2016

Storkålen, lillkålen och en garderobsmakeover

Alltså, typ så här, fast inte ditritad helt fult av mig själv med dålig penna, utan av något proffs? Struntar i om det började som ett skämt. Snart gör jag det på riktigt. Det är det här, och sen den totala makeovern av min garderob så att den mer ser ut som Sarah Sheppards (svart) än som min (frukt och grönt). Och jag hör er, jag hör er, ni ba: Åh, nej, inte svart, var inte så tråkig, FÄRG FÖR FAN! Men jag har ett så färgglatt inre liv, förstår ni. Och jag sysslar med barnböcker. Det får väl finnas en gräns.

(Skoja.)

(Det får det inte.)

(Men hon har verkligen helt sjukt snygga kläder.)

Idag har jag hur som helst dopat mina odlingar genom att plantera in några groteska grönkålsplantor som drivits upp i mammas och pappas växthus. De var en halvmeter höga. De små ynkliga stackarna vi kämpat på med här hemma var i jämförelse... som knappnålar. Eller, om man så vill: Hade de båda ytterligheterna spelat huvudrollerna i en familjefilm från 1989 så hade den hetat typ "Älskling, jag krympte kålen" och så hade storkålen fått leta efter lillkålen med förstoringsglas. If you know what I mean.

Godnatt då?

måndag, juni 06, 2016

Barbro

Så, vad har ni gjort i helgen då?

(Jag vet, jag vet, ni har varit på Håkan.)

Själv har jag träffat Barbro Lindgren.

Det är, i min värld, ungefär likställt med att träffa... vet ej, men nån oerhört upphöjd person i alla fall, nån som man beundrat i nästan hela livet. Vi fikade i hennes trädgård på Öland. Jag intervjuade henne till Bladen brinner. I flera timmar fick jag vara där med henne, och ställa hundra frågor, och lyssna på hennes svar och kolla på hennes hus och hennes gamla slagbord och hennes citrusträd i växthuset och prata om dagböcker och depressioner och katter och barn och frihet och ensamhet och grisen Benny och skrivande och tänkande och vikten av att rummen omkring en ska vara rätt för att man ska trivas.

Hon vill inte vara någons mentor.

Men för mig kommer de där timmarna i hennes trädgård från och med nu i alla fall att kännas viktigare än väldigt, väldigt många andra timmar av mitt liv.

Ni får höra en liten del av samtalet i podden i höst om ni vill.

Resten ska jag ha under huvudkudden.

torsdag, juni 02, 2016

10 år som bloggare

Idag fyller den här bloggen 10 år.

När jag startade den hade jag läst bloggar (Silverfisken!) i något år, och tänkt att det verkade kul, åh, det verkade askul att få skriva om små saker i sin vardag, bara, och låta vem som helst läsa det, tänk om jag också skulle?

Jag minns att jag satt på mitt frilanskontor som jag hyrde på Wallingatan när jag fattade beslutet. Jag döpte bloggen till "Onekligen" för att jag någon gång i nittonårsåldern kommit fram till att "onekligen" var mitt favoritord, och registrerade mig på blogspot, och det kändes: stort. Jag hade aldrig skrivit något på internet innan.

Det allra första inlägget var kort. Jag var 26 år och hade noll barn och bodde på Hägerstensåsen och försökte frilansa som journalist samtidigt som jag jobbade extra på Pocketshop. Gustav och jag åt ibland glass på Nytorget. Jag var bästis med Karin och bästis med Linda, och jag drömde om ett torp, som vi köpte strax därefter. Jag och Elin hade precis släppt vår första bok. Jag minns det som en väldigt bra tid?  Och fast jag skäms ganska mycket när jag läser inläggen nu tycker jag det är en ynnest att ha den här bloggen, och kunna läsa tillbaka, och kanske komma ihåg.

Sedan dess har jag slutat försöka vara rolig i varenda inlägg.

Jag har lite fler barn och lite fler böcker och bor på ett annat ställe, och blogglusten kommer och går.

Jag tänker ofta att jag inte vill längre. Att jag ska stänga ner min blogg, stänga ner mitt instagramkonto, stänga mitt twitterkonto och gå ut i skogen och sätta mig på en sten och bara vara jag, inte Onekligen. Men jag tänker ofta att det fortfarande är väldigt roligt också. Och jag vet inte om jag skulle kunna hålla mig på den där stenen speciellt länge.

Det har varit ett jädra snilledrag att ha den här bloggen för mig som skrivande person. Inte bara för att den gett mig nya kontakter (och bokkontrakt) och blivit som ett skyltfönster för de böcker jag skrivit, utan för att jag skrivit dagligen, och det har gjort mig bättre. Jag tänker att det som blivit min ton, min humor i skrift, mitt språk, det som jag använder mig av när jag skriver böcker... det kommer härifrån.

Tio år är länge.

Tänk alla tecken och ord.