måndag, februari 29, 2016

Och en annan grej som hände idag...

... såg en älg från tågfönstret!!! Skrek nästan för att jag blev så exalterad.

Det är något med älgar. Jag älskar dem och är skiträdd för dem och älskar dem och är skiträdd för dem och älskar dem och... häromdagen när Svante och jag varit på simskola fick han sitta fram i sin bilstol och sköta spotifylistan på hemvägen, och plötsligt fick jag för mig att vi skulle köra på en älg. Det tog väl en halv sekund innan jag hade jag spelat upp hela kraschen i huvudet. Jag såg i ögonblicksbilder: Hur bilen voltade. Hur jag omtumlad tittade upp och tänkte "Vi klarade oss ändå, vi lever", tills jag vände mig om mot Svante. Allt blod. Ambulansen. De skakande huvudena. Mitt skrik. Och hela tiden tanken "Det är mitt fel. Jag borde inte ha låtit honom sitta fram. Det är mitt fel. Jag borde ha reagerat snabbare. Det är mitt fel. Jag skulle ha gått med på att stanna och äta den där glassen han ville ha, så hade vi missat älgen med fem minuter. Det är mitt fel. Jag kommer aldrig att kunna förlåta mig själv. Det är mitt f...

Repeat.

Det var bara i mitt huvud det hände, ja, men det räckte. Fick höja volymen på stereon i panik och börja sjunga med till låten han valt för att sluta spela videofilmen i huvudet och lyckas köra vidare.

"För vi ska bada nakna på Sergels torg, och leva liiivet uuuutan sorg!"

Ibland fattar jag verkligen inte hur man ska göra för att våga vara förälder.

Men från tågfönstret var älgen cool.

Hen är säkert en snäll affärsresande precis som jag and all, men...

Det här är en grej jag inte visste att jag skulle tycka var pyttelite läskig förrän jag började göra författarbesök på skolor och åkte land och rike runt och bodde på lite allehanda orter en natt eller två: Sova på ett obemannat hotell. Det har hänt flera gånger att jag kommit till någon ort med ett tåg eller en buss på kvällen, haft en adress till hotellet, letat mig dit, och hittat ett kuvert med rumsnyckeln i. "Välkommen! Hotellet är obemannat mellan 17-08. Vill du äta tidigare står det en macka i kylskåpet i köket."

Det otäcka är att man inte riktigt vet om man är själv på hela hotellet. Och om det i så fall är bra eller dåligt. För vad föredrar man - att sova helt ensam i ett främmande hus på en främmande liten ort? Eller sova med... säg, en annan okänd gäst i ett främmande hus på en främmande liten ort?

Hej från en som är i Asarum, på ett ödsligt obemannat hotell, och just hörde steg i trappan.

fredag, februari 26, 2016

Min enda chans

Vaknade med den här tanken: Tänk om det finns någon grej som är som klippt och skuren för just mig  (till exempel vad som helst, att bygga robotar, krossa sten, hjälpa nyanlända att lära sig svenska, dansa jitterbugg, fiska makrill, vårda sjuka barn, vad vet jag), och om jag bara ägnade mig åt den sysslan skulle allt liksom falla på plats, och sen skulle jag få vara en sån som blir intervjuad i kanske Ica Kuriren och bara: "Sen jag började fiska makrill har mitt liv fått en helt annan mening, jag var ämnad för det här." OCH SÅ UPPTÄCKER MAN ALDRIG SITT KALL?!? OCH SEN DÖR MAN?!?

Slösigt.

Har aldrig fiskat en enda makrill, så hur skulle jag kunna veta säkert?

Nyss sa nån i någon pod jag lyssnar på (Nord & Francke, tror jag) att den klassiska medelålderskrisen "Men shit, blev det inte mer än så här? Var det här allt?" bara är något en priviligerad medelklass ägnar sig åt. Det låter verkligen, verkligen rimligt.

But then again, har aldrig tillhört någon annan samhällsklass heller, så hur skulle jag kunna veta säkert?

Vaknade i alla fall med tanken att alla människor på jorden i teorin skulle kunna ha en utskuren väg från början. En slags "om du bara gör de här valen efter dina unika förutsättningar, så kommer du nå din fulla potential, och må maximalt bra"-stig, men att typ 98-99% av oss aldrig riktigt hittar den, vi bara lallar omkring på något irrspår vid sidan av utan att ens fatta hur vi hamnade där, och sen dör vi, och så var det med det.

Menar inte att man måste hålla på att maxa allt jämt, tycker det finns en stor poäng med att tänka full potential, schmull schmotential och ta en kaka till också, men eeeeeek, ändå.

Tanken på att det här är min enda chans.

onsdag, februari 24, 2016

Onsdagkvällar vi minns

Först: Ena barnet skriker i en halvtimme över lord knows what, och kräver pizza för att bli glad.

Efter det: Jag packar in oss alla tre i bilen och kör till pizzerian och ger mina avkommor allt de ber om: pizza "utan allt, bara oliver" och pizza "utan allt, bara paprika", läsk, äppeljuice, klubba, min värdighet, what have you.

Sen: Kör vidare till affären och handlar tre kassar mat medan barnen, märkligt nog plötsligt hyfsat speedade, kutar runt och jagar varandra och skrikskrattar DU ÄR EN CHOKLADBOLLSBAJS till varandra mellan gångarna.

Vidare: Packar in hela cirkusen i bilen och vrider om nyckeln. Upptäcker det här festliga: Bilen är död.

Och då: Packar ut hela cirkusen igen, och låser bilen. Släpar tre kassar mat, en kartong skridskor, ett glatt barn och ett annat gallskrikande barn som VILL HAAAA EN BIIIIIL, FÖR JAG OOOOORKAR INTE GÅÅÅÅ TILL MORMOR OCH MORFAR NÄR DET BLIR JUUUUUL till fots hem i midvinterkyla.

Nu: Gör sälen ner i sängen och somnar?

Oh yes.

tisdag, februari 23, 2016

Team snäll

Men gud ändå, vad de gaddar ihop sig nu för tiden, de små liven jag avlat fram. Vi hade dansbattle här nyss. Svante var domare, och jag och Rufus battlade. Det här är poängen jag fick från Svante efter att ha kört mina grymmaste moves med sinnessjukt stor inlevelse: 1 (motvillig). Det här är poängen Rufus fick från Svante efter han kört sina: 5 000 199 (plus en pokal). WTF?!?

Jag sträckte mig ändå nästan i låret.

Man tycker att det borde betala sig.

Meanwhile, i Felicity, har saker och ting börjat kajka ur. Jag har några avsnitt kvar, och tittar på dem med skeptiskt uppspärrade ögon. När allt är över kommer jag att ha lagt 60-70 timmar av mitt vuxna liv på att se om en college-tv-serie från sent 90-tal. Det var det värt. Jag känner det som att de är mina bästisar. I fallande skala kommer jag (när jag låtsas att jag går på deras college, alltså) bäst överens med: 1. Felicity och 2. Noel och 3. Javier, och det här är min spaning kring det: Jag gillar snälla människor.

Inte så jädra dumt av mig, ändå.

söndag, februari 21, 2016

Spridda skurar från en helg

Okej, såg ni Martina Haag på Skavlan i fredags, eller? Jag tycker det är så beundransvärt att hon kör helt på linjen: Jag pratar bara om min upplevelse, jag vill inte nämna min före detta man, jag tänker inte prata om hans nya kvinna, och jag tänker definitivt inte prata om barnen, det jag möjligtvis kan prata om är det här: Att bli lämnad, och bli så ledsen så man tror att man ska dö. Det gjorde ju ont att titta på intervjun (som väl är den enda intervjun hon gjort kring boken, va?). Men jag tycker hon framstår som stark och cool, och modig som vågar sitta där och vara uppenbart skakad. Har inte kunnat sluta tänka på de där tio teveminutrarna på hela helgen.

I övrigt har jag städat på den nitiska nivån: duschat alla växter, dammsugit alla lister, dammtorkat av alla lampor, färgsorterat barnens bokhylla, vädrat alla täcken och kuddar, skakat alla mattor, etc, etc, etc. Blev så lugn i själ och hjärta av detta att jag glädjestrålande vände mig mot Gustav efter fyra timmars slit och bara: "Det här är min bästa lördag på hur länge som helst!" Blicken han gav mig då. Hehe. Hehehe.

Nu har jag som plan för resten av helgen att äta choklad och gråta åt nåt, kanske en teveserie.

Vill skitgärna gå och se Sufragette!

Det var det.

fredag, februari 19, 2016

Att skriva snabbare

Det här är en artikel jag tänkt på mycket de senaste dagarna. Den är skriven av en författare, som ger sina bästa tips och trix till hur man kan skriva snabbare när man vill få ur sig sin roman. "Hur jag gick från att skriva 2000 ord om dagen till att skriva 10 000 ord om dagen" heter den, fast på engelska. Mhm.

TRICKFILM!!!

Här är hur snabbt jag skriver roman i jämförelse med artikelförfattaren: I slow motion, fast långsammare ändå. En exceptionellt bra skrivdag kommer jag som mest upp i 2000 ord. En rätt bra skrivdag kanske jag skriver 1000. Och jättemånga andra skrivdagar klämmer jag ur mig... 300 ord? Ibland inga alls. Och det är okej, det är så jag funkar, det måste väl inte gå snabbare, för snabbt är inte nödvändigtvis samma som bra, och blaha, blaha. Men ändå, denna (ursäkta språket) jävla artikel:

TRICKFILM!!!

Att tänka på de där 10 000 orden är som att tänka på rymden. Det är helt och hållet obegripligt för mig hur en person kan ha som rutin att skriva 10 000 ord i en roman om dagen, i dag efter dag efter dag. Hon ljuger? Hon måste ljuga? Hon har skrivit fel tio tusen gånger i artikeln, och menar inte "ord", hon menar "tecken"? Hon är en freaking robot?!? Mina tre (egna) ungdomsromaner är på ungefär 60 000 ord allihop. Om jag hade varit artikelförfattaren hade de alltså tagit mig sex dagar att skriva dem? Sex dagar? Jo, tjena.

Ska släppa detta snart (helst innan jag får högt blodtryck), men det är svårt, alltså. 10 000 ord. 10 000 ord! TIO TUSEN ORD!!!

Tar väl min fula avundsjuka med mig och går och gråtskriker in i nån kudde här nu då.

onsdag, februari 17, 2016

Ner med puffet, Elena

Okej, så Gustav somnade när han la barnen och sen gick det inte att väcka honom, och vi vet alla vad det betyder: Felicity. (Här får ni föreställa er mig när jag ser ut som Javier när han gör en av alla sina exalterade handrörelser.)

Idag (eller ja, i avsnittet jag just såg) drack Felicity varm choklad och höll i koppen med båda händerna, och detta är vad jag insåg när jag såg det: Felicity uppfann den typen av tjej som håller i koppen med båda händerna, va? Ni vet, hon som sitter i en fönstersmyg och tittar ut på regnet och ser ledsen ut och har händerna instoppade i tröjärmarna? Felicity är den tjejens heliga urmoder?

Klart hon är.

Bless her heart.

I alla fall har hon och Ben har gjort slut nu, och Noel har börjat gå i terapi. Jag är i mitten av säsong fyra. Jag ägnar mycket energi åt att reta mig på Elenas fåniga lugg, eller ja, hela frisyren, gu-ud, det enda jag vill är att kliva in i tv-rutan och styra upp den. Eller ner den, actually. Ett distinkt tryck över det lilla puffet, bara?

Aja.

Snart spårar det ur, eller? Väntar med spänning.

tisdag, februari 16, 2016

Vård av hjärna

Här är en grej jag sysslat med i några månader nu: gå i terapi. Jag tycker mycket om det. Jag lär mig skitmycket om människor i allmänhet och mig själv i synnerhet. Man kan ju kanske tycka att en person på 35 år skulle kunna ha lärt känna sig själv rätt bra vid det här laget på egen hand, men obviously har åtminstone just den här 35-åringen mest gått omkring och känt grejer och gjort grejer utan att direkt reflektera över dem.

Skulle (därför?) vilja påstå att det är helt och hållet häpnadsväckande intressant att sitta framför en person som frågar hur just jag tänker, och vill veta varför, och förklara för mig vad hon tror, och tipsa om andra sätt att tänka som jag kanske inte har testat. Som att plocka ut sin lelle hjärna ur huvudet, lägga den på bordet framför, och kolla på den med förstoringsglas för första gången i livet. Och så plötsligt kommer det in en person i rummet och räcker över ett lunta papper, och man bara: JAHA?!? Det finns en instruktionsmanual till just min sån här pryl?!? VARFÖR HAR INGEN SAGT NÅGOT?!?

Ja, nä, okej, liknelsen haltar kanske pyttelite, instruktionsmanual var verkligen att ta i, hjärnan är en slippery little sucker. Plötsligt bara ändrar den sig och halkar iväg eller säger nåt svinkonstigt. Men jag tycker ändå jag har blivit väldigt mycket mer medveten om mina egna känslor och tankar, och sakta lite bättre på att hantera dem/mig/livet. Plus gladare! Så all in all, fem plus för terapi. 

Fattar att jag låter som en nyfrälst person här, och att det säkert inte passar alla, och yada, yada, yada, jag får det att låta lätt, jidder jadder. Håller ändå fast vid att det borde vara som tandläkaren, något alla blir kallade till en gång om året eller så. Som en rutinkoll av ens psyke. Eller, oh, vänta! Vi kanske kan fördela om lite fokus, bara. Vi tar helt sonika 50% av dagens hälsohets från kategorin "Ät sunt, må bra, bli smal" och placerar den i kategorin "Ta hand om ditt huvud"? Det blir bra.

måndag, februari 15, 2016

Att komma hem

Liten lista över grejer jag längtade hem till när jag var borta: 1. Mitt gäng av personer jag bor med (pga självklart), 2. Min säng (pga fick ont i ryggen av den i Lissabon), 3. Min kaffebryggare (pga kick ass kaffebryggare) 4. Min diskmaskin/min diskborste (pga dåliga diskförhållande i lånekök), 5. Semlor (pga jeez vad många semlor man såg i sociala medier under veckan som gick) 6. Mitt hus (pga mitt hus).

Firade hemkomsten med att såpaskura golvet i vardagsrummet och lyssna på konstant pladder straight outta barnamun. De säger inte att de saknat mig, direkt, de små liven, men de lutar sina små huvuden mot mig så fort de får chansen, och kommer uppkrypande i mitt knä mitt i till exempel en potatismosmåltid för att lägga sina små kinder mot mina, och jädrar i min lilla låda, vad de pratar. 

"Mamma? Mamma? Mamma? Vet du, faktiskt? Det är melodifestival nu. David, mamma, vet du, David Lindgren var med i det här avsnittet. Och mamma? Vet du? Faktiskt? Jag glömde mitt godis i bilen. Och en gång, mamma? Så har Inga-Lill varit i Thailand, mamma, i TVÅ veckor, och vet du, faktiskt? Hon var brun som en pepparkaka. Mamma? Mamma? Mamma? Jag vill ha en banan. Kan du följa med mig till simskolan?"

Jag är mycket, mycket svag för mina familjemedlemmar. Min subjektiva spaning är att de är urgulliga.

söndag, februari 14, 2016

Torp uthyres!





Alla som pallar tanken på utedass och utedusch, och har funderat på att kanske hyra ett lantligt litet falurött hus med (jefligt nymålade) vita knutar en vecka eller två i sommar... KOLLA HÄR! Vi hyr som vanligt ut vårt favoritställe i Sörmland (2 timmar med bil från Stockholm) några veckor när vi inte själva är där. Det är härligt och lugnt och fullt av natur där. Jag bara säger.

fredag, februari 12, 2016

3 x sista dagen i Lissabon




Gud, vad det regnar. Det är tur att vi är här för att jobba, för nu gör det inte så mycket, idag har jag ännu inte gått utanför dörren. Kanske borde man få spö när man är i Lissabon i en vecka och mestadels bara upplever staden från fönstret? Men det är något med att sitta här vid sin dator och veta att allt det där fina finns här inom räckhåll. Två timmar utomhus om dagen och resten jobb inomhus med utsikt över stan räcker liksom väldigt, väldigt långt. Och jag mejlade just in 25 sidor text till förlaget. När vi åkte hit hade jag 0. Jag tycker det har varit en skitbra vecka.

onsdag, februari 10, 2016

2 x onsdag i Lissabon


Idag har det regnat hela dagen här, så vi fick ÄNDRA VÅR RUTIN, omg! Stannade inne och åt lunch i lägenheten, och gick utanför dörren först när Johanna blev rastlös framåt fem och ba: "Rasta mig!". Så då gjorde jag det. Så himla lydig? Vi åt middag på cirkusskolan/restaurangen Chapito här bredvid, och det var gott, nu är vi mätta. Johanna ligger i en saccosäck på golvet och ba: "Spela Adele!" Så då gör jag det. Så himla lydig?

Etc, etc, etc.

tisdag, februari 09, 2016

3 x tisdag i Lissabon

Det här är något nytt som poppat upp den här skrivresan: Att vi hjälper varann att komma på grejer till våra respektive böcker. Vi skriver på två helt olika historier, och läser inte varandras text, men började redan på flyget hit att berätta för varann om vad vi tänkt att våra berättelser skulle handla om. Och nu har det helt plötsligt blivit så att Johanna kanske kommer ner för trappan på morgonen och bara: "Åh, Lisa, jag kom att tänka på en grej till din bok! " Eller att jag plötsligt över lunchen bara: "Men du! Tänk om killen i din bok kanske gör så här?" Sen kanske det inte alls blir så i slutändan, det vet man ju aldrig, men just nu: Är beredd att lipa lite av lycka över att ha någon att tänka högt inför. Tycker det gör skrivandet skitmycket lättare.

måndag, februari 08, 2016

4 x måndag i Lissabon








När tror ni man tröttnar på att konstant kommentera hur skönt det är med solen och vårvärmen? Framåt torsdag? Kanske aldrig? Vi satt just på en uteservering och nästan somnade efter lunchen, näsan upp mot solen, helt knäpptysta. Nu är vi tillbaka i lägenheten och ska fortsätta skriva. Det finns jordgubbar som smakar jordgubbar, och vin som smakar vin här. All is well.

söndag, februari 07, 2016

4 x söndag i Lissabon




Hej från euforisk person i Lissabon, vi är på plats nu. Man behöver inte ens jacka när man går ut, för det är vår här. Det här är vårt schema: 1. Vakna. 2. Äta frukost. 3. Skriva i kanske 3-4 timmar. 4. Gå ut och till exempel fotografera kakel och äta lunch och kanske sitta på en uteservering med näsan mot solen och säga: "Åh, herregud, her-re-gu-ud, vad det här är härligt". 5. Gå hem igen och skriva i 3 timmar till. 6. Äta middag. 7. Prata 8. Somna.

Repetera i en vecka.

Ja, jädrar i mig, vilket genireseupplägg, kan inte komma på något jag hellre gör i en vecka än just det här.

torsdag, februari 04, 2016

Tandtrauman vi minns

Min äldsta unge har haft en framtand hängandes på sned i en månad eller två, och den nya vuxentanden som ska efterträda mjölktanden började växa fram bakom den lösa tanden för länge sedan. Ändå har den gamla inte lossnat? Till slut var det som att den nya tanden tryckte mjölktanden så snett att den knappt gick att rucka på längre, och det arma barnet har inte velat tugga på något hårt på flera veckor.

Ikväll fick jag känna lite på mjölktanden, och hörde, som i ett parallellt universum, mig själv säga: "Äh, ska jag dra ut den så vi blir av med den?" Och från samma parallella universum svarade ungen: "Ja, gör det!"

FY FAN.

Fick bända och slita och vrida med hela min kraft? När tanden väl var ute var jag tvungen att lägga mig ner på golvet för att jag var så nära att svimma. Meanwhile stod barnet med blodet droppande från munnen och grät för att han trodde att han skulle förblöda över handfatet, och lillebrorsan satt i sängen och höll för ögonen i panik.

WOOP! WOOP!

Sen skickade barnet ett mms på det blodiga handfatet till sin far som inte är hemma, "de blödde mucket". Grattis, Gustav! Kul meddelande att få när man är på jobb. Men det var fint att han åtminstone också fick en pizzaemoji och en bananemoji från Svante och en solglasögonemoji från Rufus, och att tanden är ute, och att alla somnade glada.

Godnatt från mum of the year

onsdag, februari 03, 2016

*spinner*

Jag har haft en så himla bra matdag idag, för jag har lekt vidare med de där videosnuttarna om vegomat (som jag tydligen inte kan släppa), och därmed varit så illa tvungen att laga till exempel cashewsalsa, pizza och färska vårrullar på hemmakontoret under dagen. Det måste ändå sägas att det absolut bästa med att jobba med matrelaterade grejer är den här simpla: Man får äta upp maten när man jobbat klart. Så sjukt mätt och belåten liten arbetsmyra här, va.

I övriga livet är det två dagar tills jag och Johanna åker till Lissabon för att skriva (och fota kakel) i en vecka. Eeeeek! Känner fruktansvärd separationsångest (det här är det jag är rädd ska hända: hela familjen ska däcka i kräksjuka när jag inte är hemma och kan kuta mellan sjuksängarna och... ta hand om dem), och fruktansvärd pepp (EN VECKA I LISSABON!!!) Tänk om det är typ... lite sol som värmer, så man kan sitta på balkongen och blunda mot ljuset i kanske bara tröja, och så sitter Johanna där bredvid och gör likadant, och så säger hon typ: "Ska vi prata lite om Annika Norlin nu, eller vill du hellre att vi pratar om din skrivprocess?" och så bildar molnen på himlen som ett litet fluffigt hjärta runt hela scenen, och det hörs stråkar, och vi har mysdress, och kanske ett glas vin, TÄNK DET?!? Åh.

tisdag, februari 02, 2016

Två grejer jag tänker mycket på

Hej bloggen, ska vi prata lite om hästar och odling? Det tycker jag.

Hästar: Jag har blivit uppflyttad en grupp på ridskolan. Inför det känner min inre elvaåring sig så jädra mallig att hon snart blir helt ohanterbar.  ("Du passar bättre i den här duktiga gruppen, Lisa. Du har väldigt bra balans." SA INGEN RIDLÄRARE NÅNSIN TILL MIG NÄR JAG VAR LITEN, MEN NU!?!) Min inre 35-åring känner sig också lite, lite knäckt efter varje ridlektion i den här nya gruppen, för de andra är typ proffs och jag måste fortfarande fråga så himla basala grejer. "Varför får jag henne inte att gå på spåret?" "Vadå halvhalt med sitsen, jag trodde bara man gjorde halvhalt med händerna?" "Töltar hon verkligen? Eller är det här trav?" etc, etc, etc. Geuwd. Kämpar som ett litet djur varenda måndag. 

Odling: Det finns tydligen något som heter sparrisböna?!? Den ska jag odla i sommar. Mina förväntningar på denna lilla balkväxt: through the roof.  Gustav "snackskungen" Edman är mest exalterad över nån himla jordmandel som han ska försöka sig på. Lyckas han kommer han att ha odlat sitt eget snacks framåt nästa höst. För alla som någon gång sett Gustav inmundiga snacks och/eller gå igång på egenproduktion av diverse prylar är det uppenbart att det här skulle kunna bli höstens stora samtalsämne i Gnesta med omnejd. PEPPEN!!! Förutom detta ska vi försöka odla: sockerärter, sojabönor, bondbönor, brytbönor, rödbetor, spenat, grönkål, svartkål, morot, fänkål, rädisa, tomat, gurka, sallad, paprika, melon, zucchini, jordärtsskocka, potatis, lök och kryddor. Är såhär en dag in i februari helt övertygad om att det kommer att gå strålande. Gick i alla fall som smort att beställa alla fröer.

Godnatt med er.