tisdag, november 15

Ögonblicksbild tisdag 18.37

Det är speltid. Youtube. Jag har tråkigt. Middagen är bortplockad. Gustav är inte hemma, och jag orkar inte plocka/fixa/tvätta/greja, så jag sätter mig bredvid youtubejunkiesarna i soffan. OH MY GOOOOOD skriker en youtuber på skärmen. Mina barn fnissar så deras luggar hoppar. OH MY GOOOOOOD!

Jag läser bok.

När jag skrattar till åt en dialog tittar båda barnen upp som på kommando.

"Skrattar du åt boken eller klippet?" undrar dom. "Boken" svarar jag. Och när de vill veta exakt vad det stod som var så kul säger jag att det var en kille som sparkade lite på ett bildäck i vredesmod, och eftersom det var supermycket snö ute fick bilen sladd och åkte i diket, och då sa killen 'Gud i helvete' och tittade på sin fot i skräck. 'Vad jäkla stark jag är!' och det var kul när man läste det, när man hade hela sammanhanget.

Det här är vad jag önskar att jag alltid ska komma ihåg: Hur de tittar på mig och hur jag ser att deras hjärnor går på högvarv för att de verkligen försöker förstå, hur de skrattar helt generöst fast de inte tycker det är kul, för att de så gärna vill vara med, att vi ska ha skämtet ihop.

Det här är vad jag tänker: Nästa gång ska jag skratta åt youtubeklippet. Det är min tur.

7 kommentarer:

Colombialiv sa...

Åh så himla himla fint <3

Anonym sa...

Åh vad fint! Och HERREGUD så befriande att en annan (bra och god!?) mamma också tycker att tiden med sina barn mellan middagsfix och läggdags kan vara tråkig. Jag trodde nästan det var något fel på mig. Tack!
/Boel

Thy sa...

Mitt i prick och tack för påminnelsen. Det är min tur med!

Anonym sa...

9-årigen älskar just nu att vi läser mina gamla Serieparaden-tidningar ihop. Med serier som Kalle och Hobbe och Träsket. Efter ungefär varannan seriestrip tittar han upp på mig, fnissar lite och säger "eeeh... va?" Och så måste jag försöka förklara vad som är roligt. Vilket ju är typ det svåraste som finns? Men precis som du uppskattar jag hur han försöker förstå. Och han tröttnar ju inte! Alltså måste det också vara så att han VILL förstå, och att han gillar att försöka förstå. Eller?
/Nordström

Anna sa...

Men å vad bra skrivet och vilken bra påminnelse. Min unge är bara drygt ett år men jag tycker att hon gör sånt här hela tiden - visar att hon vill vara med, att vi ska ha en samhörighet. Hon skrattar med fast hon inte fattar och tittar på den andra föräldern för att kolla så han hänger med också, så att alla är med och delar. Det är så hjärtskärande fint och gölligt och precis den grund varpå jag vill att familjen ska vila.

Emily sa...

Så himla fint skrivet Lisa! Jag sitter här med tårar i ögonen. Jag uppskattar din blogg så himla mycket <3

Anonym sa...

Får man fråga vilken bok det var du läste?
/Jos