torsdag, november 3

Och mitt i allt satte jag på kaffe. HAHAHA! Gulligt gjort av mig.

Ok, så jag levlade upp från min identitet som tillfälligt ensamstående tvåbarnsmor idag till tillfälligt ensamstående fembarnsmor. Tåget var försenat från Stockholm och i chattgruppen vi skapat i nästankollektivet kom ett försiktigt "Ehhhh... nån som jobbar hemifrån idag och kan hämta skitmånga barn på förskolan?" Jag bara: Ja, ja, bring' em, jag tar hem alla fem, hur svårt kan det vara?

Alltså! Så svettigt detta att ens ta sig hem? Hade till exempel bara två armar visade det sig, så kunde bara köra en vagn. Det var ett problem. Fick proppa ner båda de minsta (under 2 år) på samma lilla sittyta. Småbarn måttligt nöjda. Sen hade jag bara en kropp visade det sig, så när sjuåringen lackade ur och sprang och gömde sig i skogen kunde jag inte springa efter på grund av, yeah, you know, sittvagn med två småbarn och sällskap av två femåringar. Det var ett problem. Fick skicka femåring för att tala förnuft med sjuåring. Sjuåring måttligt nöjd. Sen kunde jag inte flyga visade det sig, så när vi kom till en aslång trappa var jag tvungen att springa först ner med ett litet barn, sen upp, sen ner med nästa lilla barn, sen upp, sen ner med vagnen, sen upp, sen ner med alla väskor och kläder och skit. Det var ett problem. Min lekamen måttligt nöjd.

Etc.

Ah, men sen gick allt bra! Vi kom hem. Spridda skurar av barnaskaran åt spridda skurar av olika mackor, tåget blev inte så himla sent, papporna kom och hämtade upp sina barn, ingen var ens speciellt ledsen, och ingen dog.

Nu tänker jag gå och lägga mig.

4 kommentarer:

camilla sa...

Älskar ditt sätt att beskriva vardagen! Och bra gjort att klara den banan! :)

Tantaugusta sa...

Men man känner sig himla nöjd efteråt över att klarat av bedriften :)

Johanna sa...

Styrkekram, Lisa!

Connie sa...

Shit vilken hjälte!!