tisdag, oktober 18

Vira in i duntäcke, håll hårt, släpp aldrig taget

Mitt ena barn är så mörkrädd just nu att han i panik ber om att få gå och lägga sig klockan sex när det börjar skymma, och sen ligger han vaken och klamrar sig fast vid en och viskar fram rädslorna på rad: de där clownerna alla pratar om på skolan, mördare, döda människor som lever igen, att någon ska ta sig in i huset och stå över honom och skrämma honom, att vi ska dö, att pappa kanske kraschat med tåget.

Jag vet inte vad man gör.

Tänder alla lampor, sover i samma säng, klamrar mig fast tillbaka, pratar om annat, läser larviga rim om kiss och bajs. Och när det inte räcker: ger honom alla strategier jag har för att stoppa videofilmerna vi gärna spelar i huvudet, både han och jag.

"Det bästa knepet jag har är att försöka byta ut den läskiga filmen. Om du tänker att din hjärna är youtube? Då trycker du på STOPP när du börjar se något otäckt framför dig, och väljer ett annat klipp i högerkanten, ett roligt klipp, och börjar titta på det istället. Då tränger det nya klippet bort den otäcka filmen ur huvudet till slut, för man kan inte spela två klipp samtidigt. Om du vill kan vi fantisera ihop en sån bra, rolig film ihop? Kanske om när du är på Busfabriken. Om alla rutschkanor som finns där, hur du springer för att hinna med allt, all slush du dricker, alla bollarna. Ser du det i huvudet? Hur du klättrar upp för vulkanrutchkanan?"

Jag är trött.

Jag jobbar för mycket, hela kvällarna, och jag sover för lite, för mitt i natten händer det att jag måste ligga och rabbla: rutschkanor, springer, slush, bollar, det är ingen fara, jag ligger här bredvid, jag vaktar.

Det kommer inga clowner hit.

Jag släpper aldrig taget.

12 kommentarer:

Anonym sa...

Vi hade en sån period här med. Det hjälpte lite att när han skulle somna låta honom tänka på något vackert. Typ ett blad som sakta singlar ner från himlen. Även olika varianter av tuggummi-sköldar som håller ute elaka bilder! Blev efter ett tag svårt att varje kväll komma på något nytt som han skulle vara/tänka på innan han somnade, men så är väl mammalivet?! Och det var det värt!

Nina

Johanna sa...

Men å, fina barn. Och så svårt det är att vara förälder ibland, man står ju inte ut med tanken att de är rädda. Låter väldigt bra och fint och effektivt att krama och prata om rutschkanor dock.

Hanna Lans sa...

Jag gav upp ganska omgående under den där perioden och höll om och när han undrade om jag också var rädd så sa jag som det var, att jag inte orkade gå omkring och vara rädd. Men att jag var det i hans ålder, och att inget någonsin hände, och att livet liksom är läskigt och fantastiskt och nu sover vi. Det räcker väldigt långt att bara finnas nära.

Sara sa...

Tänker på "men vem ska trösta knyttet med att säga ungefär, på natten blir det hemska mycket värre än det är?" Låter som att ni jobbar på bra tillsammans <3. Ibland kan det vara skönt att veta att man inte behöver somna heller (tyckte det var så avstressande när jag var liten och inte kunde sova, för annars hör man ju bara hur viktigt det är att man sover så det kanske kan bli en stress i sig?) en ljudbok i öronen eller att få somna till något lugnt och snällt på tvn på låg volym som man har sett tusen gånger är också knep jag tar till när jag är orolig/stressad/behöver få bort jobbiga känslor, ingen aning om det funkar på barn dock. Hoppas det värsta släpper snart!

Anonym sa...

En annan infallsvinkel kan vara att ibland inte skjuta bort tankarna, eller ens ersätta dem med trevligare tankar och känslor, utan istället titta på känslan/tanken. Var sitter rädslan? Hur känns den? Försök fånga den! Vissa rädslor kan man också titta närmare på - om du skulle se en clown, vad tror du att den skulle göra? Vad skulle du göra? Vad brukar clowner göra? Varför skräms folk med clownmasker? Vad händer när många människor blir rädda?

Jag har upptäckt att barn svarar så himla klokt för det mesta. Deras svar hjälper till att hantera känslan/tanken och den blir inte skrämmande längre. Men inte kan man alltid hålla på så förstås.

Kram!

Lisa sa...

Usch vad jobbigt med trött och jobb och rädda barn. Men vad fint det är att krama hårt tillbaka. Att fina fina barnet har någon (flera!) som ligger tätt intill och säger att allt är bra.

Elsa sa...

Å det är så smärtsamt när barnen är rädda och ledsna :( Låter som att han får fint stöd av dig/er. Mitt barn blev alldeles förtvivlad över en händelse i en bok och min första impuls var att släta över och hitta på en positiv fortsättning typ "men sen kom kompisarna säkert tillbaka!" men så gjorde jag inte det utan sa istället "ja det var verkligen sorgligt och då kan man känna sig så ledsen som du gör nu". Och så kramades vi och då klingade det av väldigt snabbt. Vet dock inte vad som är "rätt" i de där lägena…

Anonym sa...

Jättebra tips ovan! Min 5-åring är/var också inne i en sån period, och jag var också det i hans ålder. Minns det tydligt. Minns att det hjälpte att mamma förklarade att allt känns mycket MER och VÄRRE på natten, även det som inte är så farligt. Man tänker mer när man ska somna. Och att allt det där jobbiga som man oroar sig för egentligen inte är något farligt, inget att oroa sig för. Jag och 5-åringen har också pratat mycket om hur det känns, vad döden är, att katten dog... Mamma och pappa och till och med 5-åringen själv ska dö en dag, bara för att man kan inte leva i all evighet, det orkar man inte. Men det dröjer läääänge innan det är dags! Kanske har han till och med egna barn då?
Vi läser böcker om döden (Adjö herr Muffin t ex). Vi pratar om att monster, vampyrer, mumier och sånt inte lever på riktigt, de finns inte, allt är på låtsas. Var på Medelhavsmuseet och tittade på väldigt döda mumier :-) Men vi pratar också om att folk föds hela tiden, det finns massor av börjor också, inte bara slut!
Nu är han tryggare på kvällen, vet inte om vårt prat hjälpte eller om hans rädda period bara tog slut helt enkelt. Och jag fattar att du själv bara vill sova och slippa oroa dig. Men om du orkar kanske det hjälper att reda ut! Hoppas att det vänder!
/Messersmitter

Lisa sa...

Åh, tack för alla tips! Så himla smarta ni är.

Vill förtydliga bara: Vi har pratat och pratat och pratat och försökt reda ut, sätta ord på rädslorna, etc, etc, etc i omgångar i många år. Det är när vi inte kommer längre som jag använder strategin "tänk på nåt annat". Jag tror verkligen inte heller på att alltid skjuta bort tankarna. Men just nu, när han jobbar sig upp till hysteri på kvällarna genom att tänka mer och mer och mer, funkar det inte att bekräfta eller läsa böcker om döden eller så. Det blir bara värre. (Den här veckan, alltså. Nästa vecka kanske det är på en rimligare nivå igen.)

mor Lena sa...

Älskade dotter! Du är en så bra mamma. Du finns ju där!! Och du lyssnar.

cruella sa...

Bra tips ovan om att inte så mycket försöka prata tillrätta och/eller komma med tröstetankar heller. Och att säga att man vaktar och ser till att inget händer KAN möjligen ge ängsliga barn vatten på sin kvarn: det finns något att vakta emot.

Nå. Jag tycker Hanna Lans var klok här uppe, om jag ska nämna nån. Gå inte in i ängslorna.

Anonym sa...

Åh, dessa djävla clowner. Har också en ängslig liten människa här hemma just nu. Jag har lyssnat och pratat och avdramatiserat och hon låg ändå och var livrädd för clowner. Så nu har vi tagit till lite mer handfasta knep, för att ha något mer konkret att ta på. Hon tränar katten till en vaktkatt. Det går sådär. Jag har fått visa exakt hur stark jag är och hur högt jag kan vråla för att skrämma eventuella clowner som försöker ta sig in i lägenheten, och hon får själv kolla så dörren är ordentligt låst på kvällen.
Det har hjälpt tycker jag. Det är som en egen liten checklista: Du är ju jättestark mamma, och skriker jättehögt så man får ont i öronen och blir rädd. Och den hårda dörren som man inte kan yxa sig in igenom är låst. Zzzzzzz