måndag, oktober 3

Tankar från ett hotellrum

Det här är vad jag har nästan svårast med som förälder: det konstanta klänget på min kropp. Jag hade inte riktigt satt ord på det innan jag fick barn, men jag har mycket svårt att acceptera att inte få ha min kropp i fred, utan att det är någon som klättrar omkring på den. Det gäller även vuxna människor. Skillnaden är bara att vuxna människor tenderar att 1. Klänga lite mindre och 2. Lyssna lite bättre. Det går liksom att förklara för en vuxen människa att det är inte du, det är jag, och JAG VILL SITTA I SOFFAN OCH SE PÅ FILM UTAN ATT NÅGON NUDDAR MIG, kan du vänligen ta bort din arm? Med barn är det svårare. Jag säger inte till ett spädbarn som sover som allra bäst om han får ligga som en groda på magen på mig hela natten att det är inte du, det är jag, och JAG VILL SOVA UTAN ATT NÅGON NUDDAR MIG. Studier visar att jag har mycket svårt att säga ifrån till en ettåring som vill vara supernära, en tvååring som vill vara supernära, en treåring som vill vara supernära, och en fyra, fem, sex, sjuåring som vill vara supernära också.

Det är ju så mysigt.

Också.

Men när det slutar vara mysigt är det ett mycket starkt och panikartat skrik inuti av LÅT MIG VA, NUDDA MIG INTE, GE MIG TILLBAKA MIN KROPP. Och jag har fortfarande inte vant mig, så här sju år senare. Det var därför jag inte direkt gillade att amma, tror jag. Därför jag sätter mig i fåtöljen när resten av familjen sitter i soffan när vi ser på tv. Därför jag byter säng när det kommer barn och trängs. Därför jag efter en klättrig helg i torpet skriker rakt ut att SÄTT DIG PÅ DIN PLATS, JAG VILL ÄTA MIN MAT I FRED, KLIV INTE OMKRING PÅ MIG, SLÄPP!!!

Varför barnen ändå fortsätter klättra som apor på mig och varför jag ändå inte ens ett dygn senare ligger på ett hotellrum i Oskarshamn helt i fred och längtkollar på bilder av dem i mobilen, däremot?

Pyttelite svårare fråga.

Det är så mycket som är ett starkt och närmast panikartat skrik inuti kring detta med föräldraskap.

9 kommentarer:

motvalls sa...

Feel ya! Så himla mycket. Har precis lagt en kudde mellan mig och barnet jag förväntas dela säng med i natt. Igårnatt sov jag med barnets småsjuka syskon som endast kunde tänka sig att sova halvt ovanpå mig. Och skrika, hosta och slänga en arm i ansiktet på mig med ojämna mellanrum.

Therese sa...

Åh vad bra satte ord på även mina känslor! Precis så är det för mig med.

Anonym sa...

Handuppräckning här också!

smultronpaj sa...

Känner såå igen mig.

Anonym sa...

Det är okej.
/Helena

Karin sa...

Åh vad intressant! Jag är nog lite tvärtom, har växt upp i en familj med väldigt lite kroppskontakt och liksom saknat det på nåt sätt? När jag fick barn njöt jag verkligen av att bebisgosa, amma och bära i sele etc. Sen visade det sig att mitt barn är av ditt slag, hen tycker verkligen inte om att gosa och vara nära och tar helt sonika bort min hand om jag klappar på hen tex. Tänker att det måste vara nåt genetiskt?! Men iaf, skriver under på det där med föräldraskapet och dess panikskrik...

Anonym sa...

Den där känslan du beskriver är en del av förklaringen (men inte hela) till att jag valt att inte skaffa barn, så hög igenkänning här också. Jag tror helt enkelt inte att jag skulle stå ut!

Mamma till två små sa...

Fantastiskt! Det finns alltså fler! Det här har jag nästan inte hört någon annan uttrycka, så jag har känt mig som ett ufo som upplevt det som en...invasion. Min kropp har känts invaderad, och tidvis även min själ. Men tanken har alltid varit förenad med skuldkänslor. Mycket värdefullt att läsa dina ord om detta.
Såklart är det stundvis supermysigt, men jag upplever att jag får nog och då behöver jag på ett eller annat sätt säga ifrån (smidighet här starkt kopplad till PMS eller ej). Det är inte lätt och det är inte utan känsla av skuld, men kanske kan det ändå vara så att vi lär de älskade barnen att det är OK att inte vilja vara nära precis hela tiden?

Sökaren sa...

Aha! Det är nog därför jag inte heller är särskilt förtjust i att amma. Tack!