måndag, september 26

Dödens lammunge

Ligger i sängen, snyter fram sår under näsan, knaprar ipren, somnar med nässprayet (mentol!) i handen ibland, vaknar av luftrör som piper. Min mamma sms:ar: "Är du så sjuk nu så du får ligga still och bli ompysslad?" Jag svarar: "Men faktiskt!"och väntar mig nästan ett "Grattis!" tillbaka. Det är aldrig, aldrig, aldrig jag som är sjuk i det här hemmet. Om jag ligger absolut stilla så jag inte känner av trycket från bihålorna är det nästan lite härligt.

Säg det inte till nån.

Kanske ska jag lyssna på P3 Dokumentär om grupp 8 och känna mig som en lat samhällsmedborgare som inte engagerar mig mer än jag gör, för det tänker jag mycket på. Hur hann de ensamstående mödrarna med sin politiska kamp, när skrev de sina plakat, när var de på sina möten, jag hinner knappt plocka undan på köksbordet efter maten innan kvällen är slut? Hade dygnet flera timmar? Vad är det som ändrats?

(Inget? Det är bara jag som är lat?)

Imorgon tänker jag vara lite sjuk till.

Sen tänker jag vara frisk.

Kul för er att veta, no?

3 kommentarer:

Mimmi Rosell sa...

Nej nej nej säg inte så! Förr hade man inte tv/intetnet/mobiltelefoner/sociala medier. ELLER lika mycket grejer att plocka undan osv . Många bäckar små! Sen sov de säkert bara timmar per natt OCH prioriterade skarpare istället för att försöka vara bra överallt. Kanske?

Susanne sa...

Hmmm, tror möjligen att de mödrarna inte plockade undan fån middagsbordet...det fanns liksom viktigare saker i görningen...

Christin sa...

Haha, jag brukar också undra hur en kamp orkade föras men jag tror ovanstående kommentarer är något på spåret. Krya på! Kram!