lördag, juli 30

Lördagar vi minns

En dag hinner jag tydligen vara hemma i huset och vara ledig på ett ungefär, sen vaknar jag och vänder mig mot Gustav och bara: "Ska vi bygga något? Kanske de där hyllorna i skafferiet?" Det är värre än någonsin, behovet av att få något gjort, att sysselsätta händerna med något som ger resultat, gör mig trött, förbättrar miljön runt mig. Som ett konstant kli inuti. Och det är ju bra för huset (som får slipade golv, nytt skafferi, rensade grusgångar etc), men det är också ganska påfrestande att inte bara kunna s i t t a  s t i l l.

Igår var jag på loppis och köpte en gammal biostol som rensats ut från biografen här i Gnesta, och idag vaknade jag med ett ryck och kastade mig ner i hallen och började fixa med den. Perfekt stol att ha i hallen ju? Tar ingen plats när den är uppfälld, och skön att sitta i när man tar på sig skorna. Plus ganska fin. Men den saknade sidostycken, så jag fixade sidostycken. Jag tapetserade dem med samma tapet som vi har på väggen. Det tog två timmar, och gick ganska bra. Sedan började jag arbetet med att montera den. Det tog 3 timmar till, och gick åt helvete. Nu står biostolen i källaren halvfärdig, och jag är vansinnig. Var en halv sekund ifrån att lägga mig på hallgolvet och drämma hammaren rakt ner i trägolvet och skrika som en vansinnig människa strax innan jag kom på att jag kanske hellre skulle gå och laga mat, för att jag också var hungrig. OCH VARM!!!

Har dessutom:
- Tvättat lakan som nu hänger ute i ösregnet på grund av glömde.
- Tappat ett mjölkpaket på golvet.
- Missat munnen när jag skulle dricka juice och fläckat ner mitt favoritlinne.
- Inte kunnat klippa gräs på grund av regn.

Fy fan, så irriterande det kan vara, livet.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Att börja sticka eller lära sig virka amugurumis är guld! Men snickra och slipa golv är förstås tuffare och lite roligare... ;)

Elin sa...

Jag förstår att det är jobbigt att inte kunna sitta still och ofta avundas jag det jättemycket. För hos mig blir nästan ingenting gjort om jag inte anstränger mig som tusan. Varför kan det inte bara vara lagom?