måndag, juli 18

Det låter som inget men känns som en jackpot

Jag har slipat ett brädgolv idag. I hallen på övervåningen. Det var första gången. Känner nu: Åh gud, åh gud, min högerarm, den är så trött, lelle vännen. Ändå slipade jag inte golvet med högerarmen, jag slipade det med en (nej, två!) golvslipningsmaskiner som jag hyrde på färghandeln. Först en jättestor mastodontmaskin för de stora ytorna, och sedan en kantslipmaskin för... eh, kanterna. Det är den som tog knäcken på högerarmen, tror jag. Man behövde hålla emot skitmycket för att den inte skulle skutta iväg och slipa lite all over the place.

Men nu är jag klar! Det var inte så svårt. Jag hade ganska kul. När högerarmen hämtat sig och jag får feeling ska jag slipa hallen där nere och köket och vårt sovrum också. Vi får se när det händer. Det är inte så bråttom.

Det som förvånade mig mest med hela det här projektet var mitt beteende när kantslipmaskinen gick sönder ungefär fem sekunder in i kantslipningen. Min normala reaktion i sådana lägen brukar vara: 1. Få panik och bli skitarg och kanske börja gråta, 2. Snäsa på Gustav (!!!), 3. Tvinga honom att göra något (vad som helst!!!) för att jag vägrar ringa färghandeln och erkänna att jag är en tjej som inte kan något om slipmaskiner och behöver hjälp och riskera att de ska tycka att jag är dum, etc, etc, etc i all evighet, amen. Men idag! Idag bara suckade jag helt lugnt, tog upp telefonen, ringde färghandeln, beskrev problemet, åkte dit med kantslipen, såg på när de skruvade isär den, småpratade lite casual om remmen som gått i småbitar, lärde mig hur slipen var funtad, bad om några tips, ställde några följdfrågor, tackade för hjälpen, åkte hem och SLIPADE GOLV SOM EN CHEF, helt själv.

Vågade alltså bete mig som en helt normal och bekväm människa i en färghandel?

YEAH!

Det låter som inget, men det känns som en jackpot.

2 kommentarer:

Thérèse Eriksson sa...

Grymt! Speciellt biten om färghandelsbeteende. Undertecknad har en bit kvar där, kan en säga. Och så snyggt det blir!

(Själv fick jag ta mod till mig tre gånger innan jag frågade efter tjära. Finns det ens fortfarande liksom? Kan en köpa tjära på burk eller ska det blandas/kokas/borras någonstans? Finns det sjuttioelva sorter? Är det as-o-miljövänligt så de kommer kasta ut mig? Så många frågor, så mycket ångest. Helt i onödan förstås.
Det finns tjära. Två sorter. Butikspersonalen visste inte skillnaden. Vi garvade. Jag valde. Blev inte utkastad. Klart!)

Jennie sa...

Haha, åh. Jag har också sån himla stolthet inför att visa mig okunnig i typiska killgrejer. Om JAG hyr ett släp och nåt går tok, då är det ju liksom en KVINNA som inte kan köra släp. Men om min kille kör det och något händer, då HÄNDE det ju bara. Jag blir fett irriterad på det där, och på mig själv som inte skiter i det jämt. Men i alla fall: hurra för dig! :)

ps: Det ser jävligt kul ut!