fredag, april 15

Ständigt beredd

Min terapeut tycker att jag borde jobba lite med att försöka låta bli att säkra upp för jobbiga saker som eventuellt skulle kunna hända (men inte alls nödvändigtvis kommer göra det). Hon tycker att det verkar ta en hel del kraft att hela tiden vara beredd. Här är några grejer jag borde försöka sluta med, säger hon:

- Ställa en hink bredvid sängen på kvällen just in cases jag skulle bli kräksjuk och inte hinna till toaletten under natten. Detta gör jag ibland när jag (fått för mig att jag) mår pyttelite illa, till exempel kanske för att någons barn har kräkts någonstans i landet och jag har sett det på Facebook eller på Instagram och känt efter jättenoga.

- Ställa min väckarklocka på kvällen även om jag inte behöver gå upp själv just in cases Gustav har glömt att ställa sin och det blir morgon och han försover sig och missar tåget och kommer försent till sin föreläsning som jag har sett i vår gemensamma kalender att han ska hålla i klockan 9.00. Detta gör jag jämt.

- Säga ja till alla jobbförfrågningar jag får fast jag egentligen inte orkar just in cases jag någon gång i framtiden kommer ha en dålig ekonomisk period i mitt företag och behöva pengarna. Detta kommer jag kanske aldrig att sluta med.

- Sitta beredd med en plastpåse i handen hela resan när jag åker tåg med mina barn just in cases någon av dem skulle råka bli åksjuk och behöva kräkas. Detta gör jag faktiskt inte längre! Men jag har platspåsen i väskan och sitter på helspänn.

- Hålla koll på nästa tågtid och telefonen hela tiden så fort jag i Stockholm och jobbar just in cases de ringer från skolan eller förskolan och säger att barnen blivit sjuka och någon måste hämta dem.

Etc, etc, etc.

Jag hävdar att jag gör alla dessa grejer som en enkel åtgärd för att kunna känna mig lugn och kunna koncentrera mig på det jag egentligen behöver göra. Typ "Jaja, nu står i alla fall hinken där, då kan jag somna lugnt" eller "Jaja, nu ligger i alla fall telefonen inom synhåll, då kanske jag kan jobba nu då." Att det är bättre att ha gjort något åt oron än att bara... vara i den. Hon hävdar att jag inte ska tänka på alla jobbiga situationerna som eventuellt kommer uppstå i framtiden alls. Att de tröttar ut mig.

Och det har hon ju rätt i.

Så nu har jag slutat med allt ovanstående!

SKOJA.

Men jag har i alla fall tvingat mig själv att jobba med musik i öronen i en hel timme nu med telefonen utom räckhåll, i väskan (!!!) som ett litet experiment och fan tro't, men barnen verkar (än så länge) ha överlevt? (Ja, jag kollade nu.)

Jag lyssnar på Marit Bergmans nya. Jag tycker så himla mycket om den. Min favoritlåt är den om elefanterna. Den och "Dra åt helvete".

19 kommentarer:

Cecilia sa...

Min bästa käpphäst: Över 80 % av det man går och oroar sig över inträffar aldrig. Försöker jag tänka på ofta.

Lisa sa...

Jag har hela tiden mobilen inom räckhåll, men det är för att jag slökollar på sociala medier hela tiden (som nu). För att eventuellt kunna jobba lite har jag börjat (skoja, provat en gång) att lägga mobilen i ett annat rum. Då hör jag fortfarande om det ringer, dvs missar inget som är direkt viktigt, men kan inte glo på den hela tiden. Funkar rätt bra!

Ida här och nu sa...

Åh jag är precis likadan! Jag säkrar upp allt. Har till och med en lista över vilka jag ska ringar (i ordning) om jag akut behöver barnvakt. Väckarklockan vaknar jag varje natt och tittar på. Och lampan på toan är alltid tänd på nätterna om jag skulle behöva kräkas. Hink bredvid sängen och påse i handen har jag faktiskt jobbat bort. Så de finns hopp. Kram

Thérèse Eriksson sa...

Jag har liksom så svårt att förstå hur man inte kan oroa sig för sånt. Och då känner jag mig ändå inte som the worrying kind. Mer som... realist? Saker och ting kan ju skita sig kapitalt, och har en tendens att göra det när det passar som minst. Därför har jag alltid minst en backup-plan för om saker inte blir som man tänkt sig. Så slipper jag oroa mig riktigt så mycket för allt som möjligen, eventuellt skulle kunna gå fel.

/ Hälsningar hon som i panik steg upp en timme tidigare än hon behövt för att verkligen inte missa hotellfrukosten, bussen, pendeltåget och tåget hem från Stockholm eftersom hunden var ensam hemma och maken höll begravning och inte skulle kunna komma loss om jag fastnade i trafiken och då kunde ju hunden döööö hemma i sin ensamhet? Right?

/nina sa...

Men hej hopp, ni är väl inte ensamma i världen? Vad gör nu era fantastiska makar? Jag antar att dom är ungefär lika ansvarskännande som mina söner 14 och 17...dvs dom VET att JAG fixar och håller reda på. Allt. Tandläkartider, prov, sovmorgon..

Jag är också kontrollfreak, men nu känns det som att jag är en lightvariant! Skönt!

(och jag hoppas ni kan ta detta med lite humor och en nypa salt...)

/nina sa...

Men hej hopp, ni är väl inte ensamma i världen? Vad gör nu era fantastiska makar? Jag antar att dom är ungefär lika ansvarskännande som mina söner 14 och 17...dvs dom VET att JAG fixar och håller reda på. Allt. Tandläkartider, prov, sovmorgon..

Jag är också kontrollfreak, men nu känns det som att jag är en lightvariant! Skönt!

(och jag hoppas ni kan ta detta med lite humor och en nypa salt...)

AnnaWK sa...

Men jäklar vad nöjd man är när "det där" faktiskt inträffar och man var förberedd. Dvs tog med extrakläder till 3-åringen när vi skulle gå på café och barnet för första gången välter ett helt glas saft ner i knät. Och jag var ko-lugn och ba: det gör inget, vi har extra i väskan (och det har jag inte haft på två år men just den här gången hade jag det). *Vanheden-move* på den!

Kajsa Hermansson sa...

Åh. Hjärta dig. Jag gör exakt alla de där sakerna.

Carina Middendorf sa...

Din terapeut är förmodligen anställd av landstinget, så hen har ingen aning om vad det innebär att ha eget företag. Jag tackar också alltid ja till jobbuppdrag (som inte är rena skambud- DET har jag i alla fall lärt mig att tacka nej till!) och kommer förmodligen inte att sluta med det förrän jag tar ner skylten. Så är det att ha eget företag. Åtminstone för de allra flesta.

Kitchperiments sa...

Ja hjärta dig! Och mig, som håller på med alla ovanstående saker (och några till som jag inte tänker berätta här för då kommer du också att vilja göra så). Övning ger träning, eh färdighet, så låt oss fortsätta öva på att låta bli!

Vill passa på att tacka för mycket läsvärd blogg med hög igenkänningsfaktor och trevnadsfaktor! Gillar!! (Man får faktiskt överanvända utropstecken när det är befogat. Sådeså.)

Hanna sa...

Oj jag trodde det bara var jag.. Så verkar det ju inte vara direkt då.

Sara sa...

Jag slutade för-öppna mjölk, yoghurt och såna förpackningar (i förebyggande syfte så att inte barnen skulle råka öppna fel) - när min yngsta tog studenten typ. Så du har gott om tid <3

Och jag har också gjort typ alla saker du räknar upp. Plus har köpt en Ringly för att aldrig missa ett samtal från barnen eller maken.

Lisa sa...

Hehe, SWEET JESUS, vad beredda vi är allihop! <3

Men /nina , hm, jag tror faktiskt inte det spelar någon roll hur mycket eller lite mannen jag lever med fixar och donar och håller på i de här fallen. Jag tänker mer att det här handlar om ett personlighetsdrag/nojor hos mig. Eller? Jag vet inte. Men jag vill i alla fall inte få det att framstå som att han är helt clueless och gör noll grejer, och därför MÅSTE jag fixa/tänka/förbereda allt, för så är det verkligen inte. Jag fixar inte allt. Men jag leder när det gäller till exempel rädsla för kräksjuka :)

Och Carina: Faktiskt inte, hon är egenföretagare själv, så hon har stor förståelse för den biten.

Ina sa...

Jag gör inget av det där. Eller har någonsin tänkt på att göra det. (Är det fel på mig? ;-) )
Jag har väl andra saker för mig som jag just nu inte kan komma på..
Men jag måste fråga:
Vad hjälper hinken om man är rädd för kräksjuka? (Jag fattar att man hinner till hinken men inte toaletten kanske) och hur ofta har det hänt att du akutkräker?
Och tågtiderna, hur är det någon hjälp att veta när de går? Skolan ringer ju när de ringer och tågen går när de går menar jag. Det tar kanske 1 minut att kolla? Är det den minuten du menar att hinner börja springa på, om det nu är brått för att ett tåg går om x minuter och du hinner bara om du springer och hade du inte vetat när tåget gick hade du aldrig hunnit och barnen hade fått vara sjuka på skolan i x minuter/timmar extra för att du inte hade koll på tågtiderna? Är det så? ( Jag gillar tydligen väldigt långa meningar)
Jag är bara nyfiken 😄

Lisa sa...

Ina! Du skulle kunna teama ihop dig med terapeuten, för hon undrar samma sak :) Det hjälper inget. Men det ger en känsla av kontroll. Som jag tydligen älskar jättejättemycket.

Ina sa...

😄
Den gillas, den känslan, även av mig 😊 Men tydligen på helt andra saker😄

Colombialiv sa...

Jag är nog lite mer på Inas linje. Har aldrig riktigt slagit mig att oroa mig för / försöka kontrollera de där sakerna?

Jag gillar också kontroll och ÄLSKAR långa att-göra-listor (eller snarare, att ha struktur på vardagen/jobbet och att få bocka av), men jag har nog inget behov av just det där. Händer det, så löser det sig då?

Däremot kan jag ligga sömnlös och få ont i magen av klimatförändringar och krig och multiresistenta bakterier. Av vad det gör med världen som mitt barn ska växa upp i. Det har jag inte hittat någon kontrollstrategi för, ännu.

/nina sa...

Nej, jag trodde nog inte heller att varken din eller andras män är helt kass.. men jag tror däremot att väldigt många kvinnor blir hemmets projektledare och därmed tar kommando över en massa områden, av olika skäl, kanske för att ens mamma tutat i en att det är viktigt med rena strumpor, att komma ihåg födelsedagar, och för att (major generalisering hör dårå) kvinnor/vi identifierar oss med "det som våra mammor gjorde och tyckte var viktigt".

Och sen läcker det över till en massa andra områden. För vi ska ju ha koll. För det "ska" mammor. Jag kämpar med det där. Det går ju fortare om jag gör det...Och visst är det jag som ska ha koll på alla kallelser till träning och matcher.

Håller givetvis med om att det till viss del är ett personlighetsdrag, men tror också att det förstärks av invanda könsroller.

Fast - sålänge en SJÄLV inte tycker det är jobbigt, så är det ju bara att köra på.... Oftast är det helt ojobbigt för mig. Jag har bara liiiite ångest över att mina söner blir lata.

Lisa sa...

Är helt med dig på detta, Nina! Tror att det är superklassiskt. Läste "Familjens projektledare säger upp sig" för en massa år sen och höll på att nicka huvudet ur led för att jag tyckte den var så spot on. Jag kämpar också med det där! (Att släppa.) Och har (som tur är) en man som kämpar ännu hårdare. Han är på mig som en hök när det gäller lämna in lappar till förskolan/fixa presenter till kalas/svara på mejl från lärare/rodda gympakläder/packa väskor etc, etc, etc så att jag inte ska råka muta in det och göra det till "mina" områden. Det är faktiskt skitbra! Men vi får hålla emot rätt hårt för att inte ramla rakt ner i de klassiska könsrollerna. (Som vi inte vill vara i. För jag tycker det låter jobbigt och tråkigt att projektleda allt som har med hem/barn att göra själv, och han tycker det låter jobbigt och tråkigt och inte få vara delaktig.)