tisdag, februari 16

Vård av hjärna

Här är en grej jag sysslat med i några månader nu: gå i terapi. Jag tycker mycket om det. Jag lär mig skitmycket om människor i allmänhet och mig själv i synnerhet. Man kan ju kanske tycka att en person på 35 år skulle kunna ha lärt känna sig själv rätt bra vid det här laget på egen hand, men obviously har åtminstone just den här 35-åringen mest gått omkring och känt grejer och gjort grejer utan att direkt reflektera över dem.

Skulle (därför?) vilja påstå att det är helt och hållet häpnadsväckande intressant att sitta framför en person som frågar hur just jag tänker, och vill veta varför, och förklara för mig vad hon tror, och tipsa om andra sätt att tänka som jag kanske inte har testat. Som att plocka ut sin lelle hjärna ur huvudet, lägga den på bordet framför, och kolla på den med förstoringsglas för första gången i livet. Och så plötsligt kommer det in en person i rummet och räcker över ett lunta papper, och man bara: JAHA?!? Det finns en instruktionsmanual till just min sån här pryl?!? VARFÖR HAR INGEN SAGT NÅGOT?!?

Ja, nä, okej, liknelsen haltar kanske pyttelite, instruktionsmanual var verkligen att ta i, hjärnan är en slippery little sucker. Plötsligt bara ändrar den sig och halkar iväg eller säger nåt svinkonstigt. Men jag tycker ändå jag har blivit väldigt mycket mer medveten om mina egna känslor och tankar, och sakta lite bättre på att hantera dem/mig/livet. Plus gladare! Så all in all, fem plus för terapi. 

Fattar att jag låter som en nyfrälst person här, och att det säkert inte passar alla, och yada, yada, yada, jag får det att låta lätt, jidder jadder. Håller ändå fast vid att det borde vara som tandläkaren, något alla blir kallade till en gång om året eller så. Som en rutinkoll av ens psyke. Eller, oh, vänta! Vi kanske kan fördela om lite fokus, bara. Vi tar helt sonika 50% av dagens hälsohets från kategorin "Ät sunt, må bra, bli smal" och placerar den i kategorin "Ta hand om ditt huvud"? Det blir bra.

11 kommentarer:

Mikaela sa...

Har funderat på terapi några gånger, men tänker liksom - måste man inte ha nåt allvarligt problem för att gå i terapi? Jag har ju bara helt vardagliga problem som raseriutbrott när jag trampar (igen) på en havrefras på golvet, akut trötthetssyndrom när barnen låter för mycket och gråta lite på jobbtoan när jag blev utsatt för härskartekniker och kanske lite svajigt humör vid PMS. Men liksom, jag är ju inte deprimerad eller så. Vad ska man säga när man ringer till terapeuten? "Hej, jag skulle vilja prata lite grann bara"? Hur tänker du?

Lisa sa...

Hallå Mikaela! Nä, men alltså, jag tänker att du kan säga typ så. "Jag skulle vilja testa att träffa en terapeut. Jag har inget jättestort problem, men jag tror att det vore bra att prata med någon för att lära känna mig själv, och lära mig hantera min vardag lite lättare." Har extremt svårt att tro att en terapeut ba: "Nä. Du har för små problem." Speciellt inte om du går privat. Det är väl din sak om du vill "slösa" dina pengar på att gå i terapi trots att du inte har något "stort problem"? Jag velade skitlänge innan jag tog kontakt med en terapeut av exakt samma anledning som du. "Inte ska väl jag? Det finns ju många andra som mår mycket sämre. Vad ska jag ens säga?", etc, etc, etc. Skitglad att jag ändå gjorde det till slut. Spelar ju ingen roll om ens problem är små och vardagliga i jämförelse med andras större problem, är de problem så är de ju, och hjälper det att prata om dem så är det ju svinbra? Så tänker jag.

Mikaela sa...

Du är klok du. Ska nog bannemig göra slag i saken. Tack för inspirationen!

Mikaela sa...

(Och tack för din vegokokbok nr 2 - till och med min vegoskeptiska sambo gillade mango- och cashewgrytan med hemmagjorda osten!)

Anelisa sa...

Jaha. Jag går i therapi sedan juni. Bra sak. Ta hand om mig själv, fundera, analysera. Det är skitbra att ha någon som hjälper mig med det. Någon som inte är min man, eller en vän eller en kompis. Hej!

Anonym sa...

Jag gjorde det när jag gick i väggen lite mer än ett år efter att min man dog. När det hände skulle jag vara så duktig och hantera precis allt och trodde att jag i alla fall skulle må hyfsat bra när jag hade prickat av alla punkterna på listan. Arvsskifte (det fanns s k kallade särkullbarn med i bilden och precis allt man hör talas om i sådana sammanhang hände trots att vi hade haft en bra relation så länge deras pappa levde), sälja huset (tog mycket längre tid än väntat pga slö mäklare som dessutom hade egna problem!) och flytta. Dessutom hade jag ont om jobb (är frilansande översättare). Rätt vad det var slog ångesten till. Jag hade tur att träffa en mycket förstående läkare som sjukskrev mig i tre månader och fixade att jag fick komma till en psykolog. Varje gång jag klev ut från våra samtal kände jag mig som en ny människa! Jag tror som du Lisa att de flesta skulle unna sig detta. Man måste inte befinna sig i en sådan kris som jag gjorde för att gå i terapi.
Ann Margret

jenniekatarina sa...

Ja! Alla borde gå i terapi! Himla bra grej.

Mvh,
Också frälst

Anonym sa...

jag har också verkligen tänkt att det borde erbjudas en check av hjärnan varje år, genom hela uppväxten, eller kanske från skolåldern, vad vet jag, precis som man går till tandläkaren. "hej, hur mår du?" och beroende på svaret kan det ju följas upp. lära ungar snacka och reflektera över sina tankar och känslor. ta hand om dem. tror alla skulle vinna så mycket på det. /frida

Monnah sa...

Min syrra är drygt halvfärdig med sina psykologistudier. Det är så spännande att följa henne! Dessutom har jag länge haft längtan efter att ge mig i kast med familjeterapi, men ska de tvinga mig att bli socionom INNAN jag ens får börja plugga till det nu när jag är 45 så kan de glömma det, de svenska stackare som inte får ta emot mina fantastiska lyssningar och råd. Hrm.

Jennifer sa...

Så härligt att du har hittat något så bra! Väldigt skönt när saker liksom faller på plats i livet. :) Jag gick hos psykolog en period för några år sedan och tyckte det var väldigt bra. En massa grejer som byggde på i vardagen: ett nyfött barn, en whiplashskada, oro för familjemedlemmars hälsa osv gjorde att jag hamnade i någon typ av utmattningsdepression som jag inte lyckades ta mig ur själv. Det var så skönt när någon helt utomstående kunde titta på hur vi gjorde och tänkte hemma och så föreslå att "prova en vecka att göra så här istället" och det hjälpte mig jättemycket! Har fortfarande lite jobbigt i perioder och det hade säkert varit bra att gå och snacka av sig lite emellanåt, men jag har liksom tankesättet att försöka vända på det som är negativt och göra något åt det nu igen och det funkar! :)

Trasselkvast sa...

Vad för slags terapi är det du går i? Har också funderat, men vet inte vad jag ska välja. Jag är problemfri liksom, men vill diskutera mina innersta mörkaste funderingar med någon.