torsdag, februari 4

Tandtrauman vi minns

Min äldsta unge har haft en framtand hängandes på sned i en månad eller två, och den nya vuxentanden som ska efterträda mjölktanden började växa fram bakom den lösa tanden för länge sedan. Ändå har den gamla inte lossnat? Till slut var det som att den nya tanden tryckte mjölktanden så snett att den knappt gick att rucka på längre, och det arma barnet har inte velat tugga på något hårt på flera veckor.

Ikväll fick jag känna lite på mjölktanden, och hörde, som i ett parallellt universum, mig själv säga: "Äh, ska jag dra ut den så vi blir av med den?" Och från samma parallella universum svarade ungen: "Ja, gör det!"

FY FAN.

Fick bända och slita och vrida med hela min kraft? När tanden väl var ute var jag tvungen att lägga mig ner på golvet för att jag var så nära att svimma. Meanwhile stod barnet med blodet droppande från munnen och grät för att han trodde att han skulle förblöda över handfatet, och lillebrorsan satt i sängen och höll för ögonen i panik.

WOOP! WOOP!

Sen skickade barnet ett mms på det blodiga handfatet till sin far som inte är hemma, "de blödde mucket". Grattis, Gustav! Kul meddelande att få när man är på jobb. Men det var fint att han åtminstone också fick en pizzaemoji och en bananemoji från Svante och en solglasögonemoji från Rufus, och att tanden är ute, och att alla somnade glada.

Godnatt från mum of the year

6 kommentarer:

Johanna sa...

OMG!

Anonym sa...

Hu! Varför inte låta tandläkaren göra jobbet nästa gång?

Ann Margret

Janina Kastevik sa...

Ha, ha! "Som från ett parallellt universum". Det var roligt.

Har en hel del tandtrauman här hemma också. Sjuåringen vägrar vicka på sin lösa tänder, så till slut hänger de typ i en liten tråd med lossnar ändå inte och jag blir livrädd att han ska svälja tanden/kvävas av den i sömnen eller något. Jag har dragit ut en - då var det ungefär samma dramaturgi som i ditt blogginlägg, dvs först är vi överens om att jag ska dra ut den men sedan blir det ändå gråt och blod och trauma. En har lossnat när barnet i fråga krockade med sin lillasyster under en lek och en har lossnat under ett bråk (!!) mellan mig och gossen.

Trevlig helg från Janina (som också kandiderar till Mum of the year)

Lisa sa...

Hahaha, så roligt beskrivet, hoppas ni kommer över traumat snart.

maddiis sa...

Hahaha, det här får få under kategorin "trauman vi minns". Hur många gånger har en inte gett sig in i grejer med avkomman, säg t ex en uppmaning till dåvarande tvååringen om att inte ha upphittat gummiband svinhårt runt handleden, bara för att en halvtimme och en mindre blödning i frontalloben senare konstatera att det här, det hade jag aldrig sagt något om från början om jag kunde ana hur det skulle utveckla sig. Men skam den som ger sig! Tycker du borde vinna Mum of the year-pris - alla kategorier!

Ulrika sa...

Modigt! Både av mamma och barn.