fredag, februari 26

Min enda chans

Vaknade med den här tanken: Tänk om det finns någon grej som är som klippt och skuren för just mig  (till exempel vad som helst, att bygga robotar, krossa sten, hjälpa nyanlända att lära sig svenska, dansa jitterbugg, fiska makrill, vårda sjuka barn, vad vet jag), och om jag bara ägnade mig åt den sysslan skulle allt liksom falla på plats, och sen skulle jag få vara en sån som blir intervjuad i kanske Ica Kuriren och bara: "Sen jag började fiska makrill har mitt liv fått en helt annan mening, jag var ämnad för det här." OCH SÅ UPPTÄCKER MAN ALDRIG SITT KALL?!? OCH SEN DÖR MAN?!?

Slösigt.

Har aldrig fiskat en enda makrill, så hur skulle jag kunna veta säkert?

Nyss sa nån i någon pod jag lyssnar på (Nord & Francke, tror jag) att den klassiska medelålderskrisen "Men shit, blev det inte mer än så här? Var det här allt?" bara är något en priviligerad medelklass ägnar sig åt. Det låter verkligen, verkligen rimligt.

But then again, har aldrig tillhört någon annan samhällsklass heller, så hur skulle jag kunna veta säkert?

Vaknade i alla fall med tanken att alla människor på jorden i teorin skulle kunna ha en utskuren väg från början. En slags "om du bara gör de här valen efter dina unika förutsättningar, så kommer du nå din fulla potential, och må maximalt bra"-stig, men att typ 98-99% av oss aldrig riktigt hittar den, vi bara lallar omkring på något irrspår vid sidan av utan att ens fatta hur vi hamnade där, och sen dör vi, och så var det med det.

Menar inte att man måste hålla på att maxa allt jämt, tycker det finns en stor poäng med att tänka full potential, schmull schmotential och ta en kaka till också, men eeeeeek, ändå.

Tanken på att det här är min enda chans.

16 kommentarer:

Maria sa...

Jag kan inte börja tänka på det, för då blir jag tokig.

Men du, du skriver ju böcker. Som kommer att finnas kvar för alltid. Som folk läser och påverkas av. Jag tänker att om jag gjorde det du gör så skulle jag aldrig gå runt med tvivel och oro. Du är ju liksom FÖRFATTARE. Så coolt.

Lisa sa...

Tokig, ja, Maria, man blir TOKIG!!! Och man kan tyvärr bli det även om man skriver böcker, kan jag meddela, för om man exempelvis har en dålig dag kan man tänka: "En bok om två som blir kära. Jaha?!? VAR DET ALLT JAG KUNDE ÅSTADKOMMA?!? Varför gör jag inget RIKTIGT?!?" Fast också: Tack. Tycker emellanåt att det är rätt coolt jag med, och längtar ju inte ens efter att fiska makrill, så...

Bara så stressigt att tänka på hur bra världen SKULLE kunna vara, om lallandet fick ett stopp?

Maria sa...

I feel ya. Taken på att det är för sent för mig att slå igenom som gymnast kan en dålig dag göra mig jätteledsen. Inte för att jag någonsin gymnastiserat, men nu kommer ju varken jag eller världen liksom att få veta hur det kunde ha blivit. Åh.

Lisa sa...

Hahaha, åh, ja!

"Jag blev aldrig konståkerska."
"Nej, men du gillar ju inte heller att åka skridskor?"
"Jag vet. Men nu är det för sent."

Gud, vad man håller på.

Linn sa...

Haha, älskar ovan först och främst. Sen kan jag också hjälpa till att späda på med sliding doors-tanken. Igår när vi satt och käkade middag så ploppade det till i huvudet och ba tänk om Andreas aldrig hade blivit så där full och kommit hem till mig mitt i natten och velat bli ihop igen då hade jag inte suttit i den här lägenheten och varit gift eller haft ett barn på bakning i min kropp. Och sen tänkte jag på alla andra val eller random saker som hänt i livet och om jag hade gjort nåt annorlunda då och vad hade mitt liv varit då? Alla små små saker som potentiellt hade kunnat förändra allt, fy fan vad det fuckar med huvudet. Det känns som att jag bara vill krypa ihop till en boll och vagga och upprepa jag tror på ödet jag tror på ödet jag tror på ödet och låtsas som att det är exakt det här livet som jag har nu som jag är menad att ha. Exakt det här jobbet, exakt den här killen, exakt det här allt.

Lisa sa...

MEN TÄNK OM INTE, LINN?!?

Åh, fy fan. "Tänk om jag valt att börja plugga det här som jag kom in på istället för det här. Vem hade jag varit då?" "Tänk om jag missat den bussen?" "Tänk om jag hamnat i en annan klass?" "Tänk om jag hoppat på ett annat flyg?"

GULP.

Linn sa...

Det är som att tänka på internet (seriöst, HUR kom internet till? HUR fattade datorn att just DOM tecknen betydde just DEN responsen?*mind beyond blown*) eller rymden eller hjärnan eller kroppen (HUR fattar generna i två microskopiska duttar att skapa en människa som är perfekt ner till minsta lilla nagelband?). Min hjärna lägger fan av när såna tankar börjar pga KAN EJ HANTERA. Väljer därför att naivt klamra mig fast vid tanken att livet liksom är nåt som bara händer och att det inte finns nån plan varken tidigare eller framåt.

Robert W sa...

Vart man än vänder sig finner man mängder av tappade sugar.

Thérèse Eriksson sa...

Det blir som när jag som tioåring inte vågade sova på gud vet hur länge pga hade börjat tänka på döden och universum och livet och fick känslan av att allt skulle haverera om jag somnade. Tänk om jag aldrig vaknade? Om universum bara imploderade? Om mamma dog? Och tänk om hela livet egentligen var en enda lång dröm, om vårt universum bara är ett dammkorn eller en tanke i något helt annat?
Och nu: tänk om alla sidospår en tackar nej till eller inte ens upptäcker för att en är så himla försjunken i sitt vanliga liv, egentligen är de rätta? Om en bara fastnat här i sina trygga hjulspår och inte ens märker att det finns fler?
Nej, det funkar inte. Blir helt matt bara jag lossar kopplet till den tanken minsta lilla.

Susanne sa...

Du är klippt och skuren för att skriva! Glöm aldrig det :-)

Anna sa...

Jag brukade föreställa mig (tydligen har jag inte gjort det på länge) att vi kanske balanserar på den enda möjliga vägen. Att i alla alternativa universum där någons mikroskopiska val gjorts annorlunda hade allt brakat samman. Att vi kanske inte ska gå runt och ångra saker, för allt har kanske blivit precis rätt. Vi har balanserat mellan avgrunderna och detta är det bästa möjliga.
Om jag sen tror på det, vet jag inte. Men som tanke är den väl lika trolig som motsatsen?
/Anna

Anonym sa...

Bra post. Håller med. Skickar en bok.
/P

Anonym sa...

Hej!

Jag läste "Djupa Ro" idag och älskade den. Jag läste ut "Jag, Earl och tjejen som dör" på förmiddagen och skulle bara börja lite i "Djupa Ro". Jag läste ut den för en stund sedan (då har jag två barn, kom hem från en skidsemester i morse, har packar upp allt, tvättat fyra tvättmaskiner med svettiga underställ och annat) och har alltså inte kunnat slita mig från boken där emellan. Jag lät tårarna rinna fritt då jag läste slutet.

Så ja, du är klippt och skuren för att skriva. Jag imponerades av den trovärdiga dialogen och älskade karaktärerna.

Anonym sa...

Hej
Jag läser "Vi måste sluta ses på det här sättet" nu.
Har hittat ett korrekturfel, kanske ni redan vet om iofs... Om inte är det på sidan 212 tredje raden "Inte för HON ATT skämdes över Jens eller så,..."

/Maria fyrabarnsmamma snart 38 år, inte alls i målgruppen, men som gillar ditt sätt att skriva.

Anonym sa...

Just nu plöjer jag igen dina böcker på löpande band och är bara så superimponerad av hur bra de är och hur fantastiskt bra du skriver. Har just själv skrivit klart min första bok och finslipar på den för fullt, och när jag läser dina böcker tänker jag "om folk ska hålla på och skriva så där bra så måste jag nog kapitulera och ge upp". Men sen inser jag att så får jag ju inte tänka utan istället vara glad över att du bestämt sig för att skriva och inspirerar mig så sjukt mycket. Så, tack stora idol! Hoppas jag får läsa mängder av framtida böcker skrivna av dig.
/Maria

Lisa sa...

Ni är ju sjukt snälla!!! Tack, tack, tack, jag blir skitglad. (Blir också lite nervös att inlägget tolkades som att jag var ute med håven och fiskade efter bekräftelse, för det var jag verkligen inte, men bortsett från den lilla ångesten: TACK!)