onsdag, april 29, 2015

Homepartyn vi minns

Så, jag har varit på homeparty med Gudrun Schyman ikväll. Det var väldigt bra. Får ni chansen att gå på ett - ta den. Oavsett vad man har för politiska åsikter och vad man röstar på så är Gudrun Schyman en jefligt bra talare (Så rolig! Så pedagogisk!) och det hon pratar om (strukturerna som finns i vårt samhälle) berör alla.

Varje minut av de nästan två timmarna var extremt intressant.

Det kanske mest konkreta var när hon beskrev vad hon tyckte man skulle göra om någon stövlade fram till en och sa typ: "Vad tjafsar du om? Sverige är jämställt! Det här dravlet har gått för långt!" Nämligen: Ta upp sin lilla fickversion av Statistiska centralbyråns statistikspäckade lathund om jämställdhet "På tal om män och kvinnor" (som man naturligtvis alltid har lite lägligt i bakfickan*), och säga "Jaha, på vilket område menar du då?" Och sen visa upp fakta.

Sverige är inget jämställt land. Det är kunskap. Det är ingen åsikt.

Och det borde ju kanske vara helt vansinnigt deprimerande att höra det gång på gång under en kvällsföreläsning, men jag har inte känt mig så här peppad på länge.

*Och har man den inte alltid lite lägligt i bakfickan kan man ladda ner den gratis som pdf, eller beställa den tryckt för 50 spänn här. Uppdateras med ny statistik vartannat år.

tisdag, april 28, 2015

Tillbaka i stallet (no more)

NEEEEEJ, NEEEEEJ, NEEEEEJ, hör mitt i-lands-klagorop ljuda över Sörmlands nejder – ridskolan som jag rider på måste stänga igen efter vårterminen. Inga mer ridlektioner för mig? Alltså, jag önskar jag hade förmågan att tänka bara pyttelite större än kring min egna lilla värld här va, men det går inte för tillfället, för mitt hjärta håller på att brista. 

- plats för superledsen emoji -

Hästapållarna! Stallet! Min gulliga, gulliga ridlärare! Aldrig mer?

Kommer börja böla snart.

Men jag vill i alla fall tipsa om den här boken, Tillbaka i stallet, som handlar om vuxna som börjat rida igen. Den är jättebra! Och jättefin! Både fakta, råd till ryttare, diskuterande texter om stallkultur etc, och intervjuer med folk som återvänt till stallet. (Till exempel en med mig. Om hästrädsla och ängslighet.) Med väldigt bra foto.

måndag, april 27, 2015

Greys anatomy S11E21 - SPOILERVARNING I KOMMENTARERNA

Jag är så täppt i näsan nu. Jag är så täppt i näsan. Det liknar fan inget. Och ja, det beror väl till viss del på att jag är förkyld (eller pollenallergisk, ingen vet riktigt). Men mest beror det nog på att jag just lipat så jag eventuellt trodde jag skulle kvävas till S11E21 av Greys Anatomy. Jag hatar Shonda Rhimes. Jag hatar henne! Så ond.

(Fritt fram att spoila i kommentarerna om ni vill, alla som klickar får skylla sig själva. Vi behöver prata om det här. Vi gör faktiskt det.)

fredag, april 24, 2015

Snart som pocket!

Min och Johannas gemensamma bok "Vi måste sluta ses på det här sättet" kommer som pocket i juni, och då kommer den att se ut så här.

Studier gjorda på den inbundna varianten av samma bok visar att de som verkligen gillar den här berättelsen kan vara 17 år, såväl som 25, såväl som 53.

Hoppas den hittar ut till ännu fler sådana nu, som pocket! Tycker själv att boken är skitmysig och rolig på ett ganska okomplicerat sätt, och hade jag inte läst den typ tre hundra gånger redan skulle jag lätt ha kunnat tänka mig att strandläsa den i sommar.

Här kan man läsa mer!

torsdag, april 23, 2015

4 x odling



Jag tycker det är tillfredsställande att se att det faktiskt går framåt, så jag fortsätter med min lilla följetong med odlingsbilder ett tag till. Ni som tycker odling är trist får blunda under tiden, m'kej? Fint. Djupbäddarna är numera fyllda med fyra tusen liter ny jord (skämtar ej), gödsel och kompost. De är också målade (nåja, jag slabbade omkring med pensel i alla fall) med te och vinäger för att smälta in lite mer i trädgården och inte se så sabla... nya ut. Vi har inte tryckt ner något i jorden än, men vi har flyttat dit vitlök och jordgubbsplantor från andra ställen i trädgården.


Och här är purpurbönorna som står i källaren och frodas! De måste vi kanske plantera om i helgen nu när jag tänker på det.


Över lag verkar källaren vara jäkligt trivsam för växter. Vi är olika på så vis. Jag tycker inte alls om att vara där nere speciellt mycket, men växterna bara: Mmm... källaren. Det är svalt (typ 17 grader) och ljust (under lysröret med dagsljus) och det växer som i en liten djungel på det där bordet. Så här ser våra tomatplantor ut nu.


Och kudos till de här luktärterna, som jag nyss hittade växandes direkt ur påsen med överblivna frön. De har inte ens fått någon jord, men se fall dom bryr sig. Påsen hade råkat bli fuktig och fröna bara: OK, GO!!! Så levnadsglatt. Så rörande. Lille luktärter.

(För tidigare delar i följetongen, se här och här.)

tisdag, april 21, 2015

Du säger hoppa

Okej. Så jag vaknade i morse av att Svante tryckte upp en legobeskrivning på i nyllet på mig en timme innan väckarklockan skulle ringa och vrålade BYGG, MAMMA, BYGG!!! Och först en kvart senare insåg jag att jag likt en robot bara verkställt hans ödmjuka önskemål utan att blinka.

Jag är så sjukt ägd.

SKÄRP MIG!!!

lördag, april 18, 2015

I mina tonårsdagböcker

Jag läste mina gamla dagböcker i påskas. Mamma och pappa rensade ut vinden, och jag gick igenom lådan som det stod "Lisa - hemligt" på, och där i låg dagbok efter dagbok, så ja. Jag läste dem. Jag vet inte om jag skulle ha gjort det?

Så sorgligt.

(Och då syftar jag inte ens på att jag var dramatisk, skitfånig, lynnig, pretentiös, elak mot folk som inte förtjänade det - ja, mamma, jag tittar bland annat på dig - eller sentimental. För det hör väl till, tänker jag.)

Men att jag, 12 år gammal, varje dag skrev ner hur mycket jag vägde?

"Idag hade jag gått ner ett kilo. Men sen åt jag en biskvi. Faaaaan!!!!"

Jag orkar inte. Jag orkar inte att jag tänkte så mycket på hur jag såg ut, och var så upprörd över mitt yttre att jag använde multipla utropstecken, jag orkar inte.

Det här är allt som är fel på mitt utseende om man ska tro mina samlade dagböcker:

Mitt hår är råttfärgat. Mitt hår är för rakt. Mitt hår är för platt. Jag har dubbelhaka. Förlåt, dubbelhakor. SÅ ÄCKLIGT!!! Mina armar är otränade. Jag kan inte ha kortärmat. Min mage är degig. Jag kan inte ha bikini. Min näsa är för stor. Min rumpa är för fet. Mina lår är ENORMA!!! Plus att det är gropar i dem, och jag har hört att de heter celluliter, och såna ska man inte ha. Mina fingrar är som stubbar. Helt köttiga. Och mina knän, fy fan. SÅ FULA!!! Jag kan inte ha korta kjolar. Mina vader är för tjocka. Mina fötter är för platta. Och breda liksom? Så himla, himla breda, de går inte i några skor, helt värdelösa. Jag har för stor jeansstorlek. Jag har för stor tröjstorlek. Jag har för stor skostorlek. Jag är för stor. Jag är för stor, jag är för stor, jag är äcklig.

Mina tår ser ut som prinskorvar.

En gång står det i en dagbok att jag blev nöjd när jag tittade i spegeln. IDAG ÄR JAG SÅ JÄVLA SNYGG! har jag skrivit i versaler med röd penna.

En gång.

En gång!

Jag vet inte ens vad jag vill säga med det här inlägget, jag vill bara gråta, men det här är vad jag önskar att jag hade skrivit när jag var femton, och det gäller ungefär än:

Jävla världjävel, låt mig va, jag har väl vilken satans jeansstorlek jag vill.

Fluff inuti

Hej från ett tåg!

Har åkt tur och retur Lund det senaste dygnet, och bland annat varit i Kävlinge och träffat skrivsugna ungdomar på biblioteket idag. I två och en halv timme fick jag låna dem, och vi pratade om skrivande, hur man hittar på en trovärdig karaktär, hur man skriver dialog, och vad man ska tänka på när man skriver en kortare text. Plus att vi fikade! Mm... fika.

Förmiddagen var startskottet för en novelltävling som pågår under den närmsta månaden. (Man får vara mellan 13-25 år och behöver så klart inte ha varit med på skrivkursen idag för att delta i tävlingen. Men man måste bo i Kävlinge kommun! Gör man det kan man kolla mer info om tävlingen på bibliotekets hemsida.)

Jag hade väldigt kul.

Finns kanske inget som gör mig så fluffig inuti som entusiastiska tonåringar som gillar att skriva och bara kastar upp handen i luften när man frågar om någon vill läsa upp sin text, och har skitsmarta frågor och funderingar kring sitt (vårt) intresse. Hade kunnat stanna i många timmar till kring det där bordet. Men, men. Många timmar på ett tåg är ju också... eh... många timmar.

Det finns massor av begåvade unga personer som uttrycker sig helt fantastiskt där ute. Också. Man glömmer bort dem rätt ofta när man pratar om de andra, de som inte vill/kan/orkar/bryr sig. Men jag vet, för jag träffar dem ibland, eller får mejl från dem. Och det här är vad som händer med mig varje gång: FLUFF INUTI.

Älskar't.

torsdag, april 16, 2015

Få nytt trä att se gammalt ut


Okej, det kom två trötta barn emellan, så jag hann bara behandla en av djupbäddarna. Den bortersta. Men jag skulle nog ändå säga att den där mumbojumbometoden jag babblade om fungerade enligt förväntan. Visst? Träet ser direkt efter (alltså redan två, tre minuter efter) behandling både mörkare, gråare och äldre ut, och det smälter definitivt in mer i trädgården än de där skrikigt nya brädorna i djupbäddarna bredvid. (För att inte tala om hur väl det smälter in jämfört med Ikeakassarna med hästbajs. Gud ändå, där har vi verkligen några som måste jobba på sitt kamouflage.)

Så här gör man!

1. Häll vinäger (jag använde 5 liter äppelcidervinäger) i en spann, och lägg ner stålull (inte svinto, för den innehåller tvål. Jag använde 250 gram trollull) i vinägern. Låt ligga och dra i minst ett dygn.

2. Koka starkt, svart te.

3. Pensla trät först med te, och sedan direkt efter med vinäger.

Klart!

Superbilligt, superenkelt, supersnabbt. Och inget som är farligt för miljön eller odlingarna vi tänker ha i själva lådorna. Här kan man läsa mer!

Mumbojumbo is my middle name

Ni vet de där stora odlingslådorna vi byggt som står i trädgården och SKRIKER mot en varje gång man tittar ut för att träet är så nytt?

Idag ska jag pensla dem med:

1. Svart, starkt te.
2. Vinäger, som fått stå och dra tillsammans med stålull i ett dygn.

Ryktet (also known as internet) säger att detta ska få träet att se grått och gammalt ut på två minuter.

Hoppas det stämmer, annars köpte jag tio flaskor vinäger i onödan igår. Om ni visste vilka frågande blickar man får när man langar upp tio flaskor vinäger och ingenting annat på bandet i kassan så skulle ni hålla en tumme ni också.

tisdag, april 14, 2015

Omslaget


Så här ska den se ut när den släpps i höst, my precious. I snyggt mjukband. Det är Sara Acedo som gjort omslaget, och jag tycker så mycket om det. På baksidan finns ett foto från badplatsen i boken, där en av ungdomarna i berättelsen hittas drunknad innan boken ens börjat. Det tog jag en dag när jag stod på bryggan vid Djupa ro i höstas och försökte få feeling. Men killen på framsidan? Honom känner jag inte.

(Det är en av mina vanligaste läsarfrågor annars. Inte om den här boken, men om en annan. Vem är killen på baksidan till "Det är så logiskt alla fattar utom du", och har du möjligen hans kontaktuppgifter? Det har jag inte. Men bra försök, jag tycker också att han är snygg.)

måndag, april 13, 2015

En macka i bilen mellan fotbollsplanen och simhallen

Vi har hittills i våra barns liv legat väldigt lågt när det kommer till fritidsaktiviteter för dem. Inte för att vi hatar fritidsaktiviteter, eller har något principiellt emot dem eller något sådant. Mer för att barnen varit små, och ingen av oss direkt har kommit på tanken. (Och kanske ganska mycket för att vi gillar att vara hemma. Mm... hemma.)

Men nu vill Rufus spela fotboll och gå i simskola.

Och det verkar ju kul!

Var och en för sig.

Lite, lite tråkigare blir det när de infaller på samma dag. Det går (och jag vet detta, för vi testade just) visserligen att åka direkt från middagsbordet till fotbollsplanen (där träningen är på nivå: lek)  och vidare därifrån till simhallen (där träningen är på nivå: plask med föräldrar), men...

MAN LÄNGTAR JU HEM OCKSÅ, VA.

Nå.

Det är några veckor till som det krockar. Vi får se hur vi gör med dem. Själva barnet verkar inte ha några problem med att få energin att räcka till dubbla aktiviteter, måndagar är hans nya favoritdag. Men hans hemmaråtta till morsa?

Jamen, hon kanske mer tänker NÅN MÅTTA, etc, osv, mm.

Och jag vet inte om det bara är latmasken i mig som tänker att man kanske inte måste hålla på med en massa aktiviteter på eftermiddagarna när man är sex år. Att det kanske räcker rätt bra med att gå på förskolan på dagarna, och vara hemma på kvällarna. Det kanske det är? Han vill ju. Och han börjar bli så stor, hemma räcker kanske inte för evigt.

Men det är fasen inte så lätt att veta vad som är lagom, alltid.

söndag, april 12, 2015

Att jobba helg

Idag när jag körde bil från Söderköping lyssnade jag på det senaste avsnittet av "En varg söker sin podd" och det var nåt så djävulskt bra, jag höll på att nicka huvudet ur led för att jag höll med om så mycket. De pratade om Thåström!!! Fast det var ju inte det jag skulle säga egentligen.

(THÅSTRÖM!!!)

Liv Strömqvist nämnde i alla fall också hur sjukt tacksam hon är för att hon "slipper jobba på ett vanligt jobb" och lät helt förstummad när hon konstaterade att hon "får rita serier hela dagarna, det är ju helt sjukt".

Ungefär så tänker jag flera gånger i veckan.

Den här helgen har jag varit på skrivhelg i Söderköping, och bott på hotell med tre skrivkompisar. Vi har: 1. Skrivit på våra böcker, 2. Pratat om skrivandet av våra böcker och 3. Ätit goda grejer.

Jag kan helt ärligt inte komma på så jättemånga andra saker jag hellre gör en helg. Och då har jag alltså ändå ägnat mig åt det som är mitt jobb. (Okej, kakbuffén ingår inte vanligtvis i mitt jobb. Och jag gör rätt ofta också andra grejer när jag jobbar än att sitta och skriva böcker. Tråkigare grejer, till och med. Men ni fattar poängen.)

Gustav läste en bok i förra veckan som han refererar till hela tiden nu. "Vi bara lyder", av Roland Paulsen. Den handlar om Arbetsförmedlingen, och är att döma av hur mycket Gustav tjatar om den, SVININTRESSANT. Bland annat innehåller den uppgifter om en studie som undersökt hur många av alla som jobbar som faktiskt gillar sina jobb.

13% av jordens lönearbetande befolkning anser att de har ett utvecklande och engagerande arbete. (Nästan dubbelt så många var direkt fientligt inställda till sitt jobb.)

TRETTON PROCENT!!! Det är ju absolut ingenting.

Är så vansinnigt glad över att jag får vara en av dem.

fredag, april 10, 2015

Sakerna man gör







Jag såg det sista avsnittet av Fridag Night Lights igår, och detta är vad jag, 35 år gammal, gjorde efter att serien (som alltså handlar om high school-kids som spelar amerikansk fotboll) var slut:

1. Googlade "Tim Riggins gif".
2. Googlade "Friday Night Lights gif".
3. Hittade en blogg med 285 sidor med inlägg bara tillägnat serien, fullsmockad med ovan nämnda giffar, som jag scrollade på i några timmar (true story).
4. Skickade jättemånga sms till en fellow FNL-junkie om vilka av personerna i serien vi älskar mest. (Det var: Tim Riggins, Tami Taylor, coach Taylor, Tyra och Landry.)
5. Googlade "Friday night lights sweatshirt" och beställde en tröja med Dillon football-tryck från Etsy till mig själv.

Jag vet inte riktigt.

Kanske kan man säga att jag gillade serien?

torsdag, april 09, 2015

Kloppeti kloppeti

- Jag tycker du ska prova banan i galopp, Lisa.
- Visst.
- Och så undrar jag om jag får höja hindren, eller om du tycker de är lagom så här?
- Du får gärna höja dem pyttelite.

Att ovanstående konversation ägde rum i ett ridhus nära mig igår kväll? Jag fattar inte hur det gick till. På den lilla lappen vi fick fylla i när vi började ridskolan i höstas skulle man skriva vad man hade för förväntningar och förkunskaper. Om det fanns något speciellt man ville öva på under ridlektionerna, och om det fanns något speciellt man inte ville göra.

Jag skrev: "Jag vill vara med hästar, och gärna rida i skogen. Jag red i flera år som liten, men var ganska rädd. Jag valde alltid de tröttaste hästarna, för jag var nervös över att det skulle gå för snabbt. Och jag tyckte absolut inte om att hoppa! Jag behöver öva på sits och balans och precis allt grundläggande. Jag är fortfarande rätt skeptiskt inställd till att det ska gå för snabbt. Och jag undviker nog helst att hoppa."

Igår hoppade jag bana i galopp och hade kunnat hålla på hela natten om inte någon hade stoppat mig. Om jag får välja häst helt själv (det får jag inte) väljer jag allra helst en som är pigg som en mört och springer snabbt som vinden om man inte håller emot. Och när ridläraren säger "Idag ska vi faktiskt prova att hoppa lite!" så vill jag inte spontankräkas som jag ville när jag var 10, 11, 12, jag vill ge henne en high five och fnissa helt speedat.

Det är en helt annan sak att rida nu. Jag tror det beror ganska mycket på att jag är lite, lite mindre ängslig som person som vuxen än jag var som barn. Men mest på att det är ett helt annat klimat i stallet nu för tiden. Ridläraren är liksom... snäll? Och alla de som kan mycket, mycket mer än jag är liksom... hjälpsamma? Det är som upp-och-nervända världen.

I slutet av varje lektion får vi frågan "hur kändes det idag?". Det fick vi aldrig, aldrig i stallet jag red i på 90-talet. Och när man stolt som tuppen svarar "JÄTTEBRA, DET VAR JÄTTEKUL, JAG ÄR JÄTTEGLAD!!!" som vore man fem år och helt oförmögen att pratat annat än i enformiga superlativ med versaler, så ler ridläraren skitstort mot en.

- Jag trodde du var rädd för att hoppa?
- Ja, det var jag. Men jag har slutat vara det nu.

Så coolt ändå.

onsdag, april 08, 2015

4 x köksö








Vi hade för lite arbetsyta i vårt kök och inte så himla mycket golvyta att spela med. Så jag gjorde som jag så ofta gör: bad pappa fixa. (Jag vet, jag vet, jag är en priviligerad jädra skitunge skitvuxen. Men jag är också glad! Och jättetacksam! Så det kanske lite, lite jämnar ut sig?) Jag önskade mig hur köksön skulle se ut, att den skulle innehålla hyllor för kokböcker, var tydlig med att den måste gå att fälla in så den inte tar nästan någon plats alls när den inte används, och skickade över lite mått. Och sen fick jag den här lösningen i påskpresent.

Jag har nämnt någon gång att jag gillar min pappa, va?

Nu är köksön målad med ömsom vitt, ömsom griffeltavlefärg och monterad och dekorerad av två familjemedlemmar och jag är nöjd. Jag kanske tröttnar på den där griffeltavlegrejen om en kvart och målar om, det vet man liksom aldrig riktigt. Men själva principen? Älskar att jag kan hacka grejer i bra arbetshöjd även när den knappa metern bänkskiva i själva köket är belamrad med annat.

tisdag, april 07, 2015

3 x odling

Igår byggde vi färdigt de tre djupbäddarna vi ska odla i framöver, och hell vad mycket träningsvärk jag har nu efter att ha slagit ner stolparna i marken med slägga! Men, men. Det är säkert ändå ingenting emot vad mycket träningsvärk jag kommer ha efter att ha lassat i några kubikmeter jord medelst spade i varje låda. Vi ska också ha i: hästbajs från ridskolehästarna jag träffar varje vecka och kompost från... ja. Vår kompost. Jag har höga förväntningar på dessa odlingsförutsättningar.

Och de små tomatplantorna har växt till sig och fått nya krukor och ny jord! Än så länge står de i källaren under växtlampan och har det gött tillsammans med luktärter, rosenskära, kronärtskocka och kryddor. Men sen ska de ut på balkongen.

Och bönor! Helt sjukt vad de här växer. Det är purpurböna och brytböna, och de här fröna satte vi ner i jorden för en dryg vecka sedan. En vecka! Nu är de tio centimeter höga.

Näst på tur: fylla djupbäddarna med jord och gödsel, och förkultivera zucchini, gurka och broccoli.

torsdag, april 02, 2015

Fortfarande efter sexton böcker

Det är oklart om det här är intressant för någon annan än mig själv, men untz, untz, kolla om jag bryr mig! Jag har skickat ut manuset till "Djupa Ro" till några olika testläsare. Jag brukar aldrig göra det, det brukar bara vara jag och förlaget tills den är klar, men den här gången... Det finns frågeställningar i den här boken som jag aldrig skrivit om innan. Jag ville kolla att jag skildrar dem på ett vettigt sätt innan det är för sent.

Ja, så nu sitter jag alltså och trycker på hämta-nya-mejl-knappen i mejlprogrammet en gång i sekunden för att se om någon av dem hunnit läsa och tycka något än.

Japp! That's me. Cool som stryk.

Det är ändå anmärkningsvärt, tycker jag, hur urbota dålig jag är på den här delen av mitt jobb. Den där allt tar veckor och månader och år, alltså. Att jag aldrig lär mig? Jag är egentligen extremt medveten om hur lång tid det tar att läsa ett manus och ge respons på det. Jag är egentligen extremt medveten om hur lång tid det tar att redigera också. Jag är egentligen extremt medveten om att alla led i processen tar en massa tid, och det måste de få göra, jag fattar ju.

Och ändå.

*hämtar nya mejl*
*hämtar nya mejl*
*hämtar nya mejl*

Förra veckan var det en elev som frågade mig i en klass om jag skrev på något just nu, och om jag möjligen kunde tänka mig att berätta något om den boken. Jag var this close att gå fram och kyssa henne för att hon undrade, och sen fick jag i det närmaste tejpa över min egna mun med silvertejp för att inte stå och babbla i en timme om påhittade personer i en bok som inte ens finns än. Jag vill att ALLA ska läsa! NU! Och sen vill jag prata om berättelsen och människorna i den i åtta timmar tills jag tappar rösten.

*hämtar nya mejl*
*hämtar nya mejl*
*hämtar nya mejl*

Det underliga är ju också att det här hinner lägga sig tills boken väl släpps i höst. Det är nu jag är mitt uppe i det. Det är nu jag går omkring och tänker på personerna och berättelsen. Om ett halvår, när boken är klar... då har jag redan släppt den lite. Då går jag väl omkring och tänker på någon ny hittepåperson istället. Rätt skevt, ändå?

Bara en enda ynka gång av alla de miljarder gånger jag hämtat nya mejl de senaste dagarna har det verkligen plingat till och landat respons från en av testläsarna i inkorgen. Den gjorde mig å andra sidan så lättad och lycklig att jag grät en skvätt rakt ner i tangentbordet nyss.

Japp! That's me. Cool som stryk.

Det sa jag, va?

Vad jag längtar efter att den här boken ska vara tryckt.