torsdag, december 3

"Du kan väl skriva en bok om det här sen."

So long, lässvackan! Fick hem mitt reserverade bibbloexemplar av Martina Haags skilsmässobok "Det är något som inte stämmer", kastade Paula Fox (bless her heart) åt sidan, och har nu läst Haag från pärm till pärm på två timmar och kommer väl eventuellt se med lite andra ögon på julkalendern imorgon OM MAN SÄGER, herregud. Jag tycker boken är väldigt bra. Delarna med fjällstugan hade jag kunnat klara mig utan, men skilsmässoskildringen, åh. Det känns så ärligt och förjävligt och ledsamt.

(För övrigt har jag mycket svårt att förstå energin folk lägger ner på att hata julkalendern, but then again, det är mycket jag har svårt att förstå.)

Vi ska ha fest här på lördag. När jag tänker på alla potatisar och alla jordärtskockor jag ska skala imorgon för att kunna göda denna grupp människor (typ 25 vuxna och 15 barn) med soppa känner jag ett akut behov av att gå och lägga mig. Kanske slutar festen med att vi beställer pizza? Så kan det bli.

Mitt mål är hur som helst att helst inte gå in i kökspsykos. I alla fall inte under själva festen. Eller ja, åtminstone inte under hela festen. Försöker visualisera hur jag istället lajvar skön snubbe, tar ett glas vin, breder ut mig i soffan, drar anekdot på anekdot utan att bry mig om ifall folk lyssnar, medan soppan bränner vid på spisen och så får det vara så bara, no biggie. Det går väl inte enbart jättebra med det visualiserandet, direkt.

(Måste baka bröd!)

Nu har vi delat upp förberedelserna inför denna fest hyfsat lika, jag och min partner in crime, det är (med undantag för potatisskalandet) inte ens orättvist. Ändå blir jag arg så det brinner i huvudet på mig när jag tänker på alla kvinnor som stått där i köket, på hundra tusen fester genom åren, och så kommer den sköna snubben från soffan utvinglandes efter en timme för att han väl måste gå på toa, jag vet inte, och så får han syn på kvinnan och ba: "Men gumman, står du här nu igen, slappna aaaav, kom och ha lite roligt, soppan sköter sig väl själv."

Jaha, så FÖRUTOM att skala all potatis och gå in i all kökspsykos ska man behöva vara TRÅKIG också?

*välter spisen*

Är oerhört uppretad på Erik Haag också. Eller ja, på den fiktive mannen som den fiktiva kvinnan i Martina Haags roman blev lämnad av.

Såatteh... jag går väl och lägger mig då, kanske?

17 kommentarer:

Anonym sa...

Också enormt arg på Erik Haag! Känner ett stort behov av att veta hur mycket som är verklighetsbaserat i boken, så att jag vet exakt hur mycket avsky jag ska känna inför människan. Jag fattar att man kan bli kär i någon annan, det kan säkert hända den bäste, men att bete sig så respektlöst? Det svider lite extra att jag ju gillar dem alla tre. Gillade i alla fall. / Johanna

Susanne sa...

Sträckläste den oxå för ett tag sen. Och jo, inte ett avsnitt av julkalendern utan att jag tänker på boken, eller Martina eller på vad som egentligen hände...

Susanne sa...

Sträckläste den oxå för ett tag sen. Och jo, inte ett avsnitt av julkalendern utan att jag tänker på boken, eller Martina eller på vad som egentligen hände...

Katharina sa...

Du är så bra. Det var nog bara det.

denise sa...

Själv försökte jag lyssna på den boken som ljudbok, men har faktiskt fått sluta för att den kändes så väldigt ensidig och utpekande. Jag är säker på att Erik gjort dumma saker, folk gör dumma saker, men jag har svårt för att höra bara en sida av en så här känslig sak, och det i det offentliga på detta vis dessutom. Nej, det kändes inte alls bra.
Lycka till med soppan, det klarar du galant! 😊

Lisa sa...

Men åh, intressant Denise, hade du tyckt samma sak om det hade varit en helt annan författare som skrev en fiktiv bok om samma sak? Det är ju ingen som säger att det är så här det var i verkligheten, det är ju bara vi som läser som tolkar in Martina och Erik i rollerna. (Svårt att inte göra det, i och för sig.) Jag tyckte faktiskt den var förvånansvärt icke-utpekande. Jag tyckte bara hon konsekvent höll sig till perspektivet "förtvivlad kvinna som fortfarande är kär i sin man går igenom skilsmässa". Hon hade ju kunnat fläska på MYCKET mer med "han är ett sånt svin" etc, etc, etc, men det gjorde hon ju aldrig? Hon var bara ledsen. Och jag är imponerad över att hon över huvud taget inte nämner något om hur hon känner inför den andra kvinnan, inget "den jävla häxan" etc, etc, etc, INGENTING sånt, bara förtvivlan. Jag tycker nog hon håller sig på rätt sida gränsen hela tiden. Och att det är fruktansvärt intressant att få läsa det så här ärligt. (Man är ju liksom inte sitt charmigaste jag när man är sådär förtvivlad.) Men det är ju jag. Är inte så säker på att jag tyckt samma om jag exempelvis varit Erik Haag.

Anonym sa...

Jag tänker att allt i boken som handlar om hur Anders (Erik) beter sig måste ligga ganska nära sanningen eftersom Martina visste att alla skulle tolka boken som självupplevd. Med tanke på att hon – som du säger – ändå är ganska balanserad så tror jag inte att hon dragit till med massa hittepå om vad han sagt och gjort bara för att vara elak.
Med tanke på det har min syn på Erik Haag minst sagt förändrats.

Mina sa...

Eftersom jag gillar julkalendern ohämmat känner jag att jag läser boken efter den 24e december 2015. :)

cruella sa...

Fiktiv, nänä. Knappt ens lätt förklädd. En omogen och iskall jättebebis. Man blir ju rent rädd.

Anonym sa...

Kommer inte läsa denna bok någonsin, känner jag. Låter allt annat än feel good.

denise sa...

Nej, jag hade nog inte tyckt samma om det var så. Men här kan jag inte få det till annat än att Martina VILL att vi ska tänka att det är om dom, med tanke på att huvudpersonen i boken är författare, gift med en tv-kändis, som lämnar henne för tv-kändiskollegan. Jag kan inte med all vilja i världen tro att det är fiktivt då.
Och absolut håller hon sig sansad, det hade nog inte jag själv lyckats med 😉
Men å andra sidan behöver hon inte dra på, med tanke på att så många som läst säger att de fått en ändrad bild av Erik, kanske med rätta, vad vet jag? Det blir ju ett gäng andra som fördömer honom istället, och det utan att hon kallat honom för idiot med egna ord. Men ja, det är mina tankar det, tänker inte säga något om andra som tänker annorlunda :)

Malinka sa...

Porträttet som ges av "Anders" skiljer sig inte jättemycket från hur Martina har porträtterat Erik under alla år i kåserierna. Så förvåningen var väl inte jättestor när jag läste den senaste boken.

Sedan kanske man borde tala om att boken i sig inte riktigt hänger ihop. En massa lösa trådar, tycker jag.

About Alice sa...

Åh. Nu vill jag läsa och bli lite arg.

Ibland är det skönt att bli arg känner jag.

Gillar dock Lotta fram tills nu.. Kanske att det ändras framöver då??

Anonym sa...

Nämen eller hur, Malinka, man känner ju igen karln från hennes krönikor. Hon skriver inte ned honom i boken. Och +1 på allt Lisa skrev..

Fridah sa...

AAH, jag läste också Martinas bok i torsdags och kunde inte se julkalendern efter det! Herre vilken ångestbok det var, man ser allt med helt andra ögon nu!

Som när de skulle berätta för barnen och barnen blev ledsna och hon gick upp med dem på övervåningen och pratade länge, för att sedan komma nerför trappan och se honom stå och laga mat och utan att lyfta blicken från grytorna säga "det gick väl bra?". Huuu, "Tusen år till julafton" fick sig minst sagt en törn där alltså.

För precis som Malinka och Anonym skriver, om man har följt Martina genom åren så finns det ju ett helt gäng likheter mellan porträtteringen av Erik och Anders, och många andra saker som Den Fiktiva Kvinnan I Boken skriver (att hon gick upp 100 kilo av graviditeten t.ex) känns också mycket likt saker Martina skrivit om sig själv.

Gud vad långt detta blev, jag vill typ köra en bokklubb med endast Martina Haag-läsare och diskutera det här!

Anonym sa...

Fast jag tänker aldrig börja ogilla Lotta. Då skulle det bli något knepigt ägande-synsätt på partnerrelationer. Klart folk måste få bli kär i någon ny (fast då inte bete sig som vuxna bebisar) utan att "den andra" blir sedd som en skurk. Har personligen svårt för begrepp som "stjäla någons man" etc, låter som om någon gjort inbrott och burit med sig ett föremål. Gravt allergisk mot det här (ja, inte HÄR, men i samhället) varupratet kring relationer.

Så fick jag ur mig det. Puh. ;)

About Alice sa...

Det är klart att man inte kan stjäla någons man. Ingen som inte vill bli stulen blir ju det. Så är det bara. Men själv hade jag kanske tänkt igenom situationen ytterligare ett par varv innan jag hade involverat mig med någon upptagen. Lotta i detta fallet var ju också gift vad jag förstår.

Nu var det inte menat att det det på något vis är Lottas fel ( kvinnans fel ------> ingalunda )utan i mitt fall tyckte jag mer om Lotta än Erik innan det var nog mest det.

Men jag har inte läst boken (än) så jag ska nog kanske inte tycka en hel massa i detta. Men hurusom helst är detta ju något som händer hela tiden och då finns det ju en uppsjö sätt att göra det bättre på för alla inblandade,,,