tisdag, november 17

Minecraftmiddag

Testade ett så otroligt vinnande koncept ikväll, är helt exalterad här. Jag + Rufus bjöd min kompis + son på Minecraftmiddag. ÄLSKAR MINECRAFTMIDDAG NU! Så här går det till när man har ovan nämnda tillställning: Man lagar lite mat, och så äter alla ihop. Sen kutar barnen in till vardagsrummet och kopplar upp sig med sina datorer och spelar Minecraft hela kvällen, och de vuxna får sitta kvar vid bordet och dricka kaffe och prata i hundra timmar. Klart!

Ni ba: Eh? Du låter barnen sitta vid en skärm obegränsat med tid för att få prata med din kompis?
Jag ba: Oh yes.

Det är hemskt fint. Kompisens son är elva år, och Rufus största idol hittills i livet. Han kan allt om Minecraft. Allt. Och han är så himla gullig och mjuk och pedagogisk och snäll, och visar Rufus alla sina trix, och tröttnar aldrig. Idag hade han tänkt ut speciella saker han ville lära sin lille adept, och hade med sig lappar där han skrivit upp viktiga saker, så vi inte skulle glömma sen. Åh! ÅH! Jag tror fasen aldrig jag sett mitt barn så lyckligt?

Tänk att det finns stora barn i världen som bara... tar min unge under sina vingar och lär honom allt de kan? Åh. ÅH! Jag vill sitta där i köket med min kaffekopp för evigt och lyssna på hur de diskuterar ihop där inne i soffan ("du kan få låna lite plankor av mig om du vill, för jag skulle rekommendera att du bygger ett ordentligt hus ganska snart") för bättre idol än så här tror jag faktiskt inte mitt barn kan ha.

Urgulligt är vad det är.

9 kommentarer:

Victoria Glosemeyer sa...

Japp, låter verkligen urgulligt!

Johanna sa...

Åh! Alltså barn. Så jävvla glad att jag har ett för de är ju uppenbart BÄST!

Lisa sa...

Han hade med sig lappar <3

Kerstin sa...

Himla fint! (Men jag ska erkänna att rubriken fick mig att tro att att du skurit all mat i fyrkanter för att få ungarna att äta!)

Maria sa...

Ja, det är bara att lägga sej platt och dyrka helt och fullt!
I helgen satt min egen 20-årige son med sin lilla kusindotter på 4 år
och visade tålmodigt om o om igen hur en pussel-app funkade på iPaden.

-"Nåt måste jag väl gjort rätt som förälder?" tänker jag
innan jag måste gå ut i köket för att inte börja storböla
av sentimentalitet. Och av förtvivlan över vad som hänt i Paris.

Tio minuter senare kommer nämnde 20-åring ut i köket för att hämta mer
kex o saft till lilltjejen och säger lite överseende men väldigt förstående:
-"Men mamma, nu gråter du igen va?"
-"Nej, nej, det är bara lite förkylning", säger man i ett försök att
vara lite cool.
-"Ok, if you say so" säger han o så får man en kram som gör att man
behöver lipa lite till.

Det finns hopp om världen! Det måste det göra när 20-åriga killar kan
ägna en hel lördag åt att vara snäll med en 4-åring (och sin gamla mamma).

Ida sa...

Så fint så man gråter en skvätt. Också till Marias kommentar.

Anonym sa...

Oj, vad skärmen blev suddig! Även åt Marias kommentar.

Ann Margret

Jennifer sa...

Snyft så fint! Jag har en femårig lite kille här hemma som också gör mig varm i hjärtat av stolthet ibland. Det är häftigt att få se dem växa upp och samtidigt ett stort ansvar att försöka forma dem till bra människor. Fina små! <3

Sofia sa...

Åh! Nu blev jag lite tårögd, det var lapparna. Precis en sådan idol vill jag att min son först ska få ha och sen vara för någon annan.

Sorry för absurt sen kommentar, nästan ett år senare, men eftersom jag precis har upptäckt din blogg sitter jag här och baklängesläser lite. :)