tisdag, november 10

Kära dagbok!

Har jag slutat blogga? Ibland tror jag nästan det. Jag hamnar så himla ofta här: "Men varför ska jag skriva om den eller den eller den grejen? Vem bryr sig? Det är ju inte viktigt, detta lilla futtiga liv of mine." Och så skriver jag inget istället.

Det kanske är hösten.

Har tänkt på det här: När man har ovanstående perspektiv (det här är ju inte viktigt, varför håller jag) är det ganska mycket som hamnar i skottgluggen, kan man säga. Tömma diskmaskinen? Pfft! Anstränga mig med middagen? Uh. Lägga in den vikta tvätten i garderoben? Men varför skulle jag? Det måste ju finnas så mycket annat som spelar roll jag kan lägga min tid på, veckorna bara går ju, snart är jag väl död, och då ba: "Nä, men hon tömde diskmaskinen väldigt många gånger i alla fall. Det får man ge henne."

Kämpa, Lisa.

Igår kväll la jag ner Rufus med kläderna på i badet som ett spex. Han ba: "Du vågar aldrig, du vågar aaaldrig lägga ner mig i vattnet, det gööör du inte." Men det gjorde jag. Sen tyckte han det verkade rimligt att jag också skulle bada med kläderna, så det blev rättvist. "Fast du vågar väl aldrig, du vågar aaaldrig gå i själv, det gööör du inte." Men jag vågade det med. Jeansen droppar fortfarande från torkställningen.

Tio minuters fnitter, mot dagens samlade suckar och irritationsmoment. Jag vet inte om det väger upp? Jag hoppas så väldigt mycket att det ska väga upp.

21 kommentarer:

Lisa sa...

Jag saknar dina futtigheter. De gör mig glad och får mig att skratta i november. Det är inte kattskit!

Robert W sa...

Det är ofta de små sakerna i livet som är roliga.

Malou sa...

Mina döttrar (31 och 32 år) pratar fortarande om den gången pappa la sig i badkaret med kläder och plånbok tillsammans med döttrarna - det blev ett minne för livet!
Och snälla söta rara bästa Lisa, lova att du aldrig slutar att blogga? Lovar du?

Anonym sa...

Alla lever vi väl ganska futtiga liv, men det är roligt och spännande att ta del av ditt! Bara detta med soffan ...
Och så underbart att du vågade bada både Rufus och dig med kläderna på! Jag lovar att han aldrig glömmer det!
Kanske du behöver pigga upp dig med lite extra D-vitamin?

Ann Margret

Susanne sa...

Du måste alltid blogga. Punkt. Igenkänningsfaktorn är ofta hög, precis som underhållningsfaktorn! Klart det väger upp :)

Theres sa...

Livet är sällan viktigt kan jag tycka, det bara är. Men det är ju de oviktiga sakerna i livet som blir viktiga i och med att nästan alla kan relatera till det och som några redan skrivit - skratta åt det. Det oviktiga är det viktiga!

Åsa sa...

i freaking love you! tänker ofta när jag läser att jag vill vara din kompis!

Thérèse Eriksson sa...

Alltså, min goda sida vill förstås säga att du självklart inte ska blogga om du inte själv vill ... men sen vaknar egoisten i mig och ba: jag vill att Lisa ska blogga så att jag kan få en liten ljusglimt i detta förbannade novembermörker!!!

Så snälla, blogga vidare! Men, eh, inte för vår skull, såklart ;-)

Katharina sa...

Nej, inte har du slutat blogga! Inte alls.

Dessutom: Att få läsa diskbänkrealism i din tappning är GULD!

Hanna sa...

*ler*

Och håller med ovanstående!

Anonym sa...

Nej! Sluta INTE! Jag kan förstå känslan men... sluta inte! Du är bra... Jag brukar aldrig kommentera men ibland när jag har tråkigt eller livet känns motigt, då bläddrar jag i arkiven på din blogg och fnissar/asgarvar åt SHIT! NAPPET!, Fante som äter upp Svenska dagbladet, Fixar-Ninjan, Jufus och Per Åhlin, gölliga hästar och gölliga ungar. När du inte är du rolig är du Klok istället. Ja, med stort K. Den kombon du! RESPEKT!

Sara sa...

Håller såå med i det som skrivits här ovanför! Blir alltid lika glad när du skrivit ett nytt blogginlägg. Och jag är helt kass på att kommentera, även om jag tänker ofta att jag ska göra det...

Dina inlägg är en underbar blandning av viktigt, klokt, skrattar-högt-för-mig-själv-roligt, litet, stort, ja helt enkelt livet!

Hoppas för egen del att du fortsätter blogga, även om jag också förstår att man kan tröttna på det....

Och så har jag förresten just läst Vi måste sluta ses... Tack för en toppenbok som var svår att lägga ifrån sig!

Anonym sa...

Fortsätt blogga! Det känns som att jag känner dig och din familj. Mina ungar skulle asdigga att få lattja med din ungar. Känner mig som en stalker. Men anywho, jag har nu Djupa Ro på soffbordet... Dags att hugga in! //Sara W

Jenny sa...

Du får INTE sluta blogga. Så, då var det bestämt!

Anonym sa...

Jag vet ingen som skriver så finurliga, fina, fnitterframkallande blogginägg som du gör. Det är ju verkligen din grej det här med att blogga. Jag menar verkligen. Så du får helt enkelt fortsätta med det tycker jag. Mer Lisa åt folket!!!

Fissfass sa...

Jag minns första gången jag tittade in på din blogg och det måste ju varit jättelängesen för Svante låg i spjälsäng. Mitt första minne och mitt första a-ha-ha-ha-haaaasgarv på denna blogg var en teckning du hade gjort som jag tror du kallade "Han blir ju lugn i alla fall" och föreställde dig stående på golvet med överkroppen vikt ner i spjälsängen och så ungen som typ sliter och bankar dig i huvudet?! Så jävla rolig bild och så jävla rolig text! Oavsett om du slutar blogga nu eller aldrig så bär jag med mig så mycket otroligt roligt från din blogg!

(Åh shit nu ramlar minnena på! Ett annat roligt var "Hört från sovrummet" när Rufus desperat försöker få pappan att inte somna i boken. "Läs rakt nu då pappa! PAPPA!! Nu läser jag istället. Bläddra pappa! Vakna! Jag hag läst hela denna sidan hälv!! Pappaaaa!" Haaaaahahahahaha!)

Bertas Godbitar sa...

Nej! Inte sluta blogga! Det är ju din fantastiska förmåga att skriva om småsaker (och stora) på ett såå roligt o inspirerande sätt som gör att jag ALDRIG vill sluta läsa. Så please! Fortsätt att skriva! Mvh /desperat_66

Bertas Godbitar sa...

Nej! Inte sluta blogga! Det är ju din fantastiska förmåga att skriva om småsaker (och stora) på ett såå roligt o inspirerande sätt som gör att jag ALDRIG vill sluta läsa. Så please! Fortsätt att skriva! Mvh /desperat_66

cina sa...

Det är ju vardagen som är livet!

Matthea sa...

Men säg inte så kära Lisa! Jag blev ju redan hemskt ledsen när ni slutade med "Allt vi säger är sant" - bloggen får du ha kvar - det behövs ju inte inlägg varje dag eller ens varannan. Ingen annan får mig att skratta och le åt det dagliga livet som du gör!

Anni sa...

Får så mycket vardagspepp från dig så jag hoppas verkligen du vill ha kvar det här stället ett bra tag till. :)