måndag, november 16

Då ska jag skriva lyrik

I en låt av Annika Norlin uttalar hon ordet lyrik (här kan man lyssna om man har spotify) så himla fint att jag blir tårögd varje gång jag hör det. Norrländska L och norrländska R och norrländska K, åh gud, vad jag älskar dem, det låter så tjockt och melankoliskt, som om ordet lyrik är skapat enkom för att sägas exakt så här. Det är en skitsorglig låt. Den handlar om någon som är död, som kanske blir till jord nu, och sen till ett träd, och sen till pappersmassa i fabrik.

Då ska jag skriva brev med penna igen. 
Då ska jag skriva lyrik.

Jag tycker det är så hela tiden nu. Så melankoliskt och sorgligt och innanför skinnet, allt, som "lyrik" när det sägs på norrländska. Jag läser inte ens dikter. Men nu vill jag gå till bibblan och låna diktsamling efter diktsamling, kanske Karin Boye, det var så länge sen jag läste Karin Boye, och sen vill jag ligga under ett täcke och läsa dem och förmodligen gråta. Kanske skriva ett brev med penna igen? Ja, det är på den nivån. Hela jag är en melodram. So sue me.

Det cirkulerar ett citat från en dikt av Warsan Shire på sociala medier nu, jag har sett den på många håll sedan i fredags.

"later that night
i held an atlas in my lap
ran my fingers across the whole world
an whispered
where does it hurt?

it answered
everywhere
everywhere
everywhere."

Så fint, visst? Henne vill jag också låna och läsa.

2 kommentarer:

Johanna sa...

Otroligt fint. (Som djupa ro som jag äntligen läser!)

Jennifer sa...

:'(