söndag, september 6

Vecka 36

Jag kan inte minnas någon annan vecka i mitt liv då jag gråtit vid så många olika tillfällen som den gångna veckan, det är känslor all over the place dygnet runt, och så får det väl vara då. Jag orkar inte ha dåligt samvete 1. För att jag lipar. (Människorna som är på flykt behöver inte tårar, de behöver hjälp.) eller 2. För att jag lipar nu. (Det är inget nytt att folk tvingas fly, nej.) Det är i alla fall så odrägligt jävla hemskt att tänka på, och jag kan inte stänga av, så jag lipar.

So sue me.

(Att vara mamman som sätter armpuffar på sitt barn och knäpper hans små sandaler och lyfter upp honom i en livsfarlig jävla båt som ska korsa medelhavet, fast man vet att han kanske inte klarar det, han kanske inte överlever, men alternativet är ändå värre, och flytvästarna var ju slut.)

Jävla jävla värld, jag vill inte, jag vill verkligen inte att det här ska vara det läge vi lämnar efter oss till våra barn sen, det går ju inte, det är ju ingenting annat än vidrigt?

3 kommentarer:

Susanne sa...

Instämmer. Tårar har trillat hemma, på t-banan etc. Skänkt pengar. Köpt familjematpaket och tre filtar till någon i Syrien (via röda korset) och ger detta till barnet i huset som födelsedagspresent på fredag. Lite att döva samvetet med då han får andra saker oxå.

Har tyvärr lackat ur på gnälligt barn och upprört berättat hur j..la bra vi har det i jämförelse..

Tack för att du skriver så bra!

Louise sa...

Gu vad jag känner igen mig. Jag vet inte riktigt hur man ska hantera det här. Att man själv haft sådan tur och andra sådan fruktansvärd otur. Känns så oerhört skevt...

Hanna sa...

Nä det är bara vidrigt.
Gråter också. Om och om och om igen.