tisdag, september 22

"Så jultomten är typ bara... en GRANNE?!?"

I somras genomlevde vi ett trauma, som i folkmun skulle kunna kallas för "påskharegate" här hemma. Fråga mig inte varför vi började prata om påsk mitt i juli, men det slutade i alla fall med tidernas sammanbrott och ett barn som förtvivlat skrek "JAMEN TALA SANNING NU DÅ, SÄG OM PÅSKHAREN FINNS PÅ RIKTIGT?!?!"

Och så var det med den saken. So long, påskharen! Det var kul så länge det varade. Nästa påsk får vi väl, inte vet jag, bara... äta godiset? Utan påskharesaga och skattkarta och påskäggsjakt och the whole shebang.

Ikväll har vi genomlevt "jultomtegate" med liknande utgång. Det började med trötthet, gick via en intensiv önskan om det nyaste Lego Ninjago, och slutade i katastrof. "Men jag vet ju inte var tomten bor! Hur ska jag kunna skicka min önskelista till honom? Har du ens hans nummer, mamma? JAG KOMMER JU ALDRIG ATT FÅ NÅT LEGO!!!"

En halvtimme senare: So long, jultomten! Det var kul så länge det varade. I jul får vi väl, inte vet jag, bara... dela ut julklapparna? Utan jultomteväntan och steg på trappan och knack på dörren och the whole shebang.

Så sorgligt, det här, tycker vi alla.

"Så allt det där om renar och skorstenen och nordpolen och sånt, det var bara... hittepå? Varför gör folk så? Varför ljuger ni?"

För att... jag vet inte... för att... förlåt?

Förlåt.

13 kommentarer:

Kicki sa...

Och där har vi skälet till att våra barn aldrig trott på varken tomten, påskharen eller tandfen..... Jag kunde inte med att en dag behöva svara på varför vi ljugit. Sedan har de ändå frågat varför andra föräldrar säger så till sina barn :-)

Johanna sa...

Men gud vad sorgligt!! Förstår dramat. Minns när jag var typ sex år och råkade avslöja för en yngre granne att tomten inte finns.. DRAMAT då alltså.

Linnea sa...

En av mina söner blev jätteglad när han förstod att påskhararen inte var en riktig påskhare. Det innebar ju att vem som helst kan bli det! Påskhare är vad han numera svarar när någon frågar vad han ska jobba med när han blir stor :) "Det verkar jätteroligt att springa runt och gömma godis som jobb" brukar han tillägga om någon ser ut som ett stort frågetecken :)
Hälsningar från en Växjöbo i exil i Bayern

cruella sa...

jag har ingen aning om mina ungar nånsin trodde på tomten och påskharen på riktigt. tomten kom i alla fall, ända tills yngsta barnet var... 11 kanske? karta och ledtrådar till påskgodis likaså. har ungarna dina varit påskkärringar? spökat ut sig på halloween? tror de att folk tror de är riktiga spöken? nä.

bara att fortsätta lira.

@enga sa...

Ja, jag håller med cruella. Mina kids brukar ha som sport att gissa i förväg vem som är årets tomte. Ska det vara pappa? Morfar? Grannen? Lika kul och spännande ändå när tomten kommer. Och hos kusinerna är alla barn, inklusive mina, utklädda till tomtar och turas om att ge varandra julklappar. Kör på om ni tycker att det är kul!

Thérèse Eriksson sa...

Ouch. Men du kan ju hälsa dem att det går fint att ha jultomte ändå, även om hen är avslöjad. I vår släkt hade vi dock behövt nåt liknande trauma eftersom jultomten verkar stört omöjlig att bli av med. Oavsett om vi är tre eller tjugo som firar jul. Å just det. Den yngsta i släkten är numera 22 (på pappas sida) respektive 27 (på mammas sida). Tror vi hade överlevt utan tomte ;)

Nickan sa...

Jag sålde tidigt in till mina barn att det fiffiga med Tomten är att man kan VÄLJA att tro på honom. Om du vill att Tomten finns så FINNS han! Väljer du att han inte finns så finns han inte ( men man kan såklart leka att jan finns och klä ut signoch sånt kul). Det är som magi. Alla väljer sin sanning.
Mina killar är nu tonåringar och de tror troligen inte ett dugg på tomten, men de har hittills aldrig vågat säga det högt. När de var små var de lite osäkra och ville inte riskera att förarga honom även om inga bevis fanns att tillgå.
Att farfar uppenbarligen var utklädd på julafton och att det fanns tomtar i massa affärer i hela december var orelevant, de var ju uppenbarligen inte den RIKTIGA tomten, men stod kanske i nått magiskt tillfällig allians....

Så hälsa dem att de nu har makten att själva skapa en tomte. Kolla på Polarexpressen, magi finns, annars vore allt väldans trist.

Anna sa...

Håller med många här: det är ju en lek. Vi har aldrig slutat och nu finns det nya barn i släkten som får vara med och låtsas att min pappa är jultomten. Och han är så bra! Ibland pratar han norrländska, ibland danska, han har historier om allt han gjort under dagen, man måste bocka till golvet för att få sina paket och han slutar alltid med att pussa mamma. Ni måste inte sluta med tomte!

Katta Kvack sa...

Vi fortsatte med tomte långt efter att Robin hajat grejen. Men våra stackars försummade småbarn har aldrig fått uppleva tomten. Förra året kostade jag på mig att gömma lite julklappar i rabatten som "tomten måste ha lämnat medan vi åt". He he

Anonym sa...

Mina barn är stora nu, men vi kör med påskhare och tomte ändå. De avslöjade oss för hur länge sen som helst, tack och lov utan tårar och besvikelse. Vi gillar allihop traditionen och tänker inte överge den. Det är ändå grejen det handlar om: den gemensamma aktiviteten.

cina sa...

Det är ännu roligare att ha tomte när man vet vem det är!

Lisa sa...

Ni har så klart rätt, klart vi kan fortsätta med både tomte och påskhare. Om inte annat så för min skull :)

Akan-Kakan sa...

Mina kidz genomskådade tomten för ganska många år sen, men de är helt med på att det är som en lek. Det är ju kul ju. Mycket kuligare med tomte än utan.