torsdag, augusti 27

Hej från hobbypsykologen

Sak som kan reta upp mig: Att det är norm att vara extrovert i så himla många sammanhang. (Ja, "öppna kontorslandskap", ja "mingel", ja "nätverka och knyt kontakter och marknadsför dig själv", ja "se till att göra ett minnesvärt första intryck" JAG TITTAR BLAND ANNAT PÅ ER!!!) Vem har bestämt att man ska behöva göra extroverta grejer för att lyckas? Nån extrovert sate, säkert. En sån där lycklig person som känner livet i sig som mest när hen minglar runt och småpratar med okända människor, uhhhhh. Själv känner jag verkligen inte livet i mig av att mingla. Det händer att jag minglar ändå, och det händer att det till och med är rätt kul, men efteråt? Herregud, vilken urvriden trasa jag är. Hade jag kunnat hade jag gått från varje mingel, rakt ut i skogen, och satt mig på en ödslig sten och hållit käft i ett dygn för att återhämta mig.

Jag vet inte om jag har någon poäng med det här inlägget.

Har jag sagt att jag trivs rätt bra med att jobba hemifrån, själv? Andra saker jag trivs rätt bra med är: Låsa in mig på toaletten när jag väl är på mingel, och liksom… andas. Inte hela tiden. Men några gånger då och då.

Jag kommer ihåg när jag råkade läsa den här texten för något år sedan och fattade massor om mig själv som jag nog inte hade fattat innan. Det här att det kan kännas okej att stå i en aula och prata inför 200 personer, till exempel, men FRUKTANSVÄRT jobbigt att småprata med vänliga lärare i lärarrummet efteråt?

Intressant, ju.

I mitt uppretade tillstånd känns det här som något introverta tvingas kämpa emot/ta sig runt sedan födseln, (vilket väl i och för sig säkert till viss del är bra, det finns ju poänger med den yttre världen), medan en extrovert person kan segla smidigt rakt in i vuxen ålder och bara… nätverka gärnet på sina öppna kontorslandskap utan att ens någonsin ha reflekterat över att det FINNS FOLK SOM FÅR KÄMPA MED DET DÄR!!!

I rättvisans namn borde alla mingel/sociala sammankomster vägas upp med motsvarande timmar i total ensamhet, säg… på en ödslig sten i skogen, utan musik, utan prat, utan nåt, man måste bara sitta där och hålla käft, prick lika länge som det där minglet eller den sociala sammankomsten, även om man är extrovert och får panik av tanken.

Så skulle mänskligheten typ vara i balans sen.

Visst, då, rätt smart?

Så här kan det till exempel stå på inbjudningarna:

"Välkommen på mingel under bokmässan! Vi börjar i montern klockan 17, och minglar fram till 18. Sedan kommer vi dela ut ostrich pillows, och hålla käft i varsin isoleringscell fram till 19. Hoppas vi ses!"

24 kommentarer:

Nipe sa...

Kunde inte sagt det bättre själv!

AnnaA sa...

Hur många gånger har jag inte fått höra "ansträng dig lite"... Om de verkligen kunde fatta att det verkligen ÄR ansträngande att småprata... Tacka vet jag samtal!

Fru Fransson sa...

Jag har också smitit undan minglet för en andningspaus på toaletten...

Men Ostrich Pillow, vilken fantastisk uppfinning! Så oändligt andvändningsbar!

Maria sa...

Jamen precis!
Jag är till och med nervös för hur det ska minglas på klassåterträffen. Ska du på den? Vi kanske kan stå med varsin ostrich pillow i ett hörn om det blir jobbigt? För övrigt: HUR kan jag inte ha hört talas om kudden förut? Geniuppfinning.

Fissfass sa...

Men alltså Herre. Gud. Det här är ju JAG! Texten beskriver ju MIG! Jag har verkligen inte fattat detta. Jag har verkligen inte fattat mig själv. Förrän nu. Mind. Blown...

naynay sa...

Mitt i prick!
...andningspaus i toaletten... alltför ofta...
eller att börja diska för att slippa mingla ;-)

Läsresan sa...

Jag har tänkt mycket på det här eftersom jag fått höra så många gånger att jag ska vara mer extrovert, "våga bjuda mer på mig själv" och liknande. Det är också frustrerande att så många inte förstår att det finns självvald ensamhet. Sitter jag och äter ensam på jobbet är det inte automatiskt synd om mig men då får man höra "men sitter du här alldeles ENSAM...". Haha, det är så knäppt egentligen. Jag älskar ju att sitta ensam, gå på café eller bio ensam! Jag behöver vara ensam för att höra mina egna tankar ibland och förmodligen har jag inte samma sociala ork som andra har.

Sara sa...

Jaaa! Varför varför? Önskar att ALLA kunde lära sig vad introversion är och att det kunde bli en legitim orsak/ursäkt. Typ "tack för föreläsningen, men eftersom jag är introvert så går jag hem nu medan ni andra minglar." Eller "jättetrevlig middag det här, men nu går jag en trappa ner till ett rum med dörr och laddar mig. Ses om 25 minuter."

Sen tänker man ju att författare borde vara det perfekta yrket för introverta, men det verkar vara mycket mingel och olika författarträffar ändå va? Hur går det ihop?

Thérèse Eriksson sa...

Men jaaa, precis så! Mingel är bland det värsta som finns. Att stå och prata för femhundra pers är nervigt men ändå kul. Men att behöva snacka med folk efteråt? Eller ännu värre: äta lunch med arrangörerna? *ryser* Spelar liksom ingen roll hur trevliga de är, jag är helt slut när jag kommer hem.

Älskar sociala medier av den anledning btw: massa sociala kontakter med fantastiska människor, men bara på mina villkor. Jag snackar när jag vill och orkar, kan stänga av människor (dvs släcka telefonen/datorn/tabben) utan att behöva be dem hålla käft irl och jag kan göra det iförd katthåriga mjukisbrallor. Love it!

Lisa sa...

EXAKT, Thérèse, mmm... sociala medier, sån himla fantastisk uppfinning. Typ som mingel, fast från den trygga soffan, på ens egna villkor. Bästa jag varit med om.

Sara: Jo, författare är ju ett himla bra yrkesval för en introvert. Det är inte så fasligt mycket mingel, (och de mingel som är, är ofta med likasinnade folk som man kanske rent av träffat på flera gånger förut, och känner sig ganska bekväm med vid det här laget). Men jag går ogärna dit "själv". Det känns alltid bäst att stämma träff med någon innan och komma dit ihop. Då kan jag till och med tycka att det är ganska kul nu för tiden. Bokmässan, däremot? En liten pärs. Fast OCKSÅ kul. Men skitjobbig.

Lisa sa...

Maria: Har inte bestämt mig, är LIVRÄDD för klassåterträffen! (Och har lite annat jox på bokmässan som jag förväntas delta i, så jag vet inte ens om jag kan.) Men om jag lyckas ta mig loss från mässan, och örfilar mig själv till mod och går på klassträffen, så JA, PLEASE, HÄNG MED MIG I ETT HÖRN?!?

Lisa sa...

:) Fissfass. Välkommen i klubben!

Lisa sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Hanna sa...

Jag tror att de allra flesta människor är av det där slaget och mest koketterar med att de är introverta hehe. Det finns säkert en del (extremt låg andel enligt mig) extroverta personer som orkar hålla låda hela tiden (känner ingen sån, alla jag trott varit extroverta eftersom de är ute på massa grejer kallar sig istället för introverta och pratar om hur jobbigt det är med framträdanden och mingel). Sen tror jag absolut att det finns en grupp personer som är introverta på riktigt men att de då nästan hellre dör än går på mingel, sjukanmäler sig från bröllop etc. Och uppfattas som väldigt kufiga om de tvingas vara med på bokmässan (gömmer sig på hotellrummet en hel del).

Jag tror att jag uppfattas som extrovert, pratar mycket på fikan etc. Men jag vill typ alltid gå ut och äta ensam på lunchen, fast jag sitter själv på mitt kontor. Helt vanlig person, tror jag.

Janina Kastevik sa...

Jag hade faktiskt aldrig gissat att just du kände så. Har liksom trott utifrån bloggen och bokmässan och podcasteriet att du är hämningslöst utåtriktad. Tycker du verkar vara så cool med allt sånt där. Tänk vad fel man kan ha.

Själv var jag rätt nervös inför minglet på Rabén i tisdags (det kändes som att alla som var där skulle känna varandra, förutom jag), så det var bland annat därför jag tog med mig min syrra. Sen hade jag faktiskt supertrevligt när allt kom omkring. Konsten att ha sjukt låga förväntningar, typ.

Men jag var väldigt trött efteråt. Det som är roligt kan ju också ta energi, precis som du säger.

Lisa sa...

Man lär sig att låtsas, Janina :) Jag hade också väldigt trevligt i tisdags! Just på Rabén tycker jag numera att det är rätt lugnt att mingla omkring, för jag känner tillräckligt många som jobbar där för att det alltid ska finnas någon att haka sig fast vid. Annars är ju "ta med syrra" ett väldigt bra alternativ. På bokmässan är jag inte cool. Möjligen speedad.

(Har för övrigt så dåligt samvete för att jag inte kunde placera henne, och kom ihåg henne från skrivkursen! Kände ju igen henne, men var så inställd på att hon var där i egenskap av antologi-person, så... aja. Huvudet hängde inte med.)

Johan sa...

Förutom de böcker som nämns i artikeln du länkar till, vill jag rekommendera "Party of one - the loner's manifesto" av Anneli Rufus. Det är den bästa av de många böcker om oss introverta som jag läst (ISBN 9781569245132) - hög igenkänningsfaktor. Jag gick inte på min klassåterträff, det var aldrig ett alternativ ens. Jag skulle ha behövt ta minst ett par semesterveckor för att återhämta mig efter en sån sak. Och det har inget med blyghet att göra som många tror - men vad gör man om man är helt utan talang i småpratandets konst, och inte heller känner något som helst behov av att behärska den. Folk tycker att man är en knäppgök, men det är ett enkelt pris att betala.

Lisa sa...

Jo, Hanna, så är det väl, att man kan vara mer eller mindre extrovert/introvert, och att många befinner sig någonstans i mitten, och liksom inte lider nämnvärt vare sig av ensamhet eller mingel. Men ställer du "helt vanlig person, bara" mot att vara introvert/extrovert? Jag trodde liksom ALLA var det ena eller andra, (mer eller mindre då, men i grunden, att man hade en av personligheterna), typ som att alla (nåja) är högerhänta eller vänsterhänta. Då är man väl en jättevanlig person oavsett om man säger att man är introvert, eller om man säger att man är extrovert? Jag får intrycket i din kommentar att du ser introvert/extrovert som ett extremfall, liksom. Jag ser det mer som något precis alla är, (men mer eller mindre tydligt).

Håller annars med om att det säkert är rätt få som är super-super-super-introverta/extroverta hela tiden.

Hanna sa...

Ja, jag tror att det finns de som är det ena eller det andra men att de flesta har båda sidor. Att man orkar vara extrovert en stund när det krävs eller ibland söka efter det men behöver mycket egen tid för att vila från alla intryck och ansträngningen det ändå kräver av de flesta att gå på mingel exvis.

OBS håller helt med dig om att världen måste sluta premiera extroverta sidor hela tiden, öppna kontorslandskap etc.

Sofia från Åland sa...

Skulle verkligen vara fruktansvärt skönt om inte samhället skulle förutsätta att man skall halv-umgås med främmande människor. Fast någonting jag tycker är om möjligt ännu värre än att mingla bland helt okänt folk är samexistera en längre tid med folk man halv-känner. Sådana där man nog alltid hälsar på, växlar några artighetsfaser om det behövs men inte egentligen har någon relation till. Så fruktansvärt besvärande. Det är ju inte frågan om att man (jag) inte skulle klara av att bete sig bland folk eller kunna "kämpa" sig igenom tillställningar, behöver man vara social är man det (återigen jag) men det betyder ju inte att man inte hellre skulle sitta på den där stenen i skogen.
Det skulle vara intressant att ha en tillställning med folk som enbart är introverta, skulle det måhända kännas bättre om alla fick stå längs med väggen och småkika på varandra eller kanske det bara skulle vara helt oumbärligt.

cruella sa...

Boken "Quiet - The Power of Introverts in a World that can't Stop Talking" av Susan Cain handlar om just precis detta. Riktigt bra. Och om vi i kalla hämmade nord tycker det är jobbigt med förväntningarna, tänk då på de stackars amerikaner som är introverta ...

Nu behöver man förstås inte läsa en bok för att förstå sig på sig själv och världen, vilket ju bevisas av ditt inlägg och kommentarerna. Men det var intressant att få en historisk bakgrund till detta öppna pratglada ideal. Det har ju inte alltid varit så och är inte heller i många kulturer än i dag.

Jennifer sa...

Hej Lisa! Jag har precis hittat din blogg och känner att det blir en ny favorit! Jättehärlig och intressant läsning. :) Det här med introverta och extroverta personer är absolut något som det skulle behövas mer information om i samhället, alla känner ju till begreppen men att sedan ta in och respektera det är en helt annan sak. Jag har tex väldigt lätt att tycka synd om personer som sitter själva i lunchrummet odyl och har svårt att förstå att de kanske VILL det! Jag ska lära mig att tänka ett varv till. :) Själv är jag på något sätt mitt emellan... Jag VILL gärna vara social och prata och umgås med folk, men tänker för mycket och har väldigt svårt att hitta på något att prata om. Inte så lätt det heller. Kuddarna var ju väldigt fiffiga!

Tant Sviskon sa...

Jag tyckte att det var en eye-opener för mig när jag insåg att introvert/extrovert inte handlar om ifall man är utåtriktad eller inte, utan att det handlar om var man får sin energi ifrån. Jag är väldigt utåtriktad, hörs alltid, håller gärna låda var jag än befinner mig, men det är inte där jag hämtar energi. Den hämtar jag medan jag spelar mobilspel på toa för mig själv på jobbfesterna när jag tagit slut :-D

Jenny F sa...

Spot on!