torsdag, augusti 20

Det här om att börja förskoleklass

- Men oj, vad har du gjort på knäet? Har du ramlat?
- Ja, på rasten. Det kom blod.
- Oj! Blev du ledsen då?
- Nä. Jag sa bara aj, aj, aj tyst så ingen hörde, så här: aj, aj, aj.
- Varför då? Det måste ju ha gjort jätteont? Jag hade nog börjat gråta, tror jag.
- Ja, fast på skolan säger några stora barn att man är jättedum i huvudet och en larvig tönt om man gråter.

Det tog en dag i skolan, alltså? EN DAG?!? Jädra stora barn, I will hunt you down and… nä, förlåt, det var inte ens kul, jag vet, jag vet. I verkliga livet kläckte jag istället ur mig följande mogna reaktion:

- VA?!? I så fall är det dom stora barnen som är jättedumma i huvudet och larviga töntar.

Vet inte om jag är så jättestolt över det, direkt. Men ändå? Kommer bli vansinnig den dagen mitt barn (min pojk?) inte vågar gråta längre. VANSINNIG, SÄGER JAG! Höll en lång monolog sen om allas rätt till gråt, och hur jobbigt det kan kännas att vara ledsen om man inte får visa det, och att han alltid, alltid, alltid får känna precis vad han vill, att man aldrig, aldrig, aldrig är en larvig tönt för att man visar vad man känner, man är bara smart och ganska modig. Han slutade lyssna efter två sekunder ungefär, men aja.

Förutom det känns det bra. Så coolt att han är så stor? Idag stod Svante och jag och väntade på att det skulle ringa in med Rufus på skolgården, och tänkte att vi skulle följa med honom, se så han hittade sin krok för ryggsäcken, kolla var han satt i klassrummet. Såna grejer. Men när det ringde höjde han bara näven i luften. HEJRÅ, MAMMA! HEJRÅ SVANTE! SES SEN! och sen stack han in i den lilla klungan av sexåringar helt utan behov av att någon skulle följa med någonstans.

Jahopp?

Fräckt.

9 kommentarer:

Colombialiv sa...

Men vaaaaaaaaaa! Vafan!
Jag tänker ändå - prata med lärarna. Det är ju INTE OKEJ att barn säger så.

Kristine sa...

Nej, prata inte med lärarna! Lita på att de jobbar med det här varje dag, varje lektion och gör sitt absolut yttersta för att era barn ska kunna och våga visa varenda känsla som passerar genom deras små kroppar. Och mötas av respekt när de gör det. Jag lovar!

Anonym sa...

Fast Kristine, det handlar ju inte om att misstro lärarnas kompetens och goda intentioner. Det handlar om dialog mellan skola och hem. Tänk vilket gyllene tillfälle att berätta för föräldern hur man jobbar med dessa frågor.

Malin sa...

Som pedagog i just förskoleklass (precis tagit emot en helt ny grupp, så roligt) tycker jag du ska ta det med pedagogerna direkt imorgon då det inte är ett okej beteende från de äldre barnen och som pedagog tycker jag det är väldigt viktigt att föräldrarna säger till ifall barnen berättar något hemma som hänt under dagen. Stå på er!

Carolina sa...

Som mamma till en som också började i förskoleklass igår säger jag, bra talat till sonen. Jag hade ett liknande samtal häromdagen om att när det händer ngt man inte gillar pratar men med ngn av pedagogerna (gillar inte att kalla männen för fröken och på hans skola finns det många män). Pratar också mycket om att det är ok att gråta och att det är viktigt att tänka på hur man själv gill bli bemött,
Visst är det jättekonstigt att de helt plötsligt är så stora och kan själva?
Lycka till!

Kristine sa...

Det var inte riktigt så jag menade. Jag är övertygad om att de flesta föräldrar litar på sina barns lärare (och jag är också medveten om att de inte alltid borde göra det) och att det inte på något sätt handlar om misstro att berätta vad ens barn utsatts för. Självklart ska det vara helt öppet mellan skola och hem och det är alltid bättre att säga för mycket än för lite. Det kan dock vara svårt när det handlar om "några stora barn" i allmänhet och inte några specifika. Men såklart, prata hellre än att vara tyst.

Lisa sa...

Hej alla, vad intressant det här blev! Jag har inte tänkt prata med lärarna om just den här specifika händelsen, för jag ser den mer som en grej i en stor omställning. Sexåringen i fråga säger tio saker om dagen om "de stora barnen", vad de tycker och tänker, och jag tolkar det som att han ser upp till dem, vill imponera på dem, försöker förstå hur han ska hantera att vara bland dem, och liksom... letar efter sin roll. Att det är en skitstor och delvis rätt jobbig grej att gå från att ha varit äldst på förskolan, till att bli yngst på skolan. Han har LÄNGTAT efter dessa "stora barn". Och nu försöker han kränga sig själv halvt ut och in för att få vara med dem, bli accepterad. Jag är inte ens säker på att någon verkligen SAGT att man är en larvig tönt om man gråter, eller om han bara TÄNKT att de nog tycker så. Man vet inte riktigt det, med denna sexåring. Allt detta, liksom i sin helhet, tänker jag däremot prata med lärarna om! De har bett oss lyssna på våra barn, och snappa upp hur vi tycker att de uppfattar skolstarten, och prata med dem sedan så att de har koll. Jag känner ingen som helst misstro mot dem än så länge, är helt lugn med att de jobbar med de här frågorna varje dag. Och vi pratar ju om det hemma hela tiden också. Min vansinnesilska handlar nog mer om mönster/normer i stort - jag blir så matt när jag tänker på machokultur/vanliga killroller, och att denna lilla känslomänniska ska behöva tryckas in i något han inte är. (Inte på grund av några enskilda stora barn, någon lärare, eller någon skola. Utan på grund av... allt, världen.) Men självklart är det skitviktigt med dialog mellan föräldrar och skolan!

FransyskanH sa...

Jätteintressant!
Precis detta samtal brukar jag själv ha med min lilla - Dotter. VARJE gâng.
Som sätter dom gränserna alldeles själv - "jag grät i alla fall inte".
Men man fâr grâta. Mâste ju ha gjort jätteont.
Ja det gjorde det. Men grät, det gjorde jag i alla fall inte.
Den stoltheten, den stoltheten (eller kanske är det stora barn som ligger bakom och som vi helt enkelt inte hört talas om :-)).

♀ P E A C E R E V ♀ sa...

Jag tror faktiskt också att jag skulle kläcka ur mig ngt liknande, och jag kan förstå din frustration