onsdag, maj 13

En kollektiv ätstörning

"Hela vårt samhälle, just nu, har ju en kollektiv ätstörning. Det kan ju inte ha funnits någon annan tidsepok någon gång där folk har tänkt så mycket på mat, ängslats så mycket kring mat och fotograferat mat i den utsträckning som sker nu. Att som enskild individ bygga en alternativ liten verklighet, med en privat, sund kroppsuppfattning och normal kosthållning upplever jag som mycket, mycket svårt."
Det där var från boken "Kära Liv och Caroline", och det var Liv Strömquist som sa't.

I mitt instagramflöde har det diskuterats vikt, vikthets och kroppsideal de senaste dagarna. Underbara Clara la upp en bild på sin nedåtpekande viktkurva i förrgår, och skrev en bildtext om att hon börjat träna och springa och tänka på vad hon äter, och var glad att det gett resultat. Ja, och sen gick kommentarsfälten bananas. Ena laget tyckte "Är det verkligen en bra idé att lägga upp en viktkurva så här? Det luktar vikthets, och det har vi fått nog av." Andra laget tyckte "GO, CLARA!"

Jag är team "Är det verkligen en bra idé?" här. Jag tycker nej.

Det är en jävligt öm tå, det här med mat och kroppar och kilon. För mig (uppenbarligen, eftersom jag fick så hög puls av att läsa de där kommentarstrådarna att huvudet höll på att explodera), och för väldigt många fler. Och jag kan inte komma på hur man ska skriva om det på ett sätt som inte är triggande för folk med minsta lilla antydan till ätstörning eller matångest (typ alla, alltså). Det finns inget sätt, va? Jag tror inte det.

På den här bloggen finns det inga andra ämnen som jag har fler opublicerade inlägg kring än de här: kropp, vikt, matångest. Jag skriver dem, för jag tänker på dem, men jag publicerar dem aldrig, för jag tycker det finns en poäng med att hålla tyst om dem.

Och jag känner mig trött, för det finns ta mig fan snart inga andningshål kvar där man slipper läsa/höra om det här, inga ställen där (kvinno)kroppar bara... är. Där de finns. Där de går okommenterat förbi som... en krukväxt.

Det är ju naturligtvis inte Underbara Claras fel, eller någon enskild människas fel, det är samhällets.

Men jag tycker inte det är en bra idé att lägga upp en nedåtgående viktkurva inför sina 40 000 följare, och antyda att vara smal är detsamma som att vara hälsosam. Jag tycker inte det är en bra idé att lägga upp en viktkurva inför sina 4000 följare, eller 400 följare, eller 4 följare heller. Det är visserligen upp till följarna själva att avfölja om de inte vill läsa, men det är fan skitsvårt att avfölja hela samhället, har ni tänkt på det? SKITSVÅRT!

Jag vill så gärna bara få skita i att tänka på vad alla andra människor (speciellt jag själv) väger en stund.

Det finns så väldigt få ställen i världen där man bara får skita i det.
"Jag menar, vi lever i en tidsepok som i historieböckerna, efter vår död, förmodligen kommer att döpas till "matpsykosåldern". Jag har svårt att tänka mig att ett tips från typ en feministisk serietecknare eller en mindfulnessövning kan överrösta den fullskaliga sinnessjukdom som pågår omkring oss."
Det är förresten ett boktips, "Kära Liv och Caroline" av Liv Strömquist och Caroline Ringskog Ferrada Noli. Själv ska jag äntligen klicka hem "Kroppspanik" av Julia Scott, för den verkar passa mig.

21 kommentarer:

stambyte sa...

Men ja, precis så! Det stressar mig så inihelvete att alla, precis alla, inkl medvetna feminister kroppshetsar/försöker komma i form/tänker på vad de äter osv nu. Det känns helt omöjligt att själv inte påverkas av det, och jag hatar när jag lägger tankekraft på att inte tycka om min kropp. Så jävla onödig tid.

About Alice sa...

Jag vet inte vad jag ska säga riktigt. Lägger själv inte upp något om mat eller kroppar osv men stör mig ibland på min kropp av den enkla anledningen att kläder som suttit bra inte sitter bra längre och sträckor som jag klarat av att springa snabbare inte går lika snabbt. Nu kan man väl säga att " jamen köp nya kläder då om de gamla inte passar" men självklart är det en kostnadsfråga ( samt att jag faktiskt gillar vissa plagg mkt). Men det är inget jag skulle blogga/instagramma om för att jag tycker någonstans att det blir gnälligt och det är lite tråkigt.

Vad jag vill ha sagt är egentligen att om man rör sig på instagram/bloggar osv är det svårt att sålla och bara läsa sådant som man själv mår bra av? Är man ofrivilligt barnlös går man i taket när folk lägger upp bilder på bebisar, är man singel går man i taket när folk lägger upp lyckliga bilder på pojkvänner/flickvänner.

De är svårt. Jättesvårt. Men jag förstår hur du tänker Lisa.

Majas bekännelser sa...

Sånt här är så svårt. Jag tycker också det är helt galet mycket fokus på kroppar och snygga selfies. Det är svårt att inte lägga märke till allt. Och vi verkar ju leva i ett sociala-medier-samhälle, där vi "måste" synas för att finnas. Men det skulle ju helt klart underlätta om de riktigt stora bloggarna bara kunde föregå med lite gott exempel och skita i utseendehetsen. Hur ska vi kunna förklara för våra barn att utseendet inte har någon betydelse, när allt annat pekar på nåt annat. Jag har iaf lovat mig själv att aldrig prata bantning när mina barn hör. Någon fristad måste de få ha.

Lisa sa...

Ja, About Alice, det ÄR skitsvårt. Jag tycker också att läsaren har ett eget ansvar, (Läs det du vill! Skit i resten! Alla kan inte ta hänsyn till alla, etc.) och att instagrammare/bloggare egentligen borde få skriva om vad de vill. Det är ju ingen som tvingar mig att läsa någons blogg, eller följa någons instagram. Och jag vill heller inte ha en helt polerad bild av alla bloggare, där folk censurerat sig för att de inte vågar eller borde skriva om något som de tycker känns viktigt att skriva om.

Men.

Det är ett skitstort problem i samhället att väldigt många (kvinnor främst) idag har ett problematiskt förhållande till sina kroppar och till vad de äter och hur mycket de väger. Det är ju ingen hemlighet?

Jag fattar att det kanske är naivt att önska sig att alla bara skulle ta hänsyn till det och sluta fokusera på utseende för att förändra världen till det bättre. (Typ som att önska sig fred på jorden.) Men jag skulle i alla fall önska att fler tänkte efter lite mer innan de skrev/pratade om det här. I alla fall kring HUR de skrev.

Måste man visa just ett viktdiagram på bild, till exempel? Eller kan man lika gärna få fram budskapet (Som väl i det här fallet var: "Jag är nöjd och glad, för jag har börjat träna och mår bra!") genom att visa en bild på... vad fan, ett par löpardojor? Det hade inte alls varit samma sak, tycker jag.

Jag vill verkligen inte bara läsa sånt som jag mår bra av på nätet, det verkar skittråkigt ju. Men man kommer väl ibland till en gräns när det gäller vissa ämnen , och sen blir man spyfärdig på samhället så fort man ser minsta lilla notis om det. Min gräns när det gäller fokus på kroppar är för länge sedan nådd.

Jag fattar absolut varför man kan tänkas vilja skriva om det (jag vill ju det själv!!!). Men jag vill ändå inte läsa om det. Har fått nog.

Victoria Glosemeyer / Say cheeze and smile sa...

Och jag tycker tvärtom! Jag blir peppad och inspirerad av att läsa om hälsosam livsstil, men bryr mig inte särskilt mycket om vikt! Tycker det är var och ens egna ansvar vad man gör av det man läser...

I will not keep calm and you can fuck off sa...

Oj, jättesvårt som sagt. Jag skriver själv om min vikt med jämna mellanrum. Om hur illa jag kan tycka om min kropp, om hur ledsen jag kan bli när plagg inte längre passar för att jag har gått upp i vikt, om hur gärna jag vill gå ner i vikt.

Men jag kan också på något sätt känna att det är befriande att skriva om det, framför allt den här skämsdelen. Som också innefattar att jag skäms över att jag bryr mig om vikten så mycket. För jag vet ju att jag inte "borde" bry mig, jag borde tänka på kroppen som stark och nyttig som hjälper mig, istället för något fult och äckligt. Och så klarar jag inte av det, och skäms. Och DET tror jag är viktigt att prata om.

Sen brukar jag också fundera på att om alla bara kunde säga vad de väger så skulle siffrorna inte betyda lika mycket längre. Jag tror många skulle bli förvånade över vanliga människors vikt. Att de flesta tror att alla väger så lite och de själva så mycket. Jag tror det skulle vara bättre att säga siffran än att tex lägga upp ett diagram. För att säga siffran är verkligen tabu idag. Jag kanske har helt fel här, jag vet inte. Det är mest en känsla jag har. Och att jag blir så aggro på att allt ska vara så tabu. Vikt, lön, ålder osv.


Alex sa...

Att hon eller andra vill gå ner i vikt är väl egentligen inte issuet här, utan att hon förtäcker det i "hälsa" och känner att det är något att visa upp för väldigt många följare. Om hon gör det för sin egen skull, varför plotta en graf och varför visa grafen?

Jag hade haft mindre problem med det om hon sagt att det var av ren fåfänga eller den enkla anledningen att "jag vill kunna ha mina kläder så vill jag gå ner lite i vikt", men _varför_ måste det sägas? Men när en redan "norm"viktig person pratar om viktminskning under hälsomantel då blir det rätt unket för min del.

Jag förstår att Clara inte är immun mot de strukturer vi lever i men jag tror inte heller för en sekund att hon inte anade vilka reaktioner som skulle dyka upp när hon lade upp bilden. Vilket gör mig ännu mer trött. Och visst det står oss fritt att sluta läsa, men när let's face it, det är nog inte bara för läsarna som Clara bloggar heller, den är ju i stort hennes levebröd. Är det jobbigt om folk ifrågasätter det en som hyfsat offentlig person lägger upp/tycker/sprider så står det ju henne lika fritt att sadla om?

Och hon uppmuntrar ju dessutom annars till att ryta ifrån, vara lite obekväm, gå emot normer osv?

Anonym sa...

Tack Lisa, huvudet på spiken! Tack gode gud att det finns frizoner som exempelvis din blogg/instagram. För... jag VET att jag förväntas ha råkoll på min vikt (kilon, hekton, gram) och ständigt vilja förändra mig (läs: gå ned i vikt). Vafan, vart jag än kollar får jag det tryckt i ansiktet. Jag. Behöver. Luft. Här kan jag andas fritt och det är så fantastiskt. Tack tack tack!

Anonym sa...

Ah. Jag blev också jätteprovocerad, men av helt motsatt anledning. Jag tycker nämligen att man ska få vilja gå ned sina graviditetskilon, för att komma i sina kläder och orka bättre, och jag tycker faktist det är okej att visa det i sin instagram. Hon skrev inget om hur mycket hon gått ned, hon skrev ju bara att hon börjat träna och tänka på vad hon äter.
Jag kan förstå att viktprat kan vara triggande, samtidigt så tror jag att det är viktigt att vi skiljer på sunda tankar och osunda. Att vilja gå ned till en bekvämare vikt efter avslutad amning= helt ok om det är det man önskar. Jag tycker det är ett problem att det nästan inte finns något mellanläge idag (det jag upplever att UC representerar). Antingen är det träningsfreak och galna dieter, eller så får man inte bry sig alls. Och det är ju lite tokigt det också. Var någonstans finns det plats för vanliga förebilder som visar att man inte måste träna hysteriskt och äta lchf-glutenfritt-paleo tjafs för att börja må bättre?
Men dethär är lätt för mig att säga eftersom jag aldrig hängt upp mig på vikten. Inte för att jag alltid har haft en "idealvikt" utan för att jag mera fokuserat på hur kroppen mår. Jag vet att kroppen inte mår bra av att väga varken för mycket eller lite, att jag börjar må sämre i magen om jag äter för mycket godis, att jag får ont i ryggen om jag inte rör på mig. Det betyder att jag ibland har dålig mage och ont i ryggen, och när jag sen tar tag i det vet jag att det lönar sig.

Äh. Svårt.

Kajsa sa...

Tips! Stina Wollters instagram, där bara är kroppen. Om du nte redan följer, gör det! Sök tex på #magpiano för att hitta dagens geniinlägg

Lisa sa...

Jo, men Victoria G, "hälsosam livsstil", vad är det då? Det jag (bland annat) hade problem med i just den här kommentarstråden var att "gå ner i vikt" och "vara smal" direktkopplades ihop med hälsa. Det är inte nödvändigtvis så att smal = hälsosam.

(Och att jag stör mig på att "hälsosam" nästan alltid bara inbegriper den fysiska hälsan, vad man äter, hur man rör sig, etc. Den psykiska hälsan pratar vi ju typ aldrig om. Man kan ju kuta omkring hur mycket som helst och förlora gravidkilon och ändå må som en påse grus.)

Men jag kan också bli peppad av att läsa om hur folk tränar eller tänker kring mat! Det handlar ju om hur man gör det och skriver om det. Det var själva bilden av en viktkurva i det här fallet som stack i ögonen på mig. (Och diskussionen som följde på den.) Inte att Clara tränar. Eller vill gå ner i vikt. Eller tänker på vad hon äter. Eller känner sig glad och nöjd. Det är ju bara kul!

Lisa sa...

Åh, det där med skulden är så intressant, I will not keep calm! Den vill jag också prata om jämt. Att man har dåligt samvete för alla delar - både för att man har extrakilona, och för att man bryr sig om dem och vill få bort dem.

Tror du har rätt i att det kan vara bra att prata om det. (Och rätt i det där med siffrorna! Så onödigt laddat.)

Fast i mitt fall brukar jag ändå fastna när jag ska publicera inlägg om det här på bloggen och komma fram till att njaaaaä, fast kanske måste jag inte prata om det just HÄR? Jag kan prata om det med någon öga mot öga istället och hålla bloggen fri från kilon.

Men jag menar inte att alla nödvändigtvis ska tänka samma. Det är ett principbeslut jag tagit, bara, som jag tycker känns bra för mig. Egentligen tycker jag också att det finns en poäng med att blogga om det man vill blogga om, och inte censurera bort ämnen som känns viktiga att få ur sig text om.

Lisa sa...

Anonym: Jo men att UC är sund (eller vilken annan enskild person som helst är sund) och pratar om vikt spelar ju ingen roll i det stora hela. Hon blir ändå bara en av alla miljoner röster som pratar om vikt och kilon samtidigt. Det bidrar till en vikthets. Att alla pratar. Oavsett hur de pratar.

Det är synd att det är så.

För jag håller med om att det annars skulle behövas fler förebilder som var i något slags mellanläge mellan fanatisk och obrydd. (Upplever också att UC är i det mellanläget.)

Clara sa...

Så bra skrivet, jag håller med om varenda ord!
Jag tycker inte heller att det går att jämföra med andra saker som tex ofrivillig barnlöshet osv, eftersom att ALLA i vårt samhälle hela tiden matas med vikthets.

Jag har en tvååring som sondmatas eftersom hon inte vill äta pga en sjukdom och har därför avföljt flera med matglada barn på instagram, men jag skulle aldrig någonsin vilja att de slutade lägga upp bilder på sina barn som äter. Det är mitt ansvar att avfölja.

Men eftersom ingen kvinna jag känner har ett sunt förhållande till mat, sin kropp och vikt så spelar det i en egen liga. Önskar mig fler frizoner på nätet och är glad att du är ett av de ställena Lisa.

Rebecka sa...

Håller med. Jag har celiaki och kan därmed inte äta gluten. Numera är det många som inte äter gluten i syfte att gå ner i vikt, vilken gör att min glutenintolerans ifrågasätts HELA TIDEN. Till och med på restaurang där jag meddelat att jag inte tål gluten har jag blivit serverad rätter med vete. När min mage sedan rasat en kvart senare och jag frågar personalen om maten innehöll gluten så svarar dom att dom trodde det var en diet jag höll, och att det därför inte var så noga. MMMM tack, sabbad tarm i tre veckor. Tycker givetvis allmänt att all vikthets är störande och triggande.

Tantaugusta sa...

Själv nöjd med min kropp och har aldrig haft ätstörningar eller liknande men njuter ändå av hur jag mår bättre och blir starkare av att ha hittat en jätterolig träningsform och med träning kommer automatiskt också en sundare kosthållning. Jag tycker det är kul och peppande att läsa om andra, "vanliga motionärer", som tränar och mår bra. Mao vore det väldigt synd om man inte längre tilläts skriva om träningsresultat (inkl viktnedgång).

Känner faktiskt ingen som har en osund inställning till mat eller träning i den egna bekantskapskretsen. Och nu är alla 40+ med välfungerande liv och för att orka med krävande jobb, barn och allt annat så känner vi väl att vi måste ta hand om kroppen för att allt ska funka.

Monnah sa...

Anorexi. Proppa kroppen full med mat, helst "mat" (chips, glass, godis). Nutrilett. (Urk!) Graviditeter med härligt avkopplad syn på kroppen. Viktväktarna. Nya ätstörningar. Jojo. Tjock, som i typ "fet" enligt vikttabellerna. Träningsgalen. Avslappning. Yoga, paleomat (och sådant som vi bara tycker är gott här hemma), ofta vänner på besök runt bordet med MAT (morötter, potatis, spenat, vinäger, lök, mängder av kryddor). Japp. Min kroppsresa fortsätter, men jag tycker synd om alla som påstår att det är "hälsosamt" att hysteriskt utesluta socker och att träna fem gånger i veckan. Hellre omtänksam och kärleksfull, en sådan som lagar mat till familjen som fått ett sjukdomsbesked, än en sådan som bara tänker på sitt ego, en sådan som tror att man tillför samhället något genom att visa upp sitt six-pack. Men det är jag, det. Tack och hej.

Anonym sa...

Jag tror att det är fler som använder pratet om mat-, vikt- och kroppsångest till att gapa om detta i kommentarsfälten, än vad det är personer som på riktigt i verkliga livet faktiskt lider av det.

Anonym sa...

Annat boktips: Antologin ÄTSTÖRT är jättebra :D

Sofia sa...

Åhh vad du är BRA! LISA FOR PRESIDENT!!

Har jag för övrigt tyckt länge, länge..

Anna sa...

Kunde inte sagt det bättre själv!! Skönt att läsa sådana kloka ord!