torsdag, april 9

Kloppeti kloppeti

- Jag tycker du ska prova banan i galopp, Lisa.
- Visst.
- Och så undrar jag om jag får höja hindren, eller om du tycker de är lagom så här?
- Du får gärna höja dem pyttelite.

Att ovanstående konversation ägde rum i ett ridhus nära mig igår kväll? Jag fattar inte hur det gick till. På den lilla lappen vi fick fylla i när vi började ridskolan i höstas skulle man skriva vad man hade för förväntningar och förkunskaper. Om det fanns något speciellt man ville öva på under ridlektionerna, och om det fanns något speciellt man inte ville göra.

Jag skrev: "Jag vill vara med hästar, och gärna rida i skogen. Jag red i flera år som liten, men var ganska rädd. Jag valde alltid de tröttaste hästarna, för jag var nervös över att det skulle gå för snabbt. Och jag tyckte absolut inte om att hoppa! Jag behöver öva på sits och balans och precis allt grundläggande. Jag är fortfarande rätt skeptiskt inställd till att det ska gå för snabbt. Och jag undviker nog helst att hoppa."

Igår hoppade jag bana i galopp och hade kunnat hålla på hela natten om inte någon hade stoppat mig. Om jag får välja häst helt själv (det får jag inte) väljer jag allra helst en som är pigg som en mört och springer snabbt som vinden om man inte håller emot. Och när ridläraren säger "Idag ska vi faktiskt prova att hoppa lite!" så vill jag inte spontankräkas som jag ville när jag var 10, 11, 12, jag vill ge henne en high five och fnissa helt speedat.

Det är en helt annan sak att rida nu. Jag tror det beror ganska mycket på att jag är lite, lite mindre ängslig som person som vuxen än jag var som barn. Men mest på att det är ett helt annat klimat i stallet nu för tiden. Ridläraren är liksom... snäll? Och alla de som kan mycket, mycket mer än jag är liksom... hjälpsamma? Det är som upp-och-nervända världen.

I slutet av varje lektion får vi frågan "hur kändes det idag?". Det fick vi aldrig, aldrig i stallet jag red i på 90-talet. Och när man stolt som tuppen svarar "JÄTTEBRA, DET VAR JÄTTEKUL, JAG ÄR JÄTTEGLAD!!!" som vore man fem år och helt oförmögen att pratat annat än i enformiga superlativ med versaler, så ler ridläraren skitstort mot en.

- Jag trodde du var rädd för att hoppa?
- Ja, det var jag. Men jag har slutat vara det nu.

Så coolt ändå.

8 kommentarer:

Emelie sa...

Det är såklart kul att det går bra och du är glad. Men blir ändå beklämd när jag tänker på att vuxna behandlas bättre än barn och får den där omtanken. Hoppas det är bättre stämning i stallen nu än i början av 90-talet. Både mellan kidsen och från ledarna.

Lisa sa...

Nej, nej, Emelie, det var verkligen inte så jag menade! Barnen behandlas på precis samma sätt som vi vuxna i det här stallet. De får precis samma omtanke! Vad jag menade var att det skett en skitstor förändring sedan jag red på 90-talet när det gäller klimat och pedagogik i stallet (både för barn och vuxna) och att jag älskar den. Då (på 90-talet) var det strängt och hårt, tycker jag. Nu är det mer lekfullt och snällt.

Har förstås bara ridit i två stall som vuxen, och ett stall som barn, men tycker jag hör många, många fler som säger samma sak.

cruella sa...

Ridhus var asläskigt när man var liten. Jag red lite, lite på sjuttiotalet, för att man "skulle" det, och jag blev aldrig biten, jo, kanske av nån häst. Ridläraren var sträng, de stora tjejerna helt härsklystna och regerade stenhårt. Det fanns typ ned till femteskötare på pållarna...

Tog sedan lektioner en säsong som vuxen i ett stall i Stockholm. Det var bättre för att jag var äldre och mindre rädd och ängslig, men hästarna var ENORMA och ridläraren fortfarande sträng.

När jag bodde på Irland var det annorlunda, då kunde man dyka upp i ett stall och säga, hörrni, jag vill rida en lektion nu, går det bra? Och så funkade det. En kompis var med på rävjakt, bara så där! Det fanns en snobbism men samtidigt en rätt skönt avslappnad stämning kring det hela. Inte så märkvärdigt, en dag i skog och mark typ.

Emelie sa...

Vad bra! Hoppas verkligen det är så generellt och inte bara i "ditt" stall.

Susanna sa...

Åh så underbart! Jag började själv rida som vuxen (fast jag red aldrig som barn), och det har på så många sätt förändrat mitt liv.

Anna sa...

Det var en artikel om just det där i Fokus idag. Nu har jag inte kollat upp någon länk, men det handlade om att de gamla stenhårda hierarkierna i ridhusen håller på att försvinna. Och att många vuxna börjar rida (eller återvänder).
/Anna

About Alice sa...

Åh. Jag som tävlar ponnyallsvenskan och haft foderhästar ett par omgångar tänker lite ifall en skulle börja rida igen.

Oh.

Ska jag?

Lisa sa...

GÖR DET, About Alice, GÖR DET! Så kan vi prata häst nästa gång vi ses.