lördag, april 18

I mina tonårsdagböcker

Jag läste mina gamla dagböcker i påskas. Mamma och pappa rensade ut vinden, och jag gick igenom lådan som det stod "Lisa - hemligt" på, och där i låg dagbok efter dagbok, så ja. Jag läste dem. Jag vet inte om jag skulle ha gjort det?

Så sorgligt.

(Och då syftar jag inte ens på att jag var dramatisk, skitfånig, lynnig, pretentiös, elak mot folk som inte förtjänade det - ja, mamma, jag tittar bland annat på dig - eller sentimental. För det hör väl till, tänker jag.)

Men att jag, 12 år gammal, varje dag skrev ner hur mycket jag vägde?

"Idag hade jag gått ner ett kilo. Men sen åt jag en biskvi. Faaaaan!!!!"

Jag orkar inte. Jag orkar inte att jag tänkte så mycket på hur jag såg ut, och var så upprörd över mitt yttre att jag använde multipla utropstecken, jag orkar inte.

Det här är allt som är fel på mitt utseende om man ska tro mina samlade dagböcker:

Mitt hår är råttfärgat. Mitt hår är för rakt. Mitt hår är för platt. Jag har dubbelhaka. Förlåt, dubbelhakor. SÅ ÄCKLIGT!!! Mina armar är otränade. Jag kan inte ha kortärmat. Min mage är degig. Jag kan inte ha bikini. Min näsa är för stor. Min rumpa är för fet. Mina lår är ENORMA!!! Plus att det är gropar i dem, och jag har hört att de heter celluliter, och såna ska man inte ha. Mina fingrar är som stubbar. Helt köttiga. Och mina knän, fy fan. SÅ FULA!!! Jag kan inte ha korta kjolar. Mina vader är för tjocka. Mina fötter är för platta. Och breda liksom? Så himla, himla breda, de går inte i några skor, helt värdelösa. Jag har för stor jeansstorlek. Jag har för stor tröjstorlek. Jag har för stor skostorlek. Jag är för stor. Jag är för stor, jag är för stor, jag är äcklig.

Mina tår ser ut som prinskorvar.

En gång står det i en dagbok att jag blev nöjd när jag tittade i spegeln. IDAG ÄR JAG SÅ JÄVLA SNYGG! har jag skrivit i versaler med röd penna.

En gång.

En gång!

Jag vet inte ens vad jag vill säga med det här inlägget, jag vill bara gråta, men det här är vad jag önskar att jag hade skrivit när jag var femton, och det gäller ungefär än:

Jävla världjävel, låt mig va, jag har väl vilken satans jeansstorlek jag vill.

11 kommentarer:

Emelie sa...

Ja fy vad man ägnat många timmar åt att hata sin kropp och så mycket energi det kostat. Och vad tragiskt att jag fortfarande som vuxen tänker likadant. Istället för att jubla över att den kroppen lyckats producera, föda och ge mat till två perfekta ungar.

Fatima sa...

Det är så hemskt, mina gamla dagböcker ser likadana ut. Min största ångest som föräldrar är mina två döttrars tonår och tiden innan.

cruella sa...

Jag hivade exakt allting - dagböcker, brev, utgjutelser - oläst när jag varit borta ett antal år och kom hem till Sverige med man och barn. Icke att jag ville återuppleva nåt skit som skulle med in i det nya. Har aldrig ångrat det.

Ana sa...

Du har så rätt. Jag var (och tyvärr "är" fortfarande ibland, fast jag vill slå mig själv i huvudet med en spade) likadan. Nu är jag så vansinnigt rädd för att mina avkommor också ska tänka så. Vill bara skrika "det är inte viktigt någonstans hur man ser ut!!!!!!!!!"

Elisabeth sa...

Det gjorde jag också. Bläddrade lite i en av dem och beslutade så att bara slänga allt. Skönt. Mycket skönt.

Emmelie sa...

Jag vill samla alla unga-vuxna, tonåringar (och vuxna) och få dem (oss) att första att de (vi) duger precis som de (vi) är. Precis som de är.

About Alice sa...

Jag tror att mina är likadana är jag rädd.


@enga sa...

Mmm. Jag minns också tonårstiden som ganska ångestfylld. Men jag minns också att det bara var när jag var deppig/sur/arg/ledsen/ful/tjock som som jag skrev dagbok. När jag mådde bra och hade kul hade jag liksom inte tid att skriva. Det behöver jag påminna mig själv om ibland när jag kikat tillbaka i de gamla tonårsdagböckerna. Det var inte riktigt så eländigt som dagböckerna visar, inte för mig i alla fall.

christine sa...

Finaste du....jag tycker att vi bestämmer så ...Jxxx Värld...LÅT MIG VARA...låt vuxna och barn vara barn och vuxna och försöka njuta av livet, utan en massa måste...utan en massa pekpinnar, när man är 12 och för alltid...<3

Idas virrvarr sa...

Får så ont i hjärtat när jag läser. För jag känner igen mig. Har inte vågat öppna mina faktiskt. Det sorgligaste av allt är att jag 30 år gammal tänker precis likadant om mig själv.... kram

Anna Voltaire sa...

Jag har aldrig skrivit en rad i en dagbok (innan jag började blogga och vika ut mitt innanmäte för alla svensktalande). Däremot undviker jag speglar...det har jag gjort sedan tonåren. Punkt.