onsdag, maj 28, 2014

Skrivkurs i Lund

TIPS! I sommar håller jag och Johanna Lindbäck en tre dagar lång och härlig skrivkurs för unga på Lunds stadsbibliotek. Det är den 12-14 augusti (mellan tio och fyra på dagarna), man måste vara mellan 14-20 år, och kursen är helt gratis.

Det blir inte läskigt (vi kommer inte stå med pekpinnar och tvinga er att läsa dikter inför de andra kursdeltagarna), bara roligt. Ni kommer få öva på att hitta på karaktärer, skriva dialoger, skapa spänning, få tips på hur man kan göra om man kör fast, och prata böcker och skrivande i tre dagar med folk som gillar ungefär samma grejer som ni.

Jamen, ni hör ju. Det kommer bli fantastiskt.

Om ni vill anmäla er klickar ni er in på bibliotekets hemsida här, och läser om hur ni ska gå till väga.

Hoppas vi ses!

Att skicka till tryck

Två av mina bokbebisar (Mera vego och Ivar träffar en Tyrannosaurus) som släpps i augusti båda två ska skickas till tryck vilken dag som helst nu. Det är lika delar skönt som skitläskigt det där med "skicka till tryck". Så definitivt.

Första, andra, tredje och fjärde bearbetningen (eller vad det nu är, det är lite olika från gång till gång hur många vändor manuset valsar runt mellan förlaget och mig)  är så lugna och behagliga i jämförelse med den sista. Lite mer "äh, det är lugnt, det är ju flera korrvändor kvar, det gör inget om jag inte hittat exakt alla kommatecken som sitter på fel plats, ooodelaaadi!" *skicka in*

Nu, sista vändan, är det mycket värre. Mer "Shit, skärp mig, det är nu det gäller, NU ELLER ALDRIG, allt måste bli rätt nu, ALLT!!!" *får panik* Samtidigt som man ärligt talat är nåt så vansinnigt trött på manushelvetet vid det här laget. Jag menar, man har ju redan läst igenom det sex tusen gånger eller så? DET ÄR JU INTE JÄTTESPÄNNANDE, DIREKT. Att göra det igen, fast noggrannare än någonsin.

En av de vanligaste frågorna jag får på högstadiet är den här: "Du säger att det tar minst ett år för dig att skriva en bok. Orkar du läsa igenom din text sen då, innan du lämnar in den?"

Spontant svar på den frågan: gapande fiskmun –> HAHAHA! –> "Nähä, du skojar inte?" –> lång utläggning om redigeringsarbete och korrläsning och vikten av att "läsa igenom innan man lämnar in" under ackompanjemang av rummets alla lärarhuvuden som entusiastiskt nickar upp och ner och säger saker i stil med "Hör ni nu allihop vad hon säger? Det är jätteviktigt att läsa igenom innan man lämnar in! Tänk på det."

Nåja.

Det kommer kännas skönt i nästa vecka när böckerna väl är ivägskickade.

Och ännu skönare i slutet av sommaren när de dyker upp och är klara.

Såvida man inte hittar en massa korrfel som man missat, dårå.

Men det gör man ju inte, för man har ju skärpt sig vid sista genomläsningen, MAN HAR JU HITTAT ALLT OCH RÄTTAT TILL DET MEDAN TID FANNS.

*får panik*

osv, etc, mvh.

måndag, maj 26, 2014

Kämpa, Europa!

Vad mycket roligare det hade varit om man hade kunnat glädjas helt ohämmat åt att Sverige just har röstat in ett feministiskt parti i EU (YEAH!!!), att Miljöpartiet gjort ett succéval, och att vi är ett land som uppenbarligen tycker att miljö och jämlikhet och mänskliga rättigheter (mina bästa grejer!) är viktigt. Men det går ju inte riktigt? Var tionde svensk (som gick och röstade) la sin röst på ett rasistiskt parti. Och övriga Europa... alltså. Fy fan, vad sorgligt det är. Antalet gånger jag skakat på huvudet idag och bara MEN VAD I HELVETE ÄR DET SOM HÄNDER?!? är väl oräkneligt.

Men så här: Vi kan bättre. Vi andra är ännu fler. Nu håller vi inte tyst mer. Nu får det räcka. Och nästa gång går alla (och jag menar verkligen ALLA!!!) och röstar.

Okej?

Okej.

torsdag, maj 22, 2014

Undrar...

... myggor?

Har de plötsligt vaknat till liv som blodtörstiga bestar överallt, eller är det bara Gnesta som är Alla Myggors Hemvist? Svante har elva myggbett i nacken som han kliat blodiga, and counting.

Jag säger: BU!

Älskar inte myggor så mycket.

En läsande familj

Häromdagen damp det ner en bok i vår brevlåda, och det var en av 100 olika barn - och ungdomsböcker i projektet "En läsande familj". Tanken är att man ska läsa boken i familjen, och sedan skicka den vidare till nästa familj, och sedan ska den familjen skicka vidare boken till nästa, och till nästa och till nästa, och sedan TJOFF! har det spridits läslust över halva världen. Det är Barnens Bokklubb som ligger bakom.

Vi fick bok nummer 26, Sunnanäng, av Astrid Lindgren. Det var ta mig tusan en utmaning, alltså! Treåringen var alldeles för liten. Och femåringen i den här familjen ratar vanligtvis allt som är det minsta sorgligt och fullt av stora känslor. Vi kan till exempel inte se en enda tecknad film eftersom de nästan allihop (?!?) börjar med att en förälder dör. (Lex: Lejonkungen.) Och här pratar vi alltså om en bok som börjar med orden: "För längesen, i fattigdomens dagar, var det två små syskon som blev ensamma i världen." Och sedan går det utför.

Jag skrev B-uppsats om Sunnanäng en gång i tiden. (Sagosamligen, med fyra sagor i. Det här är en bilderboksversion av en av sagorna.) Jag grät mig igenom hela uppsatsarbetet. Alla dessa arma barn i fattigdomens dagar! Vad hungriga de är! Och sjuka, och kalla och föräldralösa och ledsna! Och så dör de som flugor också. (Fast det fattar sällan läsaren i femårsåldern.)

Men hur som helst så gick det bättre med läsningen än jag väntat mig. Han lyssnade med stora ögon genom hela den ganska långa och gammeldags texten. Skitmånga svåra ord och uttryck som han inte är van vid! "Kreta visselpipor", "barnaliv", "sillake", "påfund" "nagelspräck", "vadmalströja", "erbarmligt" och "evinnerligen". Men han hängde med, tycker jag det verkade som. "Det var tur att dom kom till Sunnanäng och fick pannkakor i slutet! För det kändes hemskt när flickan sa 'om den här fågeln flyger ifrån mig, då lägger jag mig ner och dör'. Men sen hittade dom ju Sunnanäng! Och där var det varmt. Då blev det bra."

"Bra".

Jag höll inne med sanningen där.

Att Sunnanäng = döden kan han väl få fatta någon annan vacker dag.

Nästa vecka tar vi i alla fall med boken till Västervik och lämnar den vidare till våra kompisar där. Roligt projekt!

tisdag, maj 20, 2014

Sajt för läsning på högstadiet

Ett tips, förresten! Förra veckan lanserade Svenska Dagbladet en undersajt som heter "Läs & Skriv" som riktar sig till högstadielärare, högstadieelever och annat löst patrask (läs: föräldrar) i högstadieelevers närhet. Syftet är att "bidra till att öka läs- och skrivförståelsen i den svenska skolan och därigenom stärka ungdomars självkänsla och makt över sin vardag".

På sajten är tanken att man ska hitta massor av boktips och verktyg att använda i undervisningen på högstadiet.

Och jag har skrivit boktipsen! Det finns åtminstone tjugo tips där inne redan, och det kommer fyllas på varje vecka. Spännande böcker, roliga böcker, lättlästa böcker, sorgliga böcker och... ja. Skitbra böcker (tycker jag då, åtminstone) för högstadieåldern.

Här hittar man Läs & Skriv.

Hoppas tipsen kan komma till nytta!

Och här sitter jag och fånflinar

Alltså, jag var just med om det mest fantastiska telefonsamtal jag haft i kanske hela livet. Åtminstone i hela yrkeslivet. Och det kanske är för skrytigt att blogga om det, det kanske det är, men guess what? Det skiter jag fullständigt i, för jag blev så löjligt glad att jag väl eventuellt imploderar om jag inte får berätta för hela världen.

Det var en trettonåring som ringde. En jag aldrig har träffat eller pratat med som sökt upp mitt nummer på nätet. För att hon läst Det är så logiskt alla fattar utom du.

"Jag skakar nu. Jag skakar jättemycket. Men jag ville bara säga att jag aldrig, aldrig, aldrig läser böcker, jag hatar böcker. Och så fick jag den här av min syrra. Och så tvingade pappa mig att läsa. Och jag var skitarg först. Men sen liksom fastnade jag, och satt uppe på natten och läste en timme till och en timme till och en timme till. Och när den var slut bara slängde jag boken ifrån mig och låg och stirrade upp i taket och hade tusen känslor i mig. Jag ÄLSKAR din bok! Den är först lite som en flat line och sen går den upp och ner och upp och ner och upp och ner och man känner jättemycket hela tiden. Det är den enda boken jag har läst, nästan, i alla fall den enda jag har gillat. Jag var bara tvungen att ringa och säga det. Har du skrivit något mer?"

Jag började (naturligtvis) gråta.

Fast jag tror kanske inte hon märkte det.

Känner lite nu att jag skulle kunna lägga mig ner och aldrig mer lyfta ett finger, my work here is done, har jag fått en enda människa på jorden att känna så här genom att skriva en bok så är jag mer än nöjd. Men känner också så här: Ska aldrig, aldrig, aldrig göra något annat än att skriva för ungdomar. Och allra mest känner jag: Ååååååååh, du skitcoola, modiga, fantastiska trettonåriga person, jag älskar att du vågade ringa!

Samtalet tog väl kanske tio minuter.

Men jag kommer leva på det tills jag blir gammal och skrynklig.

måndag, maj 19, 2014

Svantomen, 3 år!

Den här lilla människan, som fyllde tre igår. Han är mycket. Rolig och glad och full i fan och kramig och spexig och nöjd för det mesta, och när han inte är nöjd är han missnöjd så det hörs över halva Sverige. Han pratar mycket och noga, och slänger sig med ord som han inte har en aning om vad de betyder, men storebror säger dem ju, och allt storebror gör är bra. Han leker själv också. Det har Rufus aldrig gjort. Han sitter och pillar med sina små figurer och småpratar för sig själv och matar sin docka och fnular omkring, helst byxlös. Och på nätterna kryper han upp mot Rufus och lägger sig sked med honom. Och det händer att han klappar på ens arm och säger saker i stil med JA ÄLSKAJ DEJ, MAMMA, OCH JAG ÄLSKAJ DIN AJM. KAN JA FÅ SYLT?

Han gillar lasersvärd och ninjagofigurer och hårspännen och nagellack och youtubeklipp med lego starwars och hattar och snabba skor och Benjamin Chauds bilderböcker om Lilla Björn och frukt och äppeljuice och sin storebror över allt annat.

I lördags fick han syn på en polismotorcykel som parkerat utanför vårt hus och stövlade ut till polisen, naken på underkroppen med rosa gummistövlar, t-shirt och simglasögon. "VAFFÖJ ÄJ DU POLIS? VAFFÖJ HAJ DU EN MOTOJCYKEL? VAFFÖJ STÅJ DU VID MITT HUS? DET ÄR GJÖNT. MITT HUS. I GNESTA. GILLAJ DU LÖJDAGSGODIS? VAFFÖJ HAJ DU HJÄLM?"

Helt oblyg och övertygad om att polisen skulle svara.

Så det gjorde polisen ju.

Det är ofattbart att han redan är tre!

Svantomen, fante, fruktmannen, lillfjanten, gullrumpan.

Vad roligt det är att få vara hans förälder.

söndag, maj 18, 2014

Hemma hos

Det har varit en fotograf + journalist hemma hos oss idag och tagit en ziljard bilder till ett sånt där hemma-hos-inredningsreportage som man (okej: jag) hatälskar. I Aftonbladets bilaga "Härligt hemma" ska det publiceras så småningom. Vet inte när! Men nån gång.

Jag har bestämt mig för att ignorera att jag själv för det mesta provoceras helt oerhört mycket av såna här reportage ("Vi satsar på kvaliteeeeeet! Vi blandar gammalt och nyyyyyytt! Vi konsumerar helt orimliga mängder mööööööbler! Vi river ut helt fungerande kök för att vi har råååååååd! Vi gillar att känna gräset under våra bara föööööötter!" *kräks*) och fokusera på allt det göttiga. (Nämligen: Inredning är ungefär det bästa jag vet, och jag älskar vårt hus så himla hett och innerligt att jag gärna vill visa det för hela världen.)

Det var sjukt kul! Och intressant att vara på andra sidan. Har väl läst (okej: glott på) x antal tusen såna här typer av reportage själv?

Och man (okej: jag) har hört så många vrickade historier om inredningsteam som kommer dragandes med en halv lastbil full av rekvisita, möblerar om halva hemmet och stylar om hela huset innan de börjar plåta. Så var det verkligen inte här. De hade inte med sig en enda liten pinal, och möblerade inte om ett dugg. Det bad oss duka upp ett bord, plocka in lite extra blommor från trädgården och lägga fram lite böcker, typ. Och så fick vi göra saker som "gå ut genom ytterdörren nu allihop" och "plocka den där blomman med högerhanden istället" och "sitt här och titta ditåt" etc. Det var kul. Kommer väl vilja hugga mig i ögonen med en trubbig gaffel sen för att jag säkert sa en massa fjantigt (JAMEN, VI BLANDAR JU GAMMALT OCH NYTT! VAD FAN SKA JAG ANNARS SÄGA?!?), men det blir ju ett senare problem.

Just nu: Bara kul. Och extremt välstädat hemma. En ganska trevlig kombination, faktiskt.

lördag, maj 17, 2014

3 x lördag

Jaha, så var det plötsligt sommar? Inte mig emot. Idag har vi firat att Svante fyller tre år imorgon genom att sätta ihop två bord i trädgården, placera en handfull kompisar vid borden, och sedan sitta där hela dagen och äta och dricka olika grejer i omgångar medan barnen har rantat runt och lekt. Det var förtvivlat fint. Nu ligger det en hög inslagna paket på köksbordet, och en förväntansfull unge i sängen som, låt mig gissa... kommer vakna i gryningen och vilja ha paketöppning? Inte alls otroligt.

fredag, maj 16, 2014

Nytt avsnitt av podcasten

La just upp ett nytt avsnitt av ungdomsbokspodden jag gör tillsammans med Per (och Karin! Men hon hörs inte, otacksamt nog). Temat den här gången är "idyllfobi" och vi pratar om böcker som är fyllda av svåra ämnen: mobbning, död, depressioner, självskadebeteende, frånvarande vuxna och övergrepp. Vad är det som lockar med eländesböckerna?

Vi har läst "14" av Alexandra-Therese Keining, och gästas av Jenny Larsson Schantz, 17 år.

Här lyssnar man!

Det var ju inte så svårt ändå, det här med uppfostring? Han är bara fem och jag är SNART KLAR!

Liten lista över saker min femåring tydligen "måste hinna lära sig lite, lite bättre" innan han är redo att flytta hemifrån om några år:

- klockan
- plussa
- läsa skyltar
- bli stark
- bli snabb (are)
- köpa lördagsgodis själv
- skriva "lego hally potter" i sökfältet på youtube

Annars är han fullärd, tydligen!

*lutar mig tillbaka*

Skönt.

torsdag, maj 15, 2014

Om det här med förebilder

Idag skriver Underbara Clara ett inlägg på sin blogg om att hon säger upp sig som jourhavande förebild för alla kvinnor.
"Efter åtta år som bloggare har jag fått nog. Det har bara blivit värre för varje vecka som gått: Förväntningarna på att jag ska vara en god förebild. Kraven på att jag ska ta till mig all kritk med motiveringen att jag faktiskt är en förebild."
Läs den texten! Herregud, vad jag har tänkt på det där på sistone. Allt man (som kvinna) förväntas vara och göra för att vara en bra förebild. Speciellt om man på något vis syns i offentligheten (har en blogg, skriver en bok, hänger på instagram, whatever). Och alldeles särskilt speciellt om de som läser eller följer en råkar vara unga personer. Listan över saker du bör göra/tänka på/undvika då? Alltså, den skulle kunna bli en mil lång.

Nina Åkestam skrev om det för ett tag sedan också:
"För det tycker jag är det stora problemet med just förebildskortet: det är inget man har blivit vald till, som styrelsen i en bostadsrättsförening eller USAs president. Man har inte ens ställt upp i nåt val. Det enda man har gjort är att göra något man gillar, göra det bra, och bli uppskattad för det. Självklart är det fantastiskt om folk därmed ser en som en förebild, men det kan inte innebära att man måste följa alla mallar samtidigt. Det är omänskligt.
Det som gör mig mest ledsen är att den här kravlistan riktas nästan uteslutande mot kvinnor. Är Gustav Fridolin vegetarian? Åker Soran Ismail på semester med flyg? Hur mycket tränar Jason Diakté? Jag vet inte, och ärligt talat verkar inte jag (eller någon annan) behöva veta. De är duktiga på det de utger sig för att vara duktiga på, och det räcker."
Läs hennes text här! 

Det blir ju så oerhört ointressant också, tänker jag? Att följa en blogg eller ett instagramkonto eller läsa en bok där personen bakom anpassat sig efter hela den här kravlistan och tillrättalagt allt så att det ska passa alla, inte kränka någon, och texten/bilden/boken ska vara ett föredöme för alla, på exakt alla plan, samtidigt? Framförallt tror jag det skulle bli helt humorlöst, och ja... då skulle åtminstone jag gå vidare med en gäspning.

Jag vill inte att mina (eller mina barns) "förebilder" ska vara felfria.

Jag tycker felfritt är trist.

Får jag spö då?

onsdag, maj 14, 2014

Döden, döden, döden

Vad många viktiga och bra och sorgliga texter som skrivits det senaste dygnet, efter beskedet om att filmskaparen Malik Bendjelloul tog livet av sig igår. Jag kände honom inte, och jag har aldrig tvingats uppleva att någon nära mig begått självmord, men det spelar ju ingen roll, det är ändå så tragiskt, så sorgligt. Så vanligt!

Några saker jag lärt mig idag (call me clueless, men jag visste verkligen inte): Var sjätte timma, året runt, tar en människa (oftast en man) livet av sig i Sverige. Det är den vanligaste dödsorsaken bland män mellan 15 och 44 år. Dubbelt så vanligt som cancer. Och ändå kan jag räkna på handens egna fingrar de gånger i mitt liv jag pratat om självmord. Man pratar ju inte om det? Men man borde nog faktiskt göra det oftare.

Läs till exempel Rebecka Åhlunds text om sin pappa, Erica Treijs text som bland annat handlar om hennes man och Bodil Malmstens (inte purfärska, men likväl skitviktiga) brev till killar och tjejer som funderar på att ta livet av sig, precis som hon gjorde.

Åter till avsändaren


Fick post idag! Så jag modifierade den lite, la den i ett kuvert och skickade den tillbaka oöppnad till avsändaren.

tisdag, maj 13, 2014

En dansk dramaserie, menar ni? JAMEN, SÄG DET DÅ!

Mina föräldrar har upprepade gånger den sista tiden nämnt att de kollar på "Arvingarna" på TV. Samtliga av dessa gånger har jag i tysthet tänkt "Amen guuuuuud, dansband, hallå, mamma?!? Skärp dig.", himlat med ögonen och utgått från att "Arvingarna" är någon typ av halabalo i stil med Let's Dance eller Körslaget fast med dansbandet Arvingarna och låten Eloise på repeat i bakgrunden.

Jadå!

Hej!

Det är bara jag som bloggar lite här från under min sten där jag levt de senaste veckorna!

Ikväll gick det upp för mig att serien ifråga är en dansk dramaserie.

Jag ville bara att ni skulle veta.

*surfar in på svtplay*

LATERS!

Barnvakt sökes

Det här lär ju vara tidernas kortaste lilla halmstrå att gripa efter, men hey! Korta halmstrån är också halmstrån.

Vi letar efter en extraordinärt bra person (i Gnesta med omnejd) som vill passa våra extraordinärt bra barn ibland. Några timmar här och där, på eftermiddagar och kvällar. Inte ofta. Men ibland. Är du den personen? Känner du den personen?

Mejla!

(onekligenblogg@yahoo.se)

Vi blir skitglada för tips!

Språk vi minns

"TUMMETOTT... SLICKEPOTT... GULLEMA... NÄ-E! INTE NU IGEN! JAG KAN VISST INTE DET HÄJ KONSTIGA, KONSTIGA SPJÅKET SÅ BJA."

söndag, maj 11, 2014

Mmm...ballonger.

Imorgon (nä, om 57 minuter) fyller jag år. Och om en vecka gör min yngsta avkomma detsamma. Så jädra smart att fixa fram ett barn med födelsedag nästan samtidigt som en själv! Har hängt ballonger i hela köket nu och ingen har ens höjt på ögonbrynen.

"Ute i god tid för Svantes skull."

Moahaha!

Eller hur.

lördag, maj 10, 2014

Kämpa, bloggen!

Jaha, ska alla sluta blogga nu? Det känns så. Åtminstone har flera av de bloggare jag läst i flera år lagt av på sistone. Idag var det Alexandras tur (BUHU! Vad tomt det kommer kännas.) och jag kan räkna upp tio, tjugo, trettio till i min feed som suckat över att de är oinspirerade och inte kommer på vad de ska blogga om de senaste månaderna.

Jag håller med.

Min blogg är också som en slö och sömnig tonåring nu för tiden. Det enda hen vill är att sova hela dagarna, äta ostbågar hela nätterna, och kanske kolla lite på tv också mellan varven. Och mitt eget bloggläsande? Pffft! Så himla halvhjärtat det också mellan varven.

Instagram är ju så mycket roligare?

Jag tror det kommer talas om 2014 som den stora bloggdödens år sen.

Men, men!

Jag var rätt sen med att starta blogg.

Tänker nog vara rätt sen med att lägga ner blogg också.

Någon ska ju vara det också.

Kossor och böcker

Nej, jag kanske inte trodde att jag någonsin skulle stå på en lokal sörmländsk bokmässa i Stjärnhov och visa upp mina böcker i samband med årets kosläpp. Det kanske jag inte trodde. Men idag har jag hur som helst gjort just det i sex timmar, och det gick ju fint.

Upptäckte till exempel att jag skrivit ett helt bord böcker vid det här laget? Hur f-n gick det ens till?

(Äh, förresten, fånigt. Jag vet exakt hur det gick till: Jag la ner stora delar av de senaste åtta åren på det. Men det kändes ändå mäktigt att se alla de elva titlarna samlade. Jag lägger alldeles för sällan upp dem bredvid varandra i små högar på ett bord!)

Missade kossorna, däremot.

Men ryktet säger att de var glada.

torsdag, maj 08, 2014

Det onödigaste dåliga samvetet någonsin

Vi har inte riktigt fått ihop vårt vanliga lilla livzpuzzel med lämningar och hämtningar idag pga jobbresor, så igår fick vi skuldmedvetet meddela barnen den tråkiga nyheten att "imorgon blir det en låååååång dag på förskolan för er. Ni får till och med äta frukost där! Och stanna tills förskolan stänger nästan."

Så här reagerade barnen på den dystra infon: "JA-AAAAA-A!!! ÄNTLIGEN!!!" Plus att de gjorde små förtjusta hopp på stället med sina små nävar sträckta i luften och sa saker i stil med untz-untz-untz. Har väl aldrig sett dem studsa lättare ur sängarna än i morse.

Och jag vet förstås inte HELT säkert...

Men jag tror att de gillar sin förskola?

onsdag, maj 07, 2014

Men hej på dig lelle röstkort, vad glad jag är att se dig!

Ni ska väl rösta i EU-valet, hoppas jag?

*spänner strängt ögonen i alla*

Har varit oerhört upprörd idag över att jag inte fått något röstkort än, och rantat runt i huset och bara "det är orättvist!" alternativt "det är en konspiration!". Sen hittade jag mitt röstkort i högen av post på köksbordet. Jahopp! Där hade man ju kanske kunnat leta nu när jag tänker på det.

Men hur som helst.

Vet inte när jag blev den här stränga personen som bara GÅ OCH GÖR DITT CELLPROV!!! RÖSTA I EU-VALET!!! etc, men nu är jag visst den personen. Säg hej! Och gå sen och rösta. Det är skitviktigt och bara dumma och/eller lata personer låter bli.

Ha! Min nya stränga personlighet sitter ju som en smäck.

Och ja, det kanske kan kännas lite svårt att veta vad man* ska rösta på för att man tycker att man inte har tillräckligt bra koll på EU, men det får man tugga i sig. Till att börja med kan man ju göra ett av alla test på nätet, där man får svara på ett antal frågor, och så matchas man med de kandidater som tycker mest som en själv. Aftonbladets test tyckte jag till exempel var bra: klicka här och gör det! Tar inte så många minuter alls. Sen läser man på lite till, bestämmer sig, tar på sig sin nu-ska-jag-gå-och-rösta-högtidsdräkt och travar iväg till en vallokal. Antingen i förväg och förtidsröstar, eller på valdagen den 25 maj. Klart!

Vi gör det, va? För vi är inga små lortar?

Bra, vi säger så.

*Ja, "man" betyder som vanligt "åtminstone jag".

tisdag, maj 06, 2014

Strax efter tio en tisdag

Liten lista över saker jag ligger efter med just nu:

- allt

Slut på lista!

Himla tråkig känsla, faktiskt.

Idag har jag kört bil genom Stockholm i rusningstid. Det kommer att dröja en stund tills jag testar det igen. Kan för mitt liv inte förstå mig på alla dessa Stockholmare som envisas med att ta bilen till jobbet istället för att exempelvis åka tunnelbana eller pendel eller buss (om det finns rimliga förbindelser), det är ju asatråkigt att snigla sig fram i alla köer? Plus: man kan inte ens läsa bok under tiden. Ovärt.

(Emellertid! Man kan sjunga med skithögt till musiken man lyssnar på. Värt!)

Annan grej jag gjort idag: Planterat klätterrosor och löjtnanshjärtan i vår trädgård och tänkt på mormor.

Ytterligare grej jag planerar att hinna med inom en snar framtid: Sova.

Över och ut.

måndag, maj 05, 2014

Bara gör det.

OMG, en helt vanlig måndag, fem dagars arbetsvecka?!? Plötsligt händer det. Jag började min med att gå till vårdcentralen för att ta cellprov. (Ni vet, de där som man blir kallad till vart femte år eller så när man är kvinna, för att man ska upptäcka livmoderhalscancer i tid, och som man drar sig lite för att gå på för det är inte så jetekul att sitta i en gynstol, så man "glömmer" sin tid, eller tänker "äh, jag kan gå nästa gång, jag känner ju mig frisk"?) Jag tycker ni ska gå på det nästa gång ni blir kallade. Eller ja, alla gånger ni blir kallade. Det är en väldigt enkel undersökning, som tar en (1!) minut att göra, den gör inte ont och den kan rädda ert liv. På allvar, alltså. Pallra er iväg, bara. Det är lätt.

Ni kan få det här enkla tipset från coachen att ta med er på väg mot gynstolen om ni vill: ha på er en tröja/skjorta/klänning som går en bit ner på låret.

Jag fick med mig det visdomsordet från en kompis på högstadiet en gång. Hon hade varit sin livs första gång hos gynekologen och det hade inte jag, och jag minns hur hon stirrade mig allvarligt i ögonen och sa något i stil med: "Tips från en som vet. Ta inte midjekort tröja på dig när du ska till gynekologen." Och sedan berättade hon inlevelsefullt om hur hon fått ställa sig bakom ett skynke i ena änden av rummet, dra av sig jeans och trosor, och sedan vandra (i slow motion) tvärs över (det milslånga) rummet mot gynstolen i midjekort tröja (med tryck!) och strumpor (med hål på ena tån!) som enda kläder. "Tänk Kalle Anka. Fast jag. Och så kommer du ihåg det här när det är dags för dig att gå dit: TA PÅ DIG EN TUNIKA ELLER NÅT ANNAT VÄRDIGT."

Ett mycket användbart tips för alla som inte är helt bekväma med att vandra runt nakna på underkroppen hur som helst.

Inte för att gynekologen/barnmorskan bryr sig det allra minsta, eller nakenhet är pinsamt eller kvinnokroppen borde skylas eller yada, yada, yada, men aaaa, ni fattar.

Gå och gör ert cellprov nu.

söndag, maj 04, 2014

Tågresor vi minns

Men hörni, vad roligt det är att åka tåg själv med två små barn när det ena barnet blir åksjukt och helst vill ligga med huvudet ner i en urinindränkt tågtoalett och gråta och försöka kräkas, och det andra barnet (tydligen) helst vill stå i mittgången strax bredvid och svaja, och gråta för att hen plötsligt vägrar att kissa i sin blöja och BAJA VILL KISSA PÅ POTTAN som inte finns på X2000, och höra i högtalarna att tåget tyvärr blivit fast bakom ett annat tåg och måste köra långsamt en stund nu, och därför kommer att bli försenat, vad kul det är!!!

Inte.

Men vi kom hem till slut i alla fall, helt bleka och svettiga och slut som artister alla tre, och hemma hade Gustav städat alla vinklar och vrår av huset, och allt luktade rent. Fick lust att slänga mig ner på golvet och kyssa det för att jag blev så lycklig, men det gjorde jag inte. Lite för att jag hade för bråttom att leta upp den ovan nämnda pottan. Lite för att det är skitmärkligt att kyssa sina golv.

Godnatt nu.

lördag, maj 03, 2014

Livet och loppisarna

Testade det här ultimata lördagskonceptet idag: Tog min syster under armen och åkte på några timmars loppistur, medan alla miljarder barn vi avlat fram var kvar hemma. (Okej, okej, "miljarder" var väl kanske lite att ta i, de är i ärlighetens namn högst fyra sammanlagt, men vem är människa nog att hålla den siffran i huvudet mitt i all... ljudnivå som bildas när de umgås allihop i en och samma hög? Ingen, skulle jag vilja säga.)

Så här var loppisturen: Vi satte oss i bilen. Ältade relationer under prick hela resan. Kom till en loppis. Köpte lite prylar. Satte oss i bilen. Ältade relationer under prick hela resan. Kom till en annan loppis. Köpte lite prylar. Satte oss i bilen. Ältade relationer under prick hela resan. Kom till en tredje loppis. Köpte lite prylar. Satte oss i bilen. Åt en glass. Ältade relationer under prick hela resan (förutom möjligen när vi tuggade). Kom hem.

Har väl aldrig varit nöjdare, på ett ungefär.

Imorgon tar jag och åtminstone två av alla barnen tåget tillbaka till Gnesta igen.

Vad tomt det kommer kännas.

torsdag, maj 01, 2014

Sköna maj välkommen


Igår eldade vi grejer. Idag luktar vi rök. Småland behandlar oss väl. Hej på er!