tisdag, april 29, 2014

Ja, jo, kanske, nu när du säger det?

- Svante, vet du vad du är?
- JA-A!
- Jaha? Vad är du då?
- GÖLLIG.

Trädgårdsapp för nybörjare

Jag känner behovet av en odlingsapp för nybörjare. Som en PT, fast istället för att det står för Personlig Tränare, så står det för Personlig Trädgårdsmästare. För alla klåpare som till exempel blivit med trädgård och vill ha den prunkande, men inte riktigt vet hur.

Så här vill jag att appen vara: Först skriver man in var man bor, så att telefonen vet vilket klimat eller odlingszon man befinner sig i. Sedan talar man om för appen vad man vill ska växa i ens trädgård/på balkongen, till exempel: tomater, basilika, koriander, pelargoner och pioner. Sedan skickar appen stränga order i form av push notiser till en när det är dags att ta något nytt steg i sin väg mot grönska, typ: "köp tomatfrön efter jobbet idag" och "lägg på den där fiberduken på trädgårdslandet nu" och "nyp av den första knoppen på pelargonen, fast du inte vill" och "Nej du, tänk inte ens tanken. Det är fortfarande frostrisk. Ställ INTE ut gurkplantorna, din idiot!!!"

Det vore bra om den kunde visa bilder också. Typ "Så här borde dina tomatplantor se ut nu. Gör de inte det? Gör om och gör rätt."

Finns den appen? Den borde.

Jag menar, jag har ju mina föräldrar, men herregud, de har ju två andra heltidsjobb att sköta, det finns en gräns för hur många odlings-sms i veckan de pallar med att besvara.

Mot smålandsskogen!

Jaha, då var den arbetsveckan slut. Adjö med den! Imorgon tar jag en resväska under ena armen och två förhoppningsvis samarbetsvilliga barn under andra armen och packar in oss på ett tåg till Småland, så vi kan "elda den där stora elden och kanske träffa han med alla korna" och slöa med släkten Bjärbo i några dagar. Det ska bli fint, det. Speciellt när vi väl är där.

Det här har Svante packat i sin packning: vampyrtänder i plast och en liten, liten varukorg i miniatyr.

Det här har Rufus packat i sin packning: sin kulpåse med alla kulor och pokémonkort och sina värdaste legogubbar.

Blir bra det här.

måndag, april 28, 2014

Kort meddelande till alla Sveriges möss

Det är nästan sommar nu.

Superfint väder ute.

MASSOR AV MAT I SKOG OCH MARK!

Vänligen flytta ut från under min köksbänk snarast.

Tack på förhand, mvh, osv.

Tjuvtitt: Barnens sovrum

Så här ser det ut där våra barn sover. Det är ett litet rum (2,5 x 4,5 meter med snedtak) som nästan jämt ser ut som ett enda hav av sängkläder, för det leks Star-Wars-hopp här inne typ varenda kväll. Star-Wars-hopp är så här: Ta en förälder. Lägg föräldern på en resårmadrass. Täck över föräldern med bäddmadrass, lakan, täcken och kuddar tills föräldern inte syns. Hoppa på hen (eller tja, på berget av sängkläder med förälder under) till tonerna av Star Wars-soundtracket. Klart!

De förra ägarna hade arbetsrum här inne. Vi har lagt in brädgolv som vi målat vitt, målat väggarna i en nyans som heter "mint", och lagt två resårmadrasser direkt på golvet. Sen får det inte plats så mycket mer, men det räcker ju å andra sidan. Det är egentligen helt onödigt med två madrasser, för barnen sover sked i samma säng varenda natt. Men det är praktiskt när man blir beordrad att sova bredvid dem, och när vi har gäster. Hela familjen får plats här inne om vi vill.

De har ett lekrum också, som väl kommer att bli sovrum så småningom när de inte vill sova sked längre. Men det lär dröja. De är rätt fästa vid varann på nätterna, de här två.

Slut på tjuvtitt.

söndag, april 27, 2014

Sakerna man gör, del 653

Det har varit en bra helg.

Nu är den slut.

Det slog mig när jag nattade barnen att det där festliga upptåget som Svante kom på för typ hundra nattningar sedan, att be mig sjunga en bajs-modifierad version av "tinge-linge-linge-tåget-går" som godnattvisa, har blivit ett helt naturligt inslag i vår kvällsrutin.

Ingen av oss fnissar ens längre. Eller höjer ett enda ögonbryn. Den bara är där, vid sidan av de andra vanliga grejerna, vällingen och böckerna och napparna. Men om någon utomstående hade hört?

"Okej, Svante, nu kommer bajs-tåget, då. Är du beredd? Tinge-linge-linge-bajset-går..."

Jag vet inte.

fredag, april 25, 2014

Hally Potter

Och det här då: Rufus kom hem igår och berättade att han lekt en lek på förskolan "om en skitcool trollerikille som heter Hally Potter". Lyckan i hans ögon när jag berättade att det fanns massor av spännande böcker om denne "Hally" som vi skulle läsa när han blev lite äldre... åh, ändå!

Fint.

En vanlig dag på jobbet

Jag fick en fråga i ett mejl från en bloggläsare (OBS! True story! Och det är inte jag själv som är "bloggläsaren" ens!) som undrade hur en vanlig dag på jobbet ser ut för mig som har eget företag och skriver böcker och åker på författarbesök och anlitas som lektör och sånt. "Kör du 8 - 16 och en halvtimmes lunch? Eller hur är en normal dag?"

Man kan ju tycka att det är en lätt fråga att svara på. Men det är det inte, för det finns för många olika slags "vanliga dagar" i mitt lilla hopkok till yrkesliv för att det här inte ska bli en uppsats. Till exempel:

Vanlig dag 1: Jag går upp i ottan och forslar mig själv medelst pendeltåg, vanligt tåg eller bil till en skola någonstans i landet. Där håller jag fyra lektioner för fyra olika högstadieklasser, och äter lunch i skolans matsal. Sedan forslar jag mig själv hem igen, och kommer hem jättesent. (Om jag ens kommer hem. Ibland sover jag på hotell också.) Den här typen av vanlig dag inträffar kanske fem gånger i månaden.

Vanlig dag 2: Jag lämnar barnen på förskolan klockan 9.00, och går sedan hem igen och sätter mig framför datorn. Där jobbar jag med allt utom att skriva böcker. Till exempel: lektörsläser manus, skriver en bokrecension, skickar fakturor, svarar på mejl, bokar tågbiljetter, förbereder podcastinspelningar eller läser böcker som måste läsas. Jag tar paus för lunch i solen på uteplatsen så länge som jag tycker att jag är värd, och hämtar barnen på förskolan igen klockan 16.00. Den här typen av vanlig dag inträffar kanske fem gånger i månaden.

Vanlig dag 3: Jag lämnar barnen på förskolan klockan 9:00, och tar sedan pendeltåget in till Stockholm. På pendeltåget läser jag böcker som behöver läsas. I Stockholm går jag på något möte, och träffar någon jag behöver träffa, till exempel min redaktör, min förläggare, min revisor eller så. Sedan äter jag lunch med någon kompis, och tar pendeln hem igen och hämtar barnen klockan 16.00. Den här typen av vanlig dag inträffar kanske fem gånger i månaden.

Vanlig dag 4: Jag lämnar barnen på förskolan klockan 9:00, och går sedan hem igen och sätter mig vid datorn. Där jobbar jag med att skriva (eller skriva om och redigera) någon av de böcker jag jobbar med för tillfället. Jag tar paus för lunch i solen på uteplatsen så länge som jag tycker att jag är värd, och hämtar barnen på förskolan igen klockan 16.00. Den här typen av vanlig dag inträffar kanske fem gånger i månaden.

Sedan är månaden slut, och jag skakar som vanligt förbluffat/frustrerat på huvudet åt hur lite tid denna "författare på heltid" ägnar åt att faktiskt skriva böcker. Eller nä, "heltid" är förresten inte sant. Jag jobbar 80%. (På grund av barn och livspussel och möjlighet. En av oss har gjort det sedan vi fick barn, och det är min tur nu.)

Ovanstående hopkok gör (just nu) att jag 1. Klarar mig ekonomiskt 2. Aldrig blir uttråkad på jobbet 3. Älskar de allra flesta arbetsdagar 4. Sällan är så jättestressad 5. Är solbränd på sommarhalvåret, samt 6. Ibland (fast rätt sällan numera) har panik över det egna ansvaret, otryggheten och ensamheten.

Jag önskar då och då att jag hade råd att tacka nej till en del föreläsningsuppdrag till förmån för mer skrivtid. Men jag skulle (idag i alla fall) inte vilja byta mot något annat jobb eller någon annan anställningsform. Jag älskar mitt lilla hopkok till yrkesliv!

Och det var det.

Men jag tycker ni ska läsa Johannas inlägg om pengapaniken och att få ihop det som frilansare också.

Översättningar, mediebevakning, recensioner och annat härligt

Jag var på en så sjukt rolig grej igår kväll, den där minibokmässan jag tipsade om på Goethe Institut, om förhållandet mellan tysk och svensk barn & ungdomslitteratur. Det är ju ett väldigt smalt ämne, kan man tycka. Exakt det som var så fantastiskt. I fem timmar var det fokus på ett och samma inrutade område, och fyra seminarier som grottade ner sig från olika håll. Det var två förläggare där (en tysk och en svensk), två litteraturkritiker (en tysk och en svensk), två översättare (en som översätter från tyska och en som översätter till tyska), och två författare (en tysk och en Pija Lindenbaum). Jag höll i två av samtalen. Så jädra kul! Skulle kunnat prata om samma grej i fem timmar till ungefär. Här är några grejer vi diskuterade:

- Varför översätter tyskarna så många svenska böcker, men svenskarna så få tyska böcker? Vad är det med svensk barnlitteratur som tyskarna gillar? Vad är det vi missar när vi bara helt självgott sitter och slår oss för bröstet och tycker att det räcker (okej, hårdvinklar nu) med svenska böcker?
- Hur GÖR man ens för att översätta en bok? Hur fri får översättaren vara? En skitintressant aspekt som kom upp var att översättarna upplevde att det var olika "regler" kring översättning av vuxenböcker och översättning av barnböcker. När det gäller vuxenböcker är det aldrig någon diskussion med förlagen kring att vara "fri" som översättare, då är översättarens uppgift att bara ("bara") översätta orden som står. När det gäller barnböcker är det (tydligen) inte alltid samma grej. Då kan översättaren också få i uppdrag att stryka några sidor. Ändra lite i något stycke. Eller anpassa boken efter det nya landets värderingar, kanske. HERREGUD! Hade kunnat prata om det där i en vecka.
- Hur ser det ut med mediebevakningen av barn & ungdomslitteratur i de båda länderna? (Svar: Dåligt.)
- Vilka ämnen är för kontroversiella för Tyskland för att en förläggare ska våga ge ut en barnbok om dem? För kontroversiella för Sverige? Och vilka illustrationsstilar funkar/funkar inte i respektive land? Varför vågar inte Tyskland ge ut Pija Lindenbaums "När Åkes mamma glömde bort"?

Fattar om det här kanske låter liiiiite insnöat, för det var det ju, och också: gud vad roligt! Är helt uppspelt fortfarande. Extra bonus för mig, dessutom: den ena översättaren (Maike Dörries) har översatt min bok "Allt jag säger är sant" till tyska, så vi kunde prata insnöat om den också. 

Åh! Jag älskar insnöat.

Slut på lyckligt nördinlägg.

Hej på er!

tisdag, april 22, 2014

10. Här är tre skitbra boktips som på ett eller annat sätt handlar om feminism

Slår väl in några öppna dörrar till genom att tipsa om tre böcker som alla säkert redan känner till när jag nu ändå är igång. Att slå in öppna dörrar tycks ha blivit en livsstil. Men böckerna är svinbra.

Flickan och skulden - en bok om samhällets syn på våldtäkt, av Katarina Wennstam. Den har några år på nacken nu (tolv, närmare bestämt), men den här reportageboken är fortfarande jättebra och jätteviktig och jätteupprörande. Alla borde läsa! Här kan man läsa mer.

Prins Charles känsla, av Liv Strömquist. Har jag nämnt att jag älskar Liv Strömquist? Kanske va? Nå, jag gör det av en anledning. I det här seriealbumet älskar jag henne för att hon helt sjukt träffsäkert och skoningslöst analyserar "kärlek", så man skrattar så man kvider när man läser, och sen sätter skrattet i halsen. Här kan man läsa mer.

Hur man botar en feminist, av Nanna Johansson. Jag skulle vilja gifta mig med Nanna Johanssons hjärna, ety den verkar vara fylld av så himla roliga tankar och smart formulerad ilska. Det här seriealbumet ska man läsa främst för att det är roligt. Och för att det är fyllt av citat/serierutor man vill fota av, instagramma och sprida över hela världen för att de är så bra. Här kan man läsa mer.

Det här är en av rubrikerna i 10 x feminism, som består av tio blogginlägg kring temat feminism. Häng på du också! I tio olika inlägg, eller genom att svara på alla frågor i samma inlägg. Du hittar alla rubrikerna här!

Å-å-å-åka pendeltåg!

Det här vädret? Det är ta mig tusan helt overkligt trevligt. Idag har den här hemmajobbaren suttit i linne i två timmar på uteplatsen och jobbat innan det blev för varmt. För varmt?!? Imorgon tänkte jag kompensera genom att använda mig av SL och åka pendeltåg och buss i sammanlagt 4 timmar och 32 minuter, och däremellan hålla fyra lektioner för sjuor i Sigtuna. Kommer väl vara ute i vädret en halv sekund eller så.

Rätt åt mig.

måndag, april 21, 2014

Vin i motrök

Okej, hej, känner ni något som luktar eld så är det förmodligen jag som befinner mig inom en radie av... ska vi säga 10 mils avstånd? Har matat den där tunnan med ris och kvistar i tre dygn nu. Har blåmärken på knät som jag brutit kvistar mot. Skämtar ej. Skulle över lag vilja säga att vi jobbat som små illrar denna långhelg: hämtat ved, lastat in ved, sågat ved, huggit ved, släpat ris, eldat ris, vårstädat hus, monterat vattenpump, firat påsk. Det sista var i och för sig inte så himla jobbigt. Älskar påsk!

Och Svante svängde. "NÄJ VI ÅKEJ HEM FJÅN TOJPET SEN, MAMMA? DÅ VILL JA ATT VI SKA ÅKA TILLBAKA TILL TOJPET NÅN MEJ GÅNG EN ANNAN DAG."

Kan tänka mig att gå honom till mötes på den punkten.

lördag, april 19, 2014

Årspremiär

Svante är lite skeptisk. "Men vajföj ska vi bo i det häj tojpet, nu då? Vi boj ju i Gnesta." Men i övrigt är det fint att vara här igen. Det är ju hit påskharen kommer, det är ju sen gammalt. Tror fasen att vi få pallra oss hit på påsken då.

torsdag, april 17, 2014

När man är dum mot Svantar

Igår när jag hämtade barnen på förskolan var det ett äldre barn som (OBS! På ett rätt kärleksfullt vis, faktiskt) ville skoja med Svante, och drog av honom hans mössa. Svante fattade inte det roliga med det. Enter: illvrål.

"HAN TOG AV MIG MIN MÖHÖHÖHÖSSA!!!"

Då gick Rufus utan att tveka en sekund fram till det äldre barnet och läxade upp hen.

"Det är INTE roligt! Du får INTE vara dum mot Svante! Jag vet att du försökte skoja, men han blev jätteledsen nu, så du MÅSTE säga förlåt! Och ge oss två av dina glaskulor. Jo-o! FÖR DET ÄR SÅ DET GÅR NÄR MAN ÄR DUM MOT SVANTAR!!!"

Okej, okej, han gick eventuellt lite överstyr där i slutet, men ändå: Så jädra gulligt att han kliver in och försvarar sin lillebror, jag älskar det. Det är ju sen gammalt att jag är svag för syskon som är fina mot varann (finns väl inget jag lipar så mycket åt i böcker och filmer), men det här med att det inträffar sådana här scener mellan ens egna avkommor? Det tar ju det hela till en helt ny nivå. Kommer väl vara konstant blank i ögonen från och med nu och resten av livet, typ.

Eller ja, förutom när de slåss och skriker på varann och retas, då.

Vilket i och för sig också är rätt ofta.

Men ni fattar.

Skärtorsdag klockan fem

Äh, dra mig baklänges på en liten tallkotte vad skönt, nu är jag klar med alla superakuta jobbmåsten som jag jobbat med dag som natt (okej, sen kväll då, på nätterna har jag ju åkt ambulans eller legat vaken och lyssnat på möss som knaprar i våra väggar) den senaste veckan och som absolut really, really var tvungna att hinnas med innan påsk. Nu stänger jag ner datorn och drar till skogs och letar påskägg. JAG VILL TACKA LIVET!!!, etc.

Kanske inte så himla intressant för er att veta, men så är det.

onsdag, april 16, 2014

Jamen glad påsk då


- Rufus och Svante, vill ni klä ut er till påskkärringar?
- NÄE!
- Okej, okej. Vad vill ni göra då?
- Vi vill klä ut dig till påskkärring.

- konstpaus -

- För det hörs ju på namnet. Påskkärring. Det passar mycket bättre på dig.

måndag, april 14, 2014

Och kruppen...

... har inte kommit tillbaka något mer. (Tack för alla snälla kommentarer på ambulansinlägget!) Vi har repat oss fint. I eftermiddags såg sjuklingen ut så här. "Sjuklingen". Jag tror han får gå till förskolan imorgon.

Lilla jobb, I love you

Jag bloggar förtvivlat dåligt, men jag gör andra grejer istället. Till exempel har jag varit och lämnat in manus på en pysselbok på bokförlaget idag. Ni vet en sån där med klistermärken (!!!) i, och labyrinter och finn fem fel och para ihop och färglägg och sånt. (Ivar och hans dinosaurier ska bli med pyssel framåt augusti.)

Det har varit stressigt, för jag har haft tre stora grejer som alla behövde göras "så fort som möjligt", och barnen har varit sjuka och tiden har inte räckt, så jag har jobbat på nätterna och gnällt en del. Men så satt jag där idag. Och diskuterade labyrinter och klistermärken (!!!) och vilken gullig dinosauriebild som skulle illustrera vad.

Och då bara: HERREGUD!!!

Tänk om jag hade vetat det när jag var fem år? Att jag bland annat skulle jobba med att hitta på pysselböcker när jag blev stor? (OBS! MED KLISTERÄRKEN!!!) Jag hade inte kunnat hantera informationen ens. Eller för den delen, om jag vetat när jag var nitton och bara: Menåååå, jag vill jobba med det här, sitta uppe på nätterna och typ skriva grejer och pyssla, himla synd att det inte går, himla synd att man måste ha ett Riktigt Jobb.

Jag är så himla glad över att allt det här.

Det gick ju?

High five, inre femåring! High five, inre nittonåring!

You rule.

lördag, april 12, 2014

Den där milen

Jag kan inte bestämma mig för om det räknas på riktigt, för jag gick i alla tre uppförsbackarna. Men om vi skiter i det nu och fokuserar på det oerhörda? DET STOD 10,01 KILOMETER PÅ MÄTAREN NÄR JAG KOM HEM FRÅN DAGENS SPRINGTUR!!!

Gråter nästan nu. Alltså på riktigt. DENNA MILSTOLPE!!! (Hehe.)

Säger ni att jag springer långsamt så dödar jag er.

fredag, april 11, 2014

"Jag blev jättejättehuk, mamma. Vi fick åka till hukhuset."

Klockan elva igår kväll vaknade Svante med krupp, och hade panik för att han inte fick luft. Och sen blev det värre. Och värre. Och värre.

Har ni försökt lugna en panikslagen treåring som inte får tillräckligt med luft någon gång? Fy fan. Den lilla bågspända kroppen som slingrar sig fram och tillbaka i desperation i ens knä, med fullständig skräck i ögonen. Och man bara: UT! Vi måste ut! Och bär med sig panikbarnet ut i kylan som man hört att man ska, men det hjälper inte, inget hjälper.

Det slutade med att vi fick ringa ambulans.

Och sedan fick han adrenalin och kortison och syrgas och adrenalin och adrenalin och syrgas och syrgas och syrgas och fyrtio graders feber och en puls på 190, och vi fick åka till Nyköpings sjukhus. Och klockan blev tolv och ett och två och tre och fyra och fem, och inte förrän då var det äntligen bra igen.

Fy fan.

Mina ben skakade så mycket i ambulansen att jag trodde det var ett skämt.

Nu ligger han och sover med massor av kuddar bakom ryggen, öppet fönster, alvedon i kroppen och jag ska gå och lägga mig och vara rädd för att historien ska upprepa sig den här natten också.

Lilla korven.

När han slog upp ögonen i morse låg han och stirrade i taket i säkert fem minuter bredvid mig innan han vände sig om mot mig.

"Jag haj vajit på hukhuset, mamma. Kommej du ihåg det? Det vaj jättejätteläskit."

Så himla TACKSAM för vård och mediciner och ambulanser och snäll sjukvårdspersonal just nu. Skulle gärna betala mer i skatt om någon bad mig. Och gärna rikta den till vård i allmänhet och ambulanspersonal i synnerhet. Och jag kan baka kakor också? Köpa praliner? Hugga av mig min högra arm? Jag är inte knusslig.

Men jag är trött.

torsdag, april 10, 2014

Var har du barnen?

Det är den här typen av dag:

- gick upp 04.55 för att hinna med ett tåg i ottan. Ska föreläsa på ett högstadie i Partille.

- ställde mig i dörröppningen in till barnen och glodde lite på dem. De sov. Och var gulliga.

- räknade ut att det var sexton timmar tills jag kommer hem igen.

- förutspår att jag kommer ställa mig i samma dörröppning och glo på samma barn då också. De kommer sova. Och vara gulliga.

Nästan varje gång jag jobbreser så här så får jag (den vänliga/nyfikna) frågan: "Hur går det där hemma när du är borta så här från barnen?" Jag har väl svarat på den hundra gånger vid det här laget. Ännu fler om man räknar med alla övriga tillfällen (kvällar, dagar, helger) jag befunnit mig någonstans utan barnen och folk bara: (igen, vänligt/nyfiket!) "Var har du ungarna?" Jag har verkligen ingenting emot att svara. Jag freaking älskar att prata om mina barn och mitt livspussel. Men det är intressant att Gustav inte har fått frågan en enda gång under de dryga fem år vi haft barn.

Inte EN ENDA gång.

onsdag, april 09, 2014

Vad han säger för att få mig på fall

"MEN JAG OJKAJ INTE, TYJVÄJJ! KOM MIN SUPELÄLTEMAMMA OCH BÄJ MEJ!"

tisdag, april 08, 2014

Nytt avsnitt av podcasten

Och den här gången handlar det om övernaturliga grejer, voodoo, häxor och krossade knäskålar. Vi har läst "Skuggan" och "Samlingen" av Petrus Dahlin och Lars Johansson. Och så kliver vi in bakom kulisserna och pratar med förläggaren till den största svenska (övernaturliga) ungdomsbokssuccén någonsin. Hur var jobbet med böckerna? Vad var svårast? Varför gick det egentligen så himla bra? Förläggaren heter Marie Augustsson, och böckerna i serien "Cirkeln", "Eld" och "Nyckeln".

Klicka här för att lyssna!

Om det här med varför jag springer ändå

Jag fick följande högst relevanta reaktion på mitt springrelaterade vredesutbrott igår: "Varför envisas med att springa om du inte gillar det?" Den frågan har jag ställt mig själv många gånger också. Det här är vad jag har kommit fram till:

1. För att jag inte får ihop "träning på lokal" eller "träning på bestämda tider" med mitt vardagspussel. Kvarstår "träna hemma" eller "gå ut och springa" som alternativ. ("Gå ut och gå" blir jag inte tillräckligt slut av, och "gå ut och cykla" skulle aldrig fall mig in.) Och då föredrar jag ändå "gå ut och springa". Det finns ju grader i helvetet. Göra burpees hemma framför teven är, om möjligt, ännu värre än att springa. Tycker jag. När man springer får man åtminstone glo på fina åkrar samtidigt.

men mest tror jag det handlar om att...

2. Jag när en helt orimligt stor dröm om att bli en springande person. Det kan ju tyckas underligt när jag nu hatar själva springandet så mycket, men så är det. Det är väl medias fel. Som allt annat. Jag vill så oerhört gärna vara en sådan där människa som bara helt vanligt snörar på sig löparskorna, springer en mil, och säger när någon frågar att "jag tänker så bra när jag springer, helst ska det vara i gryningen, när ingen annan har vaknat". Jag tror kanske att jag tycker att springande personer är en lite bättre form av människa än alla andra typer av personer. Jag är fruktansvärt imponerad och fruktansvärt avundsjuk på springande personer. (Och fruktansvärt provocerad av dem också. Men det hänger nog ihop med avundsjukan.) JAG VILL OCKSÅ! Jag har 0% längtan efter att bli en "spinningmänniska" eller en "taekwondomänniska" eller en "innebandymänniska". Men "löparmänniska", åh! Be still my beating heart, JAG VILL OCKSÅ!

Plus

3. Det också gör mig förbannad att jag inte kan. Och det skulle kännas som ett misslyckande att ge upp. Det mesta annat jag hatat och inte kunnat, men ändå försökt mig på har jag ju åtminstone kunnat lära mig så småningom. (Lex: köra bil i innerstaden). Hur jävla svårt kan det vara att lära sig springa en mil? Jag har hyfsad kondition (jo, men faktiskt), och en hyfsat fungerande kropp (jo, men faktiskt). Jag ska göra det. Om det så ska ta mig hela livet att lära mig.

När jag började öva mig för 2,5 år sedan kunde jag springa ungefär 500 meter innan jag gav upp och började gå. Nu för tiden kan jag springa 6-7 kilometer. Så jag tycker ändå att det tar sig. Och när jag klarar den där för-e-bannade milen första gången så kommer jag bli så nöjd med mig själv att det är värt varenda vredesutbrott.

GUD.

Vad jag ser fram emot den dagen.

måndag, april 07, 2014

Om det här med att jogga, del 5729

Jag har ett litet springrelaterat utbrott jag vill dela med världen. It goes something like VARFÖR ÄR DET SÅ ORÄTTVIST, DET BLIR JU ALDRIG, ALDRIG, ALDRIG LÄTT, NI HÄVDAR ATT DET ÄR SKÖNT, MEN NI LJUGER JU!!! Plus att jag ser ut som en tomat i fejjan när jag sprungit. "Sprungit."

Mina barn skrattar åt mig.

Hade det inte varit för att jag känner mig så jä-hä-hä-vla nöjd efteråt så hade jag aldrig mer sprungit en meter. Det är en ovärdig syssla! EN OVÄRDIG SYSSLA, SÄGER JAG!

Blir helt vansinnigt provocerad när jag tänker på det.

Den dag jag springer en mil (har alltså – okej, sporadiskt, men ändå, ändå! – försökt lära mig detta nu i två och ett halvt år) kommer jag att vara nöjdare än när jag födde fram mina barn. Och jag skämtar inte ens.

9. Så syns feminismen i min vardag

Jag tänkte skriva att feminismen poppar upp lite här och där i min vardag när man minst anar det, men det är ju en helt kass liknelse, den "poppar" inte på något sätt, den mer ligger konstant utbredd i soffan i vårt vardagsrum som en fet och pösig kudde och är. Som ett husdjur. Eller en familjemedlem som inte direkt gör något väsen av sig till vardags, den bara hänger där och zappar mellan tv-kanalerna och käkar chips och frodas. Inga konstigheter.

Feminismen ligger som en grund bakom de flesta genomtänkta beslut vi tar i denna familj. Hoppas jag. Kring hur vi delat föräldraledigheten. Kring hur vi delar arbetet i hemmet. Kring hur vi delar på pengar. Kring hur vi vill uppfostra våra barn. Kring vad vi pratar om vid middagsbordet. Kring typ allt.

Det handlar om ett grundläggande synsätt på människor och samhälle.

Och det genomsyrar ju det mesta.

(Eller ja, det borde genomsyra det mesta. Ibland är man ju för dum i huvudet eller för lat eller för ogenomtänkt eller för bekväm för att leva som man lär. Lex: byta däck på bilen.)

Jag är petig när det gäller barnen, tycker jag! Om jag blir lat och bekväm i sällskap av vuxna ibland, och inte orkar ta diskussionen, så tar jag igen det med barnen. Jag är framme som en hök och hugger och ifrågasätter och förklarar för dem. Gustav är ännu värre bättre. Ibland kan vi slänga en blick på varann över matbordet när Rufus slänger ur sig nån kommentar om hur tjejer är och hur killar är och hur världen ser ut och liksom mentalt gnugga händerna åt hur roligt det här ska bli, och sen kastar vi oss över det arma barnet och läxar upp honom. (På ett snällt sätt, reds anm.)

Men generellt: jag hoppas att feminismen syns för det mesta i min vardag. Eller nä, förresten! Jag hoppas att den inte ens syns, jag hoppas att den bara finns där helt naturligt som en grund.

Det här är en av rubrikerna i 10 x feminism, som består av tio blogginlägg kring temat feminism. Häng på du också! I tio olika inlägg, eller genom att svara på alla frågor i samma inlägg. Du hittar alla rubrikerna här!

söndag, april 06, 2014

Snacka går ju

I torsdags morse sa jag det här till min kompis: "Jag har slutat jobba på kvällarna nu. Det är min nya grej. Jag svarar inte på jobbmejl eller fixar fakturor eller skriver jobbtexter efter klockan fem på eftermiddagen. Så om du inte får svar direkt när du mejlar mig klockan 23.32 i fortsättningen så är det inte för att jag börjat hata dig, utan för att jag gör andra grejer. Till exempel sover."

Sedan trillade det in tre deadlines lite hastigt och lustigt, och igår stängde jag till exempel ner datorn vid 23.49.

Man kan säga att "min nya grej" går lite sisådär.

Men det är ju roliga jobb.

Annat jag gjort i helgen: varit själv med barnen, blandat milkshakes, ätit kakor, bråkat hela lördagen med den ena sonen, varit sams hela söndagen med samma son, träffat en gammal kompis, träffat en ny kompis, städat i källaren och handlat.

Nu får jag fasen i mig se på tv.

Det har kungen sagt.

torsdag, april 03, 2014

Jodå, det är jag som är den vuxna av oss

5-åringen: "Vad bra det blev med rullgardinen i vårt sovrum, mamma! Jättefint."
Jag: "Eller hur!"
5-åringen: "Ja, verkligen. Vad duktig du är som kan fixa så mycket."
Jag: "ELLER HUR!!!"
5-åringen: "Man ska säga 'tack'."

onsdag, april 02, 2014

Om man recenserar en tisdag

Det fanns många saker jag inte gjorde igår. Exempel: Besteg ett berg, rakade av mig allt hår, bloggade. Men jag hann med en del annat! Exempel:

- Körde på en trottoarkant med bilen i ottan så att jag fick punktering.
HEMSKT DÅLIGT GJORT.

- Tvingade i panik Gustav att byta däcket åt mig, utan att ens försöka själv.
HEMSKT DÅLIGT GJORT.

- Kom (ändå!) i tid till den första lektionen som jag skulle hålla i på Ribbyskolan i Västerhaninge, utan att ha kört för fort på vägen.
OVERKLIGT BRA GJORT.

- Höll fem lektioner för fem sjuor om skrivande, läsande och böcker.
OCKSÅ RÄTT BRA GJORT.

- Hann förbi Ikea och köpte en rullgardin till barnens rum.
NÖDVÄNDIGT GJORT.

- Spelade in två nya avsnitt av podcasten, ett om "idyllfobi" och ett om "syskon".
BRA GJORT.

- Åt spontanmiddag på Barbro med podcastens producent, aka min bästa kompis.
DET BÄSTA JAG GJORT PÅ JAG VET INTE HUR LÄNGE!!! (Kan varmt rekommendera både Barbro och min bästa kompis.

- Kom hem mitt i natten.
BRA OCH DÅLIGT GJORT. Bra på så vis att det var skönt att jag kom hem, och inte somnade eller körde på en älg eller så på vägen hem. Dåligt på så vis att jag trodde väckarklockan skämtade aprillo med mig när den ringde i morse.

Och med "väckarklocka" menar jag naturligtvis "telefon", och med "ringde" menar jag naturligtvis "spelade den förvalda väckarklocksstrudelutten".

Slut på tisdagsrecension.