lördag, september 13

Så går en lördag från vårt liv och kommer aldrig åter

Jaha, ja, hej, hej.

Man vet ju att det kommer bli en ganska lång dag när man är själv hemma med barnen och vaknar med nerverna utanpå kroppen och börjar morgonen med att halvskrika "MEN GUD VAD NI GNÄLLER OCH TJATAR, KAN NI LUGNA ER?!?! när det enda de gjort är att typ... vakna och be om frukost. I hyfsat normal samtalston, till och med.

Och så adderar man lite lördagsgodis ----> humörsvängningar, lunchvägran, bråk om skärmar, slagsmål (OBS! Oskyldig på den punkten, åtminstone), borttappade nappar, tristess, smoothie i halva köket och smällande i dörrar ovanpå det.

"Roligt"!!!

Men jag tror kanske att Svante slutade med napp mitt i allt? Kan det vara möjligt? Han sa i alla fall det själv, och han somnade utan en i munnen. En helt oförtjänt jäkla bonus i så fall, emedan ---->

Jag är rädd att jag vid ganska många tillfällen har varit en ganska kass förälder idag.

Men, men.

Jag har vid ganska många andra tillfällen varit en ganska bra förälder, så man får väl ändå hoppas att det jämnar ut sig, och/eller att de hittar en bra terapeut så småningom.

5 kommentarer:

Mirijam sa...

Åh. Samma här. Kan vi ta terapeuten när Jufus och Fante är klara med hen?

Viveca sa...

Ibland bara är det så. Juh.

Freja sa...

Att vara en perfekt förälder är nog det värsta trauma en kan utsätta sina barn för. Tänk att försöka leva upp till det resten av ditt liv. Hua, nej bättre de får se att även föräldrar är människor... Så länge det inte är fråga om ren vanvård alltså...

Emelie sa...

Läste klok bok av kloka Lars H Gustafsson: man kan inte vara perfekt, det räcker med tillräckligt bra... Så att barnen oftare känner sig trygga än otrygga, oftare glada än ledsna, oftare varma än kalla, oftare kännt närhet än ensamhet. Tröstar mig ofta med det.

Johanna sa...

Haha, vilken skön beskrivning! Jadu, så är det ibland.... Men jag tänker som du, jag är nog oftare en bra förälder än en dålig dito. Man måste försöka se glaset som halvfullt ju!