måndag, september 1

Kloppeti kloppeti

Följande oerhörda har hänt: Jag har anmält mig till en ridskola och ska börja ta ridlektioner varje onsdagkväll med start om två dagar. Hade det funnits en emoji som såg ganska jättenervös men mest helt sinnessjukt jäkla uppspelt ut så hade jag illustrerat denna lilla textsnutt med den. Nu får ni föreställa er själva istället.

Jag är mindre rädd för hästar och stall som vuxen än jag var som barn, har jag märkt. Då mådde jag illa av nervositet inför varje ridlektion. Jag kommer ihåg att jag knappt kunde prata i bilen på väg till stallet, lika delar livrädd som uppspelt, tror jag. Och skitnervös inför utdelningen av hästarna! Det fanns kanske två eller tre ponnys som jag kände mig trygg med, resten var jag rädd för. Och ridlärarna var också läskiga, tyckte jag. Stränga och arga, och jag vet inte om det var i mitt huvud, men jag upplevde det som att det inte fanns något utrymme för att göra fel. Kände man sig osäker på hur man gjorde något så svalde man ner den lilla klumpen i halsen och försökte ändå. Man ställde inga dumma frågor. Man tog inte upp deras tid. Och man var inte rädd för något. Inte så det syntes i alla fall. Och det var inte direkt fråga om att få beröm under ridningen, vill jag minnas? Jag kommer ihåg en gång som jag fick beröm under min ridskoletid. (Jag gjorde mitt livs bästa skänkelvikning.) Men jag skulle kunna rada upp jättemånga stränga tillrättavisningar som etsat sig fast i minnet.

Nyss fick jag frågan, men herregud, varför ville du rida om du var sådär... rädd? Och jag vet inte riktigt, men jag ville verkligen det. Jag läste hästbok på hästbok på hästbok och ville också vara en hästtjej, ville också vara bland hästar. Och fortfarande om någon ber mig lista lyckliga ögonblick i livet så är häst + galopp + skogsstig bland det första som poppar upp i mitt huvud.

Nu för tiden tycker jag det verkar vara en annan stämning i rätt många stall. (Mer beröm, till exempel. Och lite mer tillåtande.) Plus att jag inte är lika ängslig själv längre. Förr i tiden vågade jag aldrig erkänna att jag inte hängde med om ridläraren pratade om något jag inte kunde. Jag bara nickade och spelade med, klaaaaart jag visste hur man tränsade sin häst, och sedan vände jag mig mot hästen i panik och ville gråta för HUR FAN TRÄNSAR MAN, JAG HAR INGEN ANING?!? Nu vågar jag erkänna sånt. Det är hemskt skönt.

Ska bli intressant att se hur nervös jag kommer vara när jag står där på onsdag i min nya ridgrupp där jag känner noll (0!) personer i ett nytt stall där jag känner noll (0!) hästar.

Jag gissar: Ganska nervös, faktiskt.

OCH UPPSPELT!

Så lycklig grej, det här.

6 kommentarer:

Olga sa...

Var också JÄTTERÄDD de första 6 åren i min karriär tills jag började sköta ett halvblod på 170 mkh. Hehe. Själv var jag väl typ 140 cm.

Marie sa...

Jag är avis! Precis som du slukade jag hästböcker som liten (det började med Vitnos men sen blev det coola hästtjejer som hette typ Jill, Pirko, Lotten osv) och jag ville bli precis som de och började rida. Känner väl igen rädslan för både hästar och ridlärare. Övervann den väl delvis men inte helt så jag slutade rida. För några år sen försökte jag mig på vuxenridning men det gick inte. Även om instruktörerna nu var snällare (jag hade tom en av mina elever som ridlärare en gång, snacka ombytta roller) var hästarna liks läskiga eller läskigare. Suck, jag är väl obotligt ängslig. Men smart drag att åka på ridläger först tror jag och stort lycka till med ridningen!!

Malou sa...

Jag var också "hästtjej" - jag hade "Hästen som hobby" som kvällslektyr tills jag kunde den utantill...Men när jag äntligen hade tjatat mig till ridlektioner visade det sig att jag var/är hyperallergisk mot hästar. Fast jag gillar fortfarande hästböcker!

Emelie sa...

Börja-läsa-böckerna om Märta (Erika Eklund Wilson) beskriver det där fantastiskt, rädslan som blandas med känslan av måste pga älskar det.

Josefin sa...

Om det fanns en emoji som gjorde två tummar upp och sa heja heja häst är bäst (på ett coolt sätt) så skulle jag använda den nu! (Fast det kanske finns? Oklart.) Hurra - oavsett!

Voltaires Vardag sa...

Sittbenet...mm det blir nog bra det där..Låter lite som när jag skulle börja hoppa Bungyjump professionellt.

Lycka till!