torsdag, juni 12

Om varför vi flyttade från Stockholm till Gnesta

Jag fick en kommentar på instagram i morse som jag gått omkring och tänkt på hela dagen. "Kan du inte skriva ett inlägg på bloggen om varför ni flyttade/livskvalité/tid med barnen etc? Jag är lite trött på Stockholmsstress och Stockholmspriser och vill ha inspo från nån som (vad det verkar som) har gjort rätt val".

Vi tänkte inte så alls. Att vi ville ifrån Stockholm. Det fanns två och endast två anledningar till varför vi lämnade stan och hamnade i Gnesta:

1. Vi längtade efter ett fint hus med brädgolv och kakelugnar och trädgård.

och

2. Vi skulle aldrig i helvetet haft råd att köpa ett sådant i Stockholm.

Hade vi haft råd hade vi säkert köpt hus i Mälarhöjden eller Enskede istället. Gnesta var liksom... så det fick bli bara, eftersom det var det vi hade råd med, och det verkade finnas fina hus här.

Men nu? När vi väl bor här? Då känns det så jä-hä-hä-vla bra att vi gör just det. Jag fattade det inte så länge jag bodde i stan, men herregud, vad jag tydligen har längtat efter... åkrar och sånt. Utomhus! När jag går tvärs över gatan här och över ån (en promenad på två minuter) så ser det ut som ovan. Traktorn är inte alltid där och kör, kanske. Men ni fattar. Det är liksom bara öppet och fält och åkrar och lite träd ibland och åkrar och åkrar och en sjö och ursäkta mig att jag låter som en hippie, men jag älskar det. Jag älskar Stockholm också fortfarande, varje gång jag åker dit älskar jag det jättemycket, men min mentala hälsa älskar tydligen åkrar ännu mer just nu.

Jag är för det mesta rätt glad och rätt lugn här. Jag tycker hela familjen är det. Vi bråkar inte lika ofta, och är inte frustrerade lika ofta. Och det kan ju bero på en massa saker, det kan ju vara en fas, det kan ju vara sommarhalvåret, det kan ju vara att barnen bara har blivit större. Eller så kan det vara att vi har flyttat. Ingen vet ju.

Men jag tycker om åkrarna.

Och så är det något med det lilla samhället också som jag (just nu) tycker känns väldigt skönt. Hemtamt och greppbart och tryggt, på något sätt. Som hemma, när jag växte upp. Det passar bra ihop med småbarnsliv, kanske? Jag går med barnen tvärs över skolgården på väg till förskolan, och varje dag pekar Rufus ut "storbarn" som han "känner" för att han spelat kula med dem på skolgården, och varje dag känns det... jamen, bra bara. I Stockholm visste vi inte ens vilken skola vi tillhörde, eller var han skulle fått plats. Vi träffade nästan aldrig på folk vi kände spontant i kvarteren (barnens förskolekompisar kom från en massa olika håll, och bodde inte nödvändigtvis speciellt nära), och vi pratade sällan (läs: aldrig) med våra lägenhetsgrannar. Här finns det två skolor, jag vet hur lärarna ser ut på den som barnen ska gå på sen och säger hej till dem varje dag, och nästan varje dag träffar vi på nån förskoleförälder eller granne eller bara nån som känner igen oss för att vi passerar deras hus varje dag och de säger hej hej, tutar och vinkar från bilen ibland, och vi lånar stegar över staketet från grannen och sträcker handen i luften och vinkar när vi går förbi varann med en gräsklippare.

Jag hatade sånt där nyss. Den där känslan av att alla kände alla i små samhällen, och alla visste vem man var. HATADE! Med samtliga städer jag bott i har det varit en av mina favoritgrejer, att risken för att man skulle stöta på någon man kände på gatan var minimal, och att ingen visste, ingen hade koll, allt var anonymt. Jag kommer alldeles säkert tänka den tanken tusen gånger till. "Men det var då h-vete vad folk ska lägga sig i och veta grejer och prata och ha koll, sluuuuuuuta, låt mig bara handla min mjölk i fred utan att småprata med någon om mina hemorrojder i kassan på Hemköp."

Men just nu tycker jag mest det är trevligt.

(Förutom möjligen det där med att småprata om hemorrojder på Hemköp. Skulle väl aldrig. Nån måtta, etc.)

Men mer tid med barnen? Nej, det har vi inte bara för att vi flyttat. Och rätt val, finns det ens ett sådant?

Vi trivdes jättebra i Stockholm. Men jag skulle nog säga att vi trivs ännu bättre nu.

Och det är inte bara brädgolvens förtjänst.

Men frågar du mig om ett år så kanske jag har ändrat mig igen?

Det är ju så himla mycket som spelar in.

6 kommentarer:

Freja sa...

Jag är uppvuxen på landet och flyttade hemifrån när jag var 16 för att aldrig mer bo på det sättet igen. Jag älskade att flytta till "stan" (som förstås är en håla jämfört med Stockholm) och att få vara i fred för grannarna. Nu bor vi i ett villaområde, men känner bara de närmsta grannarna eftersom deras barn är våra barns bästisar. Sen klarar jag inte heller att bo i en stor stad, för jag gillar tt ändå ha nära till allt och kunna gå eller cykla dit jag vill, inte vara beroende av bil eller buss... En småstadsbo, det visade det sig att jag var, och jag är nöjd med det! I dag svarade jag på fråga 9 i din feministiska frågerad! http://frejareddevil.wordpress.com/2014/06/12/gilla-svenska-forfattare-och-aktiv-feminism/

Anonym sa...

Känslan av att ingå i ett sammanhang. Att hitta en trygg plats för att slå rot.

tantaugustastekopp sa...

Vi har mindre tid med barnen nu sedan vi lämnade innerstan. Mindre tid, mindre pengar, mer utrymme. Så nej, någon övertygad husägare/förortsbo är jag inte. Men efter tre år här ute har jag ändå börjat förlika mig med det hela ich börjar så smått även tycka om det. Om det är värt det? Jag vet inte. Men källare och garage och flera våningar har ju sina fördelar.

Astridtherese sa...

Hej Lisa! Har hittat din blogg genom djup Gnesta-googling (hehe) pga blivit förtjust i tanken av att flytta dit! Bor i Hägersten nu och är så dödligt sugen på hus och vidder och frisk luft, typ. Och har hittat ett fint hus! Kruxet är att både jag och min kille jobbar i Stockholm, och har barn på förskola. Vet att du jobbar mest hemifrån, men har du någon uppfattning om hur det är att pendla dagligen Gnesta-Stockholm? Så tacksam för tips/erfarenheter!

Lisa sa...

Hej AstridTherese! Hehe, den googlingen har jag också gjort. Det är superhärligt att bo i Gnesta! Jag har inte ångrat vår flytt från Hägersten till Gnesta en enda sekund. Skulle ALDRIG vilja flytta tillbaka! Men... Helt ärligt så skulle jag säga så här när det gäller din fråga: De kompisfamiljer vi har här som båda två pendlar till stan dagligen och har småbarn på förskola tycker att det är ganska slitigt. Det går - men det är inte jättekul. Det händer för ofta att tågen strular, någon blir sen, liksom? Så länge man känner många folk omkring funkar det - vi hämtar ofta varandras barn när någon fastnat på pendeln till exempel. Men flyttar man hit utan att känna någon och båda måste in till Stockholm varje dag så tror jag att det kommer kännas ganska tufft. Men jag är också stresskänslig och bra på att tänka katastroftanker - tror typ att förskolan ska ringa och säga "kräksjuka" så fort jag lämnar hemmet och inte kan kuta och hämta barnen på tre sekunder. Så lyssna bara lagom mycket på mig :)

Astridtherese sa...

Tack för ditt svar, superbra att höra från någon som bor där. Gnesta verkar jättefint och bra, men har misstänkt att det är för tufft att pendla, har även kollat på hus i Vagnhärad men fått lägga ner drömmarna pga logistiken. Tänkte att Gnesta är bättre då det både finns SJ-tåg och pendeltåg. Vet du om det är Södertälje många jobbar i (som inte behöver åka in till stan varje dag) Så nyfiken på hur folk gör!