torsdag, maj 15

Om det här med förebilder

Idag skriver Underbara Clara ett inlägg på sin blogg om att hon säger upp sig som jourhavande förebild för alla kvinnor.
"Efter åtta år som bloggare har jag fått nog. Det har bara blivit värre för varje vecka som gått: Förväntningarna på att jag ska vara en god förebild. Kraven på att jag ska ta till mig all kritk med motiveringen att jag faktiskt är en förebild."
Läs den texten! Herregud, vad jag har tänkt på det där på sistone. Allt man (som kvinna) förväntas vara och göra för att vara en bra förebild. Speciellt om man på något vis syns i offentligheten (har en blogg, skriver en bok, hänger på instagram, whatever). Och alldeles särskilt speciellt om de som läser eller följer en råkar vara unga personer. Listan över saker du bör göra/tänka på/undvika då? Alltså, den skulle kunna bli en mil lång.

Nina Åkestam skrev om det för ett tag sedan också:
"För det tycker jag är det stora problemet med just förebildskortet: det är inget man har blivit vald till, som styrelsen i en bostadsrättsförening eller USAs president. Man har inte ens ställt upp i nåt val. Det enda man har gjort är att göra något man gillar, göra det bra, och bli uppskattad för det. Självklart är det fantastiskt om folk därmed ser en som en förebild, men det kan inte innebära att man måste följa alla mallar samtidigt. Det är omänskligt.
Det som gör mig mest ledsen är att den här kravlistan riktas nästan uteslutande mot kvinnor. Är Gustav Fridolin vegetarian? Åker Soran Ismail på semester med flyg? Hur mycket tränar Jason Diakté? Jag vet inte, och ärligt talat verkar inte jag (eller någon annan) behöva veta. De är duktiga på det de utger sig för att vara duktiga på, och det räcker."
Läs hennes text här! 

Det blir ju så oerhört ointressant också, tänker jag? Att följa en blogg eller ett instagramkonto eller läsa en bok där personen bakom anpassat sig efter hela den här kravlistan och tillrättalagt allt så att det ska passa alla, inte kränka någon, och texten/bilden/boken ska vara ett föredöme för alla, på exakt alla plan, samtidigt? Framförallt tror jag det skulle bli helt humorlöst, och ja... då skulle åtminstone jag gå vidare med en gäspning.

Jag vill inte att mina (eller mina barns) "förebilder" ska vara felfria.

Jag tycker felfritt är trist.

Får jag spö då?

7 kommentarer:

Emelie sa...

Lika mycket Hurra för dig som för Clara! Verkar som om hennes blogg satt igång någon typ av rörelse. Jag var också "tvungen" att blogga om det.

Ina sa...

Sandra, Niotillfem skrev också väldigt bra om detta idag http://rodeo.net/niotillfem/2014/05/jag-vagrar/

"Jag har aldrig någonsin bett om att få vara en förebild. Med att blogga följer absolut ett slags ansvar, men jag är trygg i min moraliska kompass och kastar sällan ur mig saker för att provocera. Ibland gör jag fel. Ibland ber jag om ursäkt om det är berättigat. Ibland håller jag inte alls med. Precis som människor är mest. "

Peppe sa...

just det! jag kommer på mig själv med oroa mig för om jag skriver för mycket/för lite om kropp, om jag verkligen sett allt ur alla feministiska perspektiv, om jag visar för mycket/för lite av Vidar, om jag är tillräckligt ekologisk etc etc och känner hur trååååkig min blogg blir för varje dag som går.

Freja sa...

Just av den här anledningen har inte jag förebilder. Ingen människa är perfekt, och det är inte heller nått jag kräver av någon. Jag kan tycka att dåliga vanor, märka sidor och inkonsekvent beteende snarare gör människor mer intressanta...

Monnah sa...

Eh? Jag förstår inte riktigt problemet... Är det inte upp till var och en att tycka och tänka som man vill i en demokrati? Sist jag läste om ämnet var det så. Svenskar är EXTREMT politiskt korrekta och just då finns det väldigt mycket tolerans åt ett håll och ingen alls åt ett annat. Grattis till alla o-felfria människor. Ni är just det. O-felfria, alltså. Och gör vad ni vill, hur ni vill och vad ni vill för sjutton. Bloggar ni inte för att få folkets jubel borde det väl inte spela någon roll?

Matilda sa...

Och om man är felfri, så skulle det komma klagomål om att "några fel måste du ju ha". Vilket innebär att de som skapar mallarna och eftersträvar en felfrihet hos förebilderna, sätter ett ouppnåeligt mål.

Lisa sa...

Jag vet inte om jag förstår din kommentar, Monnah.

Men jag tycker det finns en stor skillnad mellan att "inte blogga för att få folkets jubel" och stå ut med enorma mängder sura/elaka kommentarer på sin blogg för att man just gjort det du förespråkar - tyckt och tänkt som man vill. Jag pratar inte i egen sak nu, jag är väldigt förskonad från sura kommentarer. Men har du läst kommentarsfältet hos de bloggar jag länkar till någon gång?

Det förvånar mig inte ett dugg att de ryter ifrån lite då och då. Det förvånar mig att de inte gör det oftare.

Varken Underbara Clara eller Nina Åkestam väjer ju det minsta för diskussion eller för att folk framför sina åsikter i deras kommentarsfält. Tvärtom!

Men "tänk på att du är en förebild, du kan inte skriva XX...", nä. Jag tycker inte att det håller.