onsdag, maj 14

Döden, döden, döden

Vad många viktiga och bra och sorgliga texter som skrivits det senaste dygnet, efter beskedet om att filmskaparen Malik Bendjelloul tog livet av sig igår. Jag kände honom inte, och jag har aldrig tvingats uppleva att någon nära mig begått självmord, men det spelar ju ingen roll, det är ändå så tragiskt, så sorgligt. Så vanligt!

Några saker jag lärt mig idag (call me clueless, men jag visste verkligen inte): Var sjätte timma, året runt, tar en människa (oftast en man) livet av sig i Sverige. Det är den vanligaste dödsorsaken bland män mellan 15 och 44 år. Dubbelt så vanligt som cancer. Och ändå kan jag räkna på handens egna fingrar de gånger i mitt liv jag pratat om självmord. Man pratar ju inte om det? Men man borde nog faktiskt göra det oftare.

Läs till exempel Rebecka Åhlunds text om sin pappa, Erica Treijs text som bland annat handlar om hennes man och Bodil Malmstens (inte purfärska, men likväl skitviktiga) brev till killar och tjejer som funderar på att ta livet av sig, precis som hon gjorde.

7 kommentarer:

Thérèse Eriksson sa...

Tack för det här inlägget. Det blev en viktig påminnelse för mig om att det inte är en självklarhet att prata om självmord. Jag behöver höra det för att känna mig lite mindre som en papegoja. Jag arbetar med självskadebeteende och kommer därför väldigt ofta i kontakt med självmord; jag har flera i min bekantskapskrets som begått självmord och berör det så gott som dagligen på något sätt i samtal, mail etc. Ibland kan jag bli så less på mej själv och tänka att det är så självklart - alla vet redan. Därför är det skönt att höra att det faktiskt inte är så. Att det är bra att fortsätta prata. För jag tror, precis som du, att man borde göra det.

Thérèse Eriksson sa...

(Och nu insåg jag att min kommentar skulle kunna låta som nån sorts klappa-på-huvudet-grej över din okunskap. Det är inte alls min mening. Bara ett ärligt tack för påminnelsen om vad som finns utanför min väldigt psykiatrifokuserade bubbla)

Lisa sa...

Nej, nej, nej Thérèse, jag tolkade det inte alls som någon klappa-på-huvudet-grej. FORTSÄTT VARA PAPEGOJA! Det är skitviktigt.

Jenny sa...

Alla borda också lyssna på Hanna Hellquists sommarprat från häromåret.

mor Lena sa...

Där kom mina första tårar över en man jag inte kände. Det var när jag läste Erica Treijs text. Tårar över både Malek, Ericas pappa och över henne och alla som inte vågar prata eller berätta vad som hänt. Det är så fruktansvärt sorgligt.

Ebba Range sa...

Själv gör jag mitt bästa för att tala om självmord - numera. Har även skrivit en skönlitterär roman (2013) om hur sorgen efter ett självmord kan sitta som infryst under mer än fyrtio år.
Det verkar som om jag råkat födas i en familj (tre generationer!) som hellre tar livet av sig än söker hjälp - mig själv undantagen. Så jag har haft 'döden-i-knäet' sedan jag var fjorton år då min storebror hängde sig. Efter det dröjde det några år till mormor valde att fatta samma beslut och som grädde på moset - 2012 hängde sig min mamma på samma sätt som min bror.
Jag har tidigare känt en enorm skam ... men efter att jag skrivit romanen lösgjordes så mycket och jag förstod att de har gjort sina val oberoende mig. Aldrig kunde jag tro att jag skulle prata offentligt om självmord. Lyckan är stor över att kunna göra det.

Lisa sa...

Herregud, Ebba, jag vet inte ens vad jag ska säga. Vad ledsen jag blir för din skull!

Du verkar stark.

Tror det är jätteviktigt att prata om det här.