torsdag, april 10

Var har du barnen?

Det är den här typen av dag:

- gick upp 04.55 för att hinna med ett tåg i ottan. Ska föreläsa på ett högstadie i Partille.

- ställde mig i dörröppningen in till barnen och glodde lite på dem. De sov. Och var gulliga.

- räknade ut att det var sexton timmar tills jag kommer hem igen.

- förutspår att jag kommer ställa mig i samma dörröppning och glo på samma barn då också. De kommer sova. Och vara gulliga.

Nästan varje gång jag jobbreser så här så får jag (den vänliga/nyfikna) frågan: "Hur går det där hemma när du är borta så här från barnen?" Jag har väl svarat på den hundra gånger vid det här laget. Ännu fler om man räknar med alla övriga tillfällen (kvällar, dagar, helger) jag befunnit mig någonstans utan barnen och folk bara: (igen, vänligt/nyfiket!) "Var har du ungarna?" Jag har verkligen ingenting emot att svara. Jag freaking älskar att prata om mina barn och mitt livspussel. Men det är intressant att Gustav inte har fått frågan en enda gång under de dryga fem år vi haft barn.

Inte EN ENDA gång.

19 kommentarer:

Anonym sa...

Vilka är det som frågar? Barnen i skolorna där du föreläser, eller de vuxna?

Jag reser en del i mitt jobb och har nog faktiskt aldrig fått frågan. Nu undrar jag (fördomsfullt, jag vet) på om det beror på att jag mest träffar män. De struntar högaktningsfullt i min familj, misstänker jag.

Lisa sa...

De vuxna! Oftast kvinnor, men inte alltid. Är det som frågar.

MissParker sa...

Jobbar nästan enbart med män och även där har det frågats, speciellt när jag började jobba när tvillingarna var 5 månader. Vem tog hand om barnen?!

Snigel sa...

*haha* Det där känner jag igen!

Jag gick en halvårslång utbildning på annan ort när barnen var små, och fick frågan om vem som "såg efter" barnen. Jag svarade att det gjorde min sambo, eftersom det var hans ungar också och vi bodde allihop i samma hus.

Och, ja - vi var bara kvinnor på utbildningen.

Annelie Vinberg sa...

Japp, samma här. Jobbar treskift. Men svarar ändå hela tiden: Min dotter har en pappa. Hon träffar ju honom också! Ingen frågar honom - ever.

Anna sa...

Oh, igenkänningen här... Jag började jobba halvtid när min son var två månader och fick på riktigt allvarliga frågor om huruvida mitt barn fick någon mat när jag var på jobbet.

Josefine sa...

Åh, jag minns en gång när jag var och klippte mig och frisören stirrade med tomma ögon "men klarar bebisen sig själv hemma?". Först fattade jag inte vad hon menade och sen bara "eh, ja alltså hon har en förälder till?" och hon oroligt/förvånat "jaha, ja okej... ja hon kanske känner sin pappa också?" och jag "ja?". Gick inte dit fler gånger. Orkar ej sån idioti. Förstår inte hur det kan vara något att fråga om FORTFARANDE.

Sofia sa...

japp, jag har oxå fått frågan, bla på jobbintroduktion "vem tar hand om bebisen", och tjejer jag känner där folk har tyckt att det är naturligare att anta att mormor tar hand om barnet än att pappan gör det. väldigt märkligt att pappor ff inte är självklara som föräldrar.

Johanna sa...

Folk är ju idioter, uppenbarligen.

Lycka till på föreläsningen!

Emelie sa...

Det intressanta är när folk antar att barnets far "passar" barnet eller "sitter barnvakt". Det gör man inte med sina egna barn i min värld..

Malin Steding sa...

Men det är väl ganska typiskt att det bara är tjejer som får dessa frågor, eller hur?! Men knäppt!

Anonym sa...

Stort Tack för gårdagens besök! Det var mycket uppskattat och till och med några av de mest skeptiska skribenterna kom igång bra med skrivövningarna. (Du får ta igen gårdagen och mysa lite extra med barnen på fredagsmyset i kväll...;))
Hälsningar, Marianne

Ingerun sa...

Jag har faktiskt inte heller fått den frågan som jag minns, trots en hel del resande genom åren. Jag jobbar i ett mansdominerat yrke, och träffar också mest män.


Ordförandeskapet & Krusidull sa...

Jag kan själv erkänna att jag tänkt den nyfikna/vänliga frågan, trots att jag rubriceras som en "yrkeskvinna". Jag jobbar som en gnu och de kvällar jag hinner hem INNAN nattning är lätträknade. Jag är lyckligt gift med en karl som från början varit jefligt noga med att han minsann skulle vara hemma minst halva föräldraledigheten. Helst mer. Vår dotter är uppvuxen med en mamma som började jobba efter 3 veckor medan pappa och hon chillade hemmavid. Med andra ord är jag som de flesta pappor är idag, förutom att jag är mamma och ständigt bär på den stora, skavande frågan: är det något fel på mig som är så här? Alla andra mammor är ju hemma med sina barn jättelänge, går sedan ner på deltid för att kunna umgås med sina barn. Så, den vänliga/nyfikna frågan kan också bero på att den ställs av en medsyster till dig som mest av allt behöver höra att: nej, du är inte ensam, och: det är ok att jobba järnet ibland. Vi lever ju trots allt på 2010- talet.

Freja sa...

hahaha, så jag känner igen mig! jag har alltid rest mer i jobbet än min man och herregud så ofta jag fått den frågan. Barnen däremot, för dem har det ju varit helt naturligt. Jag minns en gång, när de var 6 och 7 år, så skulle mannen bort och jag vara hemma. Båda barnen såg uppriktigt bekymrade ut och undrade hur vi skulle klara det...

Lisa sa...

Ja, Ordförandeskapet... jag ställer den själv också! Jag har verkligen ingenting emot frågan, det ÄR ju intressant att veta hur familjer löser det, för det ÄR ju ett logistiskt problem att resa mycket i kombination med små barn. Som måste lösas på något sätt. Och jag intresserar mig också för hur folk löser det. Det är bara så skevt att pappan i relationen aldrig får svara på samma fråga.

Och du har rätt. Ibland hör jag mig själv fråga saker i stil med "ska du gå ner i tjänst nu då?" till andra mammor bara för att jag så innerligt hoppas att de ska svara NÄE DU!

Gud, vad det där dåliga samvetet/gnagande känslan av att "det är fel på mig" är tröttsam.

Låt oss skita i den?

Lisa sa...

Tack själv, Marianne! Det var roligt!

Colombialiv sa...

Men FORTFARANDE? När ska det ändras?

Lantisen sa...

Jag har aldrig fått frågan, jobbar som chef inom vården ( dvs en så gott som totalt kvinnodominerad bransch) och reser mycket. Vår vård och omsorg hade inte fungerat utan alla pappor som tar sin del av ansvaret.
Jag har heller aldrig ställt frågan om vem som ska ta hand om barnen vid kvälls- och helgjobb det förutsätter jag att familjen fixar oavsett om det är mamman eller pappan jag anställer.