tisdag, april 8

Om det här med varför jag springer ändå

Jag fick följande högst relevanta reaktion på mitt springrelaterade vredesutbrott igår: "Varför envisas med att springa om du inte gillar det?" Den frågan har jag ställt mig själv många gånger också. Det här är vad jag har kommit fram till:

1. För att jag inte får ihop "träning på lokal" eller "träning på bestämda tider" med mitt vardagspussel. Kvarstår "träna hemma" eller "gå ut och springa" som alternativ. ("Gå ut och gå" blir jag inte tillräckligt slut av, och "gå ut och cykla" skulle aldrig fall mig in.) Och då föredrar jag ändå "gå ut och springa". Det finns ju grader i helvetet. Göra burpees hemma framför teven är, om möjligt, ännu värre än att springa. Tycker jag. När man springer får man åtminstone glo på fina åkrar samtidigt.

men mest tror jag det handlar om att...

2. Jag när en helt orimligt stor dröm om att bli en springande person. Det kan ju tyckas underligt när jag nu hatar själva springandet så mycket, men så är det. Det är väl medias fel. Som allt annat. Jag vill så oerhört gärna vara en sådan där människa som bara helt vanligt snörar på sig löparskorna, springer en mil, och säger när någon frågar att "jag tänker så bra när jag springer, helst ska det vara i gryningen, när ingen annan har vaknat". Jag tror kanske att jag tycker att springande personer är en lite bättre form av människa än alla andra typer av personer. Jag är fruktansvärt imponerad och fruktansvärt avundsjuk på springande personer. (Och fruktansvärt provocerad av dem också. Men det hänger nog ihop med avundsjukan.) JAG VILL OCKSÅ! Jag har 0% längtan efter att bli en "spinningmänniska" eller en "taekwondomänniska" eller en "innebandymänniska". Men "löparmänniska", åh! Be still my beating heart, JAG VILL OCKSÅ!

Plus

3. Det också gör mig förbannad att jag inte kan. Och det skulle kännas som ett misslyckande att ge upp. Det mesta annat jag hatat och inte kunnat, men ändå försökt mig på har jag ju åtminstone kunnat lära mig så småningom. (Lex: köra bil i innerstaden). Hur jävla svårt kan det vara att lära sig springa en mil? Jag har hyfsad kondition (jo, men faktiskt), och en hyfsat fungerande kropp (jo, men faktiskt). Jag ska göra det. Om det så ska ta mig hela livet att lära mig.

När jag började öva mig för 2,5 år sedan kunde jag springa ungefär 500 meter innan jag gav upp och började gå. Nu för tiden kan jag springa 6-7 kilometer. Så jag tycker ändå att det tar sig. Och när jag klarar den där för-e-bannade milen första gången så kommer jag bli så nöjd med mig själv att det är värt varenda vredesutbrott.

GUD.

Vad jag ser fram emot den dagen.

18 kommentarer:

Kära Syster sa...

Åh, vad jag känner igen! Jag vill så FÖRTVIVLAT gärna identifiera mig själv som en person som springer. Men, allvarligt. Dödstråkigt ju.

/Elin

ekomammaistan sa...

Åh vad jag känner igen mig! Men framför allt i punkt 1 och att jag tycker att i princip all träning är tråkig och då tränar jag hellre fritt än betalar för tråkig träning på lokal. Men ja, övriga punkter också lite.

PS. Btw jobbar jag lite sent på mina feministiska inlägg som du är på nr 9 nu, snart så!

Anonym sa...

Jag känner igen mig. Rakt av. Been there done that. Och nu ska jag om mindre än tre veckor springa min första halvmara, med skräckblandad förtjusning. Träningspass på en mil är vardags mat. Det har tagit mig fem år att ta mig hit.
Mitt tips är att ta hjälp. läs bloggen allakantrana.se
Sjukt klok människa den är Ida, och hon är bra på att hitta vägar att motivera en. köp ett komigångprogram av henne, eller hoppa på en av de Röhninsch running school som ho och lofsan.se gjort. Det blir mycket mindre hemskt när man varierar träningen, och har ett mål. Snart är du en löparmänniska, jag lovar!!

metamorphosis sa...

Hepp hepp, pepp pepp!

Känner väldigt igen mig i detta! Att springa har länge, länge varit en ren pina. Men samtidigt vill jag springa (eller ja jag vill gärna ha en kropp som håller för att leva med länge till, och för att nå det målet behöver jag röra på mig)

Det som fick mig över kanten till att faktiskt uppskatta löpning var en tillräckligt stor dos stress och stillasittande arbete som måste vägas upp av något... i mitt fall löpning.

(Nån mil är jag dock inte uppe i ännu)

Anonym sa...

Äschs, jag är en sån där springande människa, men jag är inge bättre för det. Jag gör inte heller nån stor grej av mitt springande. Jag springer för min egen skull och jag har noll prestation i det.

Det är mycket annat som jag inte är. Till exempel en författare som föreläser avslappnat inför en åtta. N.E.V.E.R in my fucking life.

/m

Anonym sa...

HJälp! Särskrivning i en kommentar på en författarblogg. Förlåt (den anonyma som tipsade om att ta hjälp)

Evelina sa...

Jag är en springande människa. Började springa i maj 2011 och då klarade jag 40 meter sedan höll jag på att dö av utmattning. Förra året sprang jag Göteborgsvarvet för första gången. I år blir det Göteborgsvarvet och Stockholm Marathon. Jag tänker att om jag kunde bli en löpare så kan alla! Det viktigaste är att man tar en kilometer i taget och inte säger "men jag nöjer mig med att springa 5 km" för då kommer man ingenstans. Tycker fortfarande att det är fruktansvärt jobbigt men känslan när man klarar en km till är oslagbar! Lisa anmäl dig till ett lopp, då måste man träna och det är kul! Jag springer också för att jag ska kunna ägna mig åt mina favoritintressen som är läsning och äta kakor.

/nina sa...

Nej nej! Inga lopp! Ska förklara hur jag menar. Om du bestämmer dig för att hålla dig till ett system, en rutin, så kommer du att klara den sträcka som systemet ger dig.

Så här : Bestäm dig för att springa x ggr per vecka. En viss tid kanske? Eller följ något av alla träningsprogram som finns. Couch to 5k, dvs jag kan inte röra mig till nu springer jag 5 km. Sen tar du nästa program, typ spring en mil på x minuter. Följ systemet!

Hipp hopp så springer du, kan springa lopp, kan springa längre,... Vad det nu är du vill uppnå.

Mål som bara mäts i misslyckad eller lyckad är så demoraliserande. Med ett system lyckas du varje gång du tränar. Och resultatet kommer på köpet. Jag började springa igen i oktober. Blev diagnostiserad med högt blodtryck och var tvungen. Sprang 3-4 ggr i veckan hela jävla hösten. Kom upp i hyfsad sträcka och tid, har varit lite småsjuk i februari och mars men springa är det som gör att jag överlever.

Så kör bara! Bocka av varje pass, klappa dig själv på axeln varje gång du går i mål.

Freja sa...

Jag håller nog mer med ditt tidigare inlägg än det här... Springa är ingen höjdare, jag cyklar eller går så mycket hellre. men jag kan förstå din inställning, vissa saker vill en bara klara av, så You go girl!

Anonym sa...

Åh, den där avundsjukan. Den pratar man inte så mycket om. Man ska inte jämföra sig med andra etc etc.

Personligen vill jag egentligen, (i hemlighet) bara vara bäst på allt. Och ibland blir jag förbannad på det faktum att man är en medelmåtta, och att det är bara en liiiten liten del av alla världens människor som blir bäst. Och att de troligen har någon form av diagnos.

Sen brukar jag hämta mig och tänka att det är helt OK att vara medelmåtta.

Jag tycker att du är grym! Från 500 m till 7 km?! Lätt värt en chokladkaka!

Anonym sa...

Kan bara hålla med en av de tidigare inläggen. Läs träningsbloggen Alla kan träna och utnyttja ett av träningsuppläggen på Röhninsch running school. Ge löpningen tre tillfällen i veckan så kommer du utvecklas och kanske t.o.m. tycka att det blir roligt medan du springer :-) . Jag tycker att det blir extra roligt att springa i skogen på stigar. Det är svårt att tänka på att det är jobbigt när man har rötter, lera och sten att parera.

Kamilla sa...

Försöker också lära mig springa. Håller på med ett sådant där "från noll till fem km"-program. Är nu uppe i tre ggr 3 minuter löpning med 1 minut rask promenad emellan. Skitlöjligt, men om den som gjort programmet inte ljuger så kanske det blir roligare att springa fem km sen än om jag börjar med att försöka springa fem km direkt...

Håller med den som tipsade om att springa i skogen. MYCKET roligare än att springa på vägar/asfalt.

Och att ha ett mål att träna mot. Något prestigelöst lopp att springa eller så. Roligare att träna om man har ett mål som är lite lagom seriöst. (Säger hon som sprang hela fem km i Blodomloppet förra året...)

Linda sa...

Jag började springa för ett par år sen. Jag ville precis som du bli en springande människa, trots att jag alltid hatat det. Kände mig sämst i världen med ojämna mellanrum och lyckades till slut koppla ihop det med den där jävla prestationsångesten.

Jobbade på att koppla bort den och det gick bättre och bättre. Sprang min första mil och grinade av lycka och stolthet.

Fortsatte skönspringa under vintern och anmälde mig till Vårruset förra våren. Där nånstans dog min springglädje. Återigen, prestationen.

Nu springer jag mest i skogen. Försöker att inte lägga någon vikt vid om jag går en bit eller inte. Har börjat älska att springa igen. Kanske är det likadant för dig, att problemet ligger i prestationen? Antalet kilometer, hastighet.

Anonym sa...

Jag är en springande person periodvis. Ville bara säga att om du klarar springa 5-7 km lovar jag att du klarar milen också om du bara har tid på dig och tar det lungt.
Lycka till!
Åsa

Katharina sa...

Känner igen mig *SÅ* mycket i punkt 2. Och blir impad av dig som springer 6-7 km. Asbra ju.

Malinka sa...

Också jag känner igen mig. På pricken.

Men nu sitter jag här med en hälsporre, och kan inte springa. Kanske inte på ett år, påstod någon?! Hjälp. Jag som precis var uppe och nosade på mina första 5 km utan att stanna.

Anna Hansson sa...

Det verkar som att alla författare springer. Kan man vara författare utan att springa? Vet ej, men vågar inte chansa! Börjar springa idag! (Eller imorgon...) :)

Pernilla sa...

åh, vad jag känner igen mig i dina tankar! och nu kan jag springa en mil, men jag tycker fortfarande inte att det är roligt att springa faktiskt... däremot har jag ett tips om hur jag lärde mig springa den där milen: appen runkeeper har inlagda träningsprogram av olika sorter, jag började följa ett 16-veckorsprogram där man skulle lära sig springa 10 km på 65 minuter. börjar jättelugnt med att man ska springa rundor på 3 kilometer och sånt, och sen ökar det på medan veckorna går och man liksom... KLARAR DET. den känslan! ett tips bara från en annan hatkärleksfull låtsas-löpare.