måndag, april 7

Om det här med att jogga, del 5729

Jag har ett litet springrelaterat utbrott jag vill dela med världen. It goes something like VARFÖR ÄR DET SÅ ORÄTTVIST, DET BLIR JU ALDRIG, ALDRIG, ALDRIG LÄTT, NI HÄVDAR ATT DET ÄR SKÖNT, MEN NI LJUGER JU!!! Plus att jag ser ut som en tomat i fejjan när jag sprungit. "Sprungit."

Mina barn skrattar åt mig.

Hade det inte varit för att jag känner mig så jä-hä-hä-vla nöjd efteråt så hade jag aldrig mer sprungit en meter. Det är en ovärdig syssla! EN OVÄRDIG SYSSLA, SÄGER JAG!

Blir helt vansinnigt provocerad när jag tänker på det.

Den dag jag springer en mil (har alltså – okej, sporadiskt, men ändå, ändå! – försökt lära mig detta nu i två och ett halvt år) kommer jag att vara nöjdare än när jag födde fram mina barn. Och jag skämtar inte ens.

14 kommentarer:

Fia sa...

Hög igenkänningsfaktor på den!
Lyssnat på Martina Haags Vinter i P1?

PT:n sa...

Varför envisas med att springa om du inte gillar det? Det finns trots allt hur många andra träningsformer som helst och jag kan slå vad om att du tycker att åtminstone en av dem är så pass kul att det känns lätt.

Anonym sa...

Gillar du skogen? I så fall kan jag STARKT rekommendera orientering. Det är billigt, de ordnar gratis barnpassning på tävlingarna (ja, man får ge sig ut på tävlingar, men haka inte upp dig på det, vi kan kalla det "orienteringssammankomster" i stället) det finns banor för alla nivåer! folk hjöälper dig på plats. I stockholm har jag dessutom för mig att man försöker lägga de flesta tävlingarna så att man kan åka kommunalt till dem.

Det fina med orientering är att du inte märker att du springer! Man är så fokuserad på att hitta kontrollen, och när du väl gör det så är det som en vinst och man börjar glatt leta efter nästa. Dessutom är det mycket mer skonsamt för kroppen eftersom du springer på ett bättre underalg.

Slut på reklammeddelande!

Mirijam sa...

Vill du veta något jävligt tråkigt? För mig är de det fyra första kilometrarna som är jobbigast. Det är liksom jobbigare att springa de första 2000 metrarna är de so är mellan 5 km och 7 km. Så himla tradigt, men när jag upptäckte det så blev det roligare att springa.

Och ett tips: vill man få upp konditionen snabbt så är det intervaller som gäller. Lästips hos Sofy: http://uppochhoppa.se/lopning/intervaller/

Ida sa...

Igenkänning. Men vilken känsla när jag nådde milen!!!! Följ gärna min blogg där jag skriver om min löpning.

Anonym sa...

Det finns ju verkligen en lycka i den där första milen (har själv end lyckats 2-3 ggr och det före barnen).

Har nu (ensam med två dagisbarn) börjat med HIIT Högintensiv intervallträning. För att ha bra grundkondis och en stark kropp - barnen ska ha en så frisk mamma som möjligt!

Summan av kardemumman är iallafall att om man kör lite intervall träning förbättras ens förmåga enormt. Man orkar mer får bättre syreupptagningsförmåga mm.

Man kan läsa i Michaael Mosleys bok Fast Exercice eller söka på nätet.

Jag tränar nu 3X15 min intervallspinning i veckan som ger mer resultat än 3x60 min löpning - och tar kortare tid.

Lycka till!

@enga sa...

Trodde väl aldrig att JAG skulle komma med träningstips... men men, här kommer det: jag "springer" i 7 minuterstempo och har 25 kilo för mycket på kroppen för att det överhuvudtaget ska kännas bekvämt, men även jag kan stämma in i det där med intervallträning! Jag spra... lunkade mycket långsammare bara helt nyss, tills jag insåg att jag inte har tid att hålla på i det tempot om jag ska springa en mil, en mil i 8,5 minuterstempo?! det blir ju 85 minuter! För länge. Så jag körde några intervallpass, och helt plötsligt gick det konstigt mycket lättare att springa också. Jag jobbar fortfarande på att orka längre och längre sträckor (har inte kommit över 5 km än) och snabbare tider, men faktiskt, variera lite med intervaller och backträning. Då blir det roligare också än att bara nöta på i samma tempo samma sträcka varje gång. Heja heja! You can do it!

Den där tjockisen sa...

Jag är helt med på allt du skriver. De där endorfinerna som folk pratar om verkar helt saknas i min kropp. Ren bluff antagligen. Det känns som om jag har större chans att träffa den helige ande på Coop, än att någonsin kommain i någon andra andning. Ovärdigt, var ordet!

Thérèse Eriksson sa...

Jag och min far har diskuterat detta en uppsjö gånger och är helt överens om att endorfiner måste funka olika på olika människor. Ingen av oss har någonsin känt av "runners high" och andra löparrelaterade mytologiska berättelser.

Skillnaden mellan honom och mig: han har trots det sprungit tre maraton i sitt liv - jag har inte ens sprungit en mil. Knäckande? Oh yes.

Men jag är rätt bra på att käka chips.

Jag sa...

Såhär: Det är inte skönt att springa. Den som säger det ljuger. Jag blev så glad efter att ha skummat en årsupplaga av Runners World (proffstidningen för löpare) och läst krönika efter krönika om dessa löparmyter. Alltså: Det blev mycket lättare för mig att springa när jag insåg att jag inte behövde vänta på att det skulle bli "skönt" (!). Att det faktiskt får kännas för jävligt men springa ändå.

En annan aha-upplevelse var att man inte måste springa fort. Att springa tillsammans med nån, och springa så långsamt att man kan prata (flåsprata...) gör stor skillnad!

Jag kommer aldrig njuta av att springa tror jag, men däremot efteråt! Och att springa ett millopp kan vara enormt tillfredsställande!

Anelan sa...

Jag trodde många år att det där med "rummets high" var en myt eller i alla fall inget för mig. Så jäkla tungt och trist bara, men med småbarn var det vad som gick att få till i rörelse så jag pinade mig. En kväll var jag sur på sambon, hade ingen lust att läsa kurslitteraturen som väntade och tog en längre runda en tänkt. Tanken var att gå de sista kilometrarna men plötsligt var det någon som trollade och kroppen blev lätt, jag kände mig oövervinnerlig och starkast i världen. Kändes som jag kunde springa hur långt dom helst, sprang min första mil. Några veckor senare insåg jag att de första sju (SJU!!) kilometrarna är jobbigast för mig, sedan släpper det. På grund av envishet och en mamma som anmäler mig till lopp (motivation) har jag fortsatt att springa. Plötsligt är jag någon som springer?! Att springa är inte för alla. Att köra spinning är inget för mig exempelvis, inte tyngdlyftning eller simhopp heller. Så kanske handlar det "bara" att hitta någon av sina grejer? Nog för att jag numer (vanligtvis) älskar löpning, men det behöver inte alla göra tänker jag. Oavsett vad hoppas jag du hittar ditt sätt att träna så att du mår bra, och om det blir löpning hoppas jag du hittar ett sätt att förhålla dig till den som känns okej.

Linda sa...

Pröva racer- och/eller MTB-cykling istället! När jag gjorde det kändes det som om jag kommit hem, hittat mitt "kall" liksom.Helt underbart och trevlig gemenskap. Efter att jag började cykla blev det också helt plötsligt mkt trevligare att springa också. Jag är fortfarande sjukt långsam, men jag är inte längre tomatröd i ansiktet och tycker att det faktiskt kan vara ganska trevligt att springa ibland. Annars håller jag med några av fg talare. Intervallpass är mkt bra och effektivt samt att det är alltid värst att springa de 2-3 första km och framför allt, allt över 7 km går av bara farten.

Fiction sa...

Jag håller helt med PT:n. Varför ens springa om du ogillar det så pass? Jag gymmar 5 - 6 dagar i veckan och älskar det, men det skulle aldrig, aldrig någonsin falla mig in att ge mig ut och löpa. Möjligtvis att jag skulle kunna ge mig på HIIT (högintensiv intervallträning) om jag skulle ge mig på att förbättra konditionen en smula. Allt för att behöva springa så kort tid som möjligt.

Lisa sa...

PT:n och Fiction, HÖGST RELEVANT FRÅGA! Jag svarar er i ett eget inlägg.