fredag, april 11

"Jag blev jättejättehuk, mamma. Vi fick åka till hukhuset."

Klockan elva igår kväll vaknade Svante med krupp, och hade panik för att han inte fick luft. Och sen blev det värre. Och värre. Och värre.

Har ni försökt lugna en panikslagen treåring som inte får tillräckligt med luft någon gång? Fy fan. Den lilla bågspända kroppen som slingrar sig fram och tillbaka i desperation i ens knä, med fullständig skräck i ögonen. Och man bara: UT! Vi måste ut! Och bär med sig panikbarnet ut i kylan som man hört att man ska, men det hjälper inte, inget hjälper.

Det slutade med att vi fick ringa ambulans.

Och sedan fick han adrenalin och kortison och syrgas och adrenalin och adrenalin och syrgas och syrgas och syrgas och fyrtio graders feber och en puls på 190, och vi fick åka till Nyköpings sjukhus. Och klockan blev tolv och ett och två och tre och fyra och fem, och inte förrän då var det äntligen bra igen.

Fy fan.

Mina ben skakade så mycket i ambulansen att jag trodde det var ett skämt.

Nu ligger han och sover med massor av kuddar bakom ryggen, öppet fönster, alvedon i kroppen och jag ska gå och lägga mig och vara rädd för att historien ska upprepa sig den här natten också.

Lilla korven.

När han slog upp ögonen i morse låg han och stirrade i taket i säkert fem minuter bredvid mig innan han vände sig om mot mig.

"Jag haj vajit på hukhuset, mamma. Kommej du ihåg det? Det vaj jättejätteläskit."

Så himla TACKSAM för vård och mediciner och ambulanser och snäll sjukvårdspersonal just nu. Skulle gärna betala mer i skatt om någon bad mig. Och gärna rikta den till vård i allmänhet och ambulanspersonal i synnerhet. Och jag kan baka kakor också? Köpa praliner? Hugga av mig min högra arm? Jag är inte knusslig.

Men jag är trött.

16 kommentarer:

Jennie sa...

Jag vet hur det känns. Hade två ambulanser och deltidsbrandkåren här i förrgår kväll. 4-månadersbebisen kräktes och kräktes och blev sen alldeles slapp och okontaktbar. När ambulanspersonalen var här blev han sig själv igen men medan jag väntade lärde jag mig vad oro egentligen är. Hoppas att ni får en lugn natt.

Spader Madame sa...

Det finns inget i hela världen som är som det där. Oron för barnen. Kram. Klart att det var jättejätteläskigt.

Singelmamman sa...

Japp. Två kruppbarn. Men det har, tack-gudskelov-och-tack vuxit bort nu när de är 20 och 18 år. Ärligt talat, det växte bort redan i sju-års åldern.

yllet sa...

ja lilla kraken. skönt med bra hjälp. sjukvård ftw.

Colombialiv sa...

Fy vad otäckt! Men så himla skönt att det inte var något värre och att ni fick så bra vård direkt.

Therese O. J. sa...

Usch vad otäckt! Skönt att det är över

Katta Kvack sa...

Åh fy! Alla dessa eländiga kruppanfall och förkylningsastmor och skit som gör att de små inte kan andas. Paniken alltså. FY! Kramar till er alla!

Anelan sa...

Men fy attans vad läskigt! Hoppas att det var en engångskrupp.

Johanna sa...

Fy det låter jätteotäckt! VIlken tur att det gick "bra" ändå. Kram!

Nina sa...

Skönt att det gick bra!

Anonym sa...

Vi var med om samma sak ett gäng gånger. Efter barnet fick medicinering med Singulair/Montelukast och kortisonspray under infektionstider samt pollentider har vi aldrig behövt åka in. Våren var värst, särskilt efter att vi hade cyklat (vilket vi älskar). Det kändes jätteskönt att barnet inte behövde bli "jättejätthukt" mer, så jag rekommenderar medicinering. Hen blev snällare (mindre besvärlig)och sov bättre, dessutom. Hoppas allt blir bra för er.

Freja sa...

Åhh, det hände med vår dotter oxå. Inte riktigt lika dramatisk, hon blev bra nästan genast när hon väl var på sjukhuset. Men den där paniken när ens barn knappt kan andas. Jag stod med henne på balkongen och kände hur jag knappt fixade att andas själv!

Anonym sa...

Åh, "jättejättehuk".
Gölle, hoppas det blir bättre fort!
En såndär till smålänning som är lite dålig på att kommentera ibland.
/Ida

Matilda sa...

Uhu, minns vår ambulansfärd med vår treåring i höstas. Fifan. Krupp är bajs. Och när jag stod nere i trapphuset och väntade på ambulansen, tror aldrig jag varit så rädd. Men vår lilla kille mådde bättre efter adrenalinet under ambulansfärden och vi kunde åka hem rätt snabbt. Hoppas han slipper hukhus något mer!

Mirijam sa...

Fy vad läskigt! Och ja, jag är med dig på skatten, ta allt jag har bara!

Annelie Vinberg sa...

Arma barn, själv varit med om det diverse gånger, första gången vid 1,5 års ålder. Det var först efteråt jag tokbölade när allt var lugnt och dottern andades lugnt och fint.