fredag, mars 28

Spaniens flagga är först röd, sen gul, sen röd igen. Och i mitten står det en figur som ser ut lite som R2D2.

När jag tänker på att vår förskola bad oss mejla från semestern, och kanske skicka några bilder, och det resulterade i en mejlväxling mellan barnen och deras kompisar på förskolan där varje brev avslutades med "Vi saknar er! Ses snart!" då gråter jag nästan lite. Fasen vad fint!

Det här är (bland annat) vad Rufus ville berätta om Spanien för sina kompisar:

- Det fanns guldiga solglasögon på marknaden.
- Han hade slagit sig på knät så det kom blod.
- Man fick äta jordgubbar nästan hela tiden.
- Det var varmt så man kunde ha shorts.
- DET FINNS SPANSKA POKÉMONKORT!!!
- Farmors och farfars hund heter Romeo, och ibland gav Svante bort sin mat till honom i smyg, för han är rätt busig. Svante alltså. Och Romeo! För om man tappar en napp på golvet så äter han upp den.

Det här är (bland annat) vad barnen på förskolan ville veta:

- Hur gick det med ditt knä, Rufus?
- Finns det regnbågar i Spanien?
- Hur kom ni dit?
- Vad betalar man med för pengar?
- Hur ser Spaniens flagga ut, vad är det för färger i den?
- Finns det glass där ni är?

Båda barnen sprang in i hallen på förskolan idag, helt uppspelta för att de skulle få berätta om allt, och svara på alla frågor. Det är så fint. Tror jag? Jag menar: Det är samma för alla, och det spelar ingen roll om ett barn berättar och visar bilder från en helg i Alvesta eller en månad i Thailand eller en helt vanlig dag hemma, engagemanget och entusiasmen hos samtliga inblandade är densamma. Och de lär sig skitmycket på det, både av att berätta och av alla andras berättelser. Men ändå är det ju dubbelt. Det sticker i mina ögon när han pratar om alla Pokémonkort han har fått på sin semester i utlandet. Den privilegierade lilla skrytsamma skitungen!

Jag älskar när han bubblar av glada historier.

6 kommentarer:

erikakanberika sa...

Så rasande fint att jag blir alldeles rörd. Jag menar: finns det regnbågar i Spanien? Nawww rakt in i det mjukaste inuti.

Lisa sa...

Det är ju helt underbart! Var med om samma sak när min Ella gick i 6-års.

Synd bara att det inte är någon förskolefröken som ber om mail när man befinner sig i Värmland en vecka eller hemma på gården.

Susanne Olars sa...

Det här inlägget får mig att skratta högt och nästan börja gråta på en gång, helt underbart! Och vilket bra initiativ av förskolan att be om de där mailen, det har jag inte hört talas om förr. Jag blir varm hela jag!

Freja sa...

Det låter som en fin förskola där det finns utrymme och vilja tt både dela med sig och att lyssna!

Anna sa...

Fint, men också supersvårt ... På mina barns förskola får barnen turas om att ha samling och berätta om vad de vill, och många barn (inklusive mina) har berättat om och visat bilder från utlandssemestrar. Hur känner de barn som aldrig får möjlighet att göra sånt? Tänker de ens så, de tycker ju det är minst lika spännande när någon tältat i skogen runt knuten? En gång berättade ett barn om sitt födelsedagskalas, som ca hälften av barnen varit bjudna på, det tyckte jag var över gränsen just eftersom vissa kompisar var så tydligt exkluderade.

/anna (som precis skickat vykort från Paris till barnens förskola)

Colombialiv sa...

Vad fint!